Playitas by Apollo Sports med Spring Snyggt-podden december 2025

Jag kom hem igår ifrån Playitas, Fuerteventura med Spring Snyggt-podden och jag sitter med ett leende och känner ännu solen värma ansiktet. 

Jag är ingen vinterfantast och brukar uppskatta en solresa under vintern, vilket vi gjorde relativt ofta när barnen var små så när Spring Snyggt-podden annonserade att de skulle arrangera en resa i december till Fuerteventura och Playitas frågade jag om jag kunde åka med äldsta sonen, som anmält sig till sitt första Stockholm Maraton i vår, vilket jag fick efter viss övertalning. 

Sonen och jag skulle åkt till Chicago tillsammans när jag skulle springa maran där 2020 men då kom pandemin i vägen. 

Podden med John och Manne hade med en ledarstab i form av Sara Christiansson, Fredrik Uhrbom, Stefan Jensen från Saucony med sin sambo Sara och kiropraktorn Evelina Elmgren, alla bekanta namn för den som lyssnat på podden och ledargruppen gjorde ett riktigt bra jobb både socialt, med föreläsningar på kvällarna och att hjälpa den stora gruppen hålla olika farter på träningspassen. 

Veckans program, som kom att ändras något under veckan

Vi var över 50 personer som flög från Arlanda och Kastrup och jag visst inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men gruppen var väldigt blandad och bestod av både elitmotionärer som springer milen på 31 minuter till vanliga(re) motionärer som sprang milen runt timman. Det alla hade gemensamt var att de var otroligt trevliga och det blev omgående en väldigt trevlig stämning som höll i sig hela veckan. Vid de gemensamma middagarna hamnade man bredvid olika deltagare och hade trevliga samtal, mycket om löpning såklart. Jag hittade också löpare på min nivå att springa med på t ex trösklarna och kvalitetspassen.

Både jag och sonen deltog på nästan allt i programmet men en viss variation för oss båda. Så här blev min vecka. 

Måndag: "Urskakslunk" efter flygresan 5,5 km
Tisdag: Dubbeltröskel, 5x6 min på morgonen och 20x90 sek på eftermiddagen, totalt ca 22-23 km
Onsdag: Morgonjogg till "fyren" och på eftermiddagen, styrketräning i gymmet med Henke vid lunch och  3km-gissa-tiden tävling, totalt 19,5 km
Torsdag: Morgonjogg, lunchpromenad 2 km med 200 höjdmeter upp på berget bredvid hotellet, progressiv distansfemma på eftermiddagen och 40 minuter gruppträning "triggerpointsmassage", totalt 15 km löpning
Fredag: banpass med löpskolning och 10x1 min totalt 5,5 km och gruppträning "Stretch and Relax" på eftermiddagen (välbehövligt)
Lördag: morgonjogg 14 km och på eftermiddagen Backpass med diverse hoppteknik med Fredrik Uhrbom, 10x220m backe med löpning direkt ned följt av 3x3 min tröskel, totalt 23 km löpning
Söndag: Skivstångsworkshop och styrketräning med skivstång och veckans långpass, 19 km 
Måndag: Morgonjogg 5,5 km

Veckan började relativt hårt med dubbeltröskel och riktigt tuff uppförslöpning till den "berömda" fyren dagen efter medan resten av veckan bjöd på lugn volymträning, ett banpass med enminutare som blev riktigt hårt i värmen på lite slitna ben. På flera av passen som Uhrboms backpass och veckans långpass valde jag att springa lite långsammare både sett till fart och ansträngning för att inte bli alltför sliten.

Det anordnades en tävling där man fick uppge en tid och sedan springa 3 km utan klocka och försöka pricka tiden där jag missade rätt grovt och sprang på 12:34 (4:11-fart) istället för de 13:06 (4:22-fart) jag uppgett. Malin prickade däremot sin 4:30-fart på sekunden och kammade hem vinsten i form av ett par skor från Saucony, mycket imponerade, grattis igen Malin! 

På tal om skor så hade jag mig tre par men kom hem med fyra . Naturligtvis bjöd veckan på mycket snack också om skor och en deltagare hade ett par Saucony Endorphin Elite 2 med sig som han testat på ett löppassband och insett att de var för små. När han hörde min storlek så frågade han om jag ville köpa dem för ett riktigt bra pris så de blev en tidig födelsedagspresent till mig själv. 

Totalt fick jag ihop över 13 timmar träning varav 11,5 mil löpning. Inget personbästa i "mängd", men det var heller inget uttalat mål med veckan utan jag känner mig klok som tränade i en utsträckning som kroppen höll för, jag stod t ex över ett prova på-Hyrox-pass då jag inte var intresserad och tyckte att det fanns en viss skaderisk. Mellan passen tog vi det lugnt, badade i havet nästan varje dag, hängde vid poolen någon dag, åt luncher utomhus, promenerade en del och vilade.

Förutom en vecka med sol, värme, havsbad och riktigt bra träning är det jag tar med mig hem umgänget med alla härliga människor och det fantastiskt trevliga att resa med och dela intresset med ett av mina vuxna barn! Förutom att vi tränade ihop så satt vi på balkongen med varsin öl och snackade om livet på kvällarna - helt ovärderligt, och jag hoppas på fler gånger, även om det är hustruns tur att åka någonstans nu, eftersom jag också roade mig dyrt genom att åka själv till Boston i april. 

Det pratades under veckan om att resan i poddens regi kanske blir återkommande och jag vill absolut åka till Playitas och träna i solen igen i framtiden, om det blir med podden eller själv med familjen får framtiden utvisa!

Kroppen är hel men lite trött men sinnet glatt. Om ni var med på resan och läser det här - tack för en supertrevlig resa! Det här kommer jag leva länge på!

Löparskor på min all-time high-lista

Med snart 20 års löpning i benen så har jag slitit ut några par löparskor, något jag skrev om redan 2015, en tillbakablick som ger en härlig retrokänsla. Jag har haft tävlingsskor där sulan delvis ramlat av efter 25 mil (hej New Balance RC 1500) och skor som efter sin vanliga tjänstgöring fått bli dubbade vinterskor och hängt med i nästan 200 mil (Asics DS Racer 15). Idag är det sällan en sko hänger med 100 mil vilket framförallt är en funktion av att dagens löparskor är lättare, med tunnare ovandelar, mer porösa mellansulematerial och mer exponerad mellansula undertill, jämfört med löparskor för 10-15 år sedan vilket gör att de inte håller lika länge. Hur skor förändrades, då från minmalism till maximalism, från Born to Run Five Fingers till Hoka skrev jag också om redan 2016. Men mer frekventa skobyten idag beror också på att, 1. Jag unnar mig att byta skor lite tidigare och, 2. Är mer noga/bortskämd med hur jag vill att sko ska sitta och fungera och. 3. Att det idag finns kanaler och går lättare att sälja vidare skor jag av någon anledning inte trivs i.

Jag har aldrig varit speciellt märkestrogen utan rört mig mellan de flesta av de vanligaste förekommande märken och tänkte här lista några av de skor som gjort ett större intryck och som jag uppskattat extra mycket och/eller återkommit till. Ibland hjälper det inte att vara trogen en speciell modell då tillverkaren genomför större förändringar mellan modellerna, och då inte alltid till det bättre. 

Listan är utan inbördes ordning. 

Saucony Ride 15 - en väldigt fin, responsiv, lagom dämpad distanssko innan den blev mer uppbyggd och tråkigare att springa i från version 16 och framåt. Hade både version 16 och 17 också men de kom inte upp i samma nivå som version 15 och jag har sedan dess inte återkommit till Ride.

Nike Vaporfly - En sko som inte behöver någon vidare presentation och en sko jag ägt varje version av förutom den allra första som i princip var omöjlig att få tag på för den breda massan löpare. Min tävlingssko på alla distanser de senaste åren och en sko som passar mig och mitt löpsteg bra, bättre än den mer hypade maratonracern och storebror AlphaFly som jag också haft i både version 1 och 3 men sålt vidare båda två. Just nu är jag väldigt förtjust i version 4.

Adidas Adizero EVO SL - Den nyaste skon på listan. Jag har genom åren inte varit någon större Adidasfantast. Jag sprang mycket i Adidas Supernova i början av min löpning och gör det faktiskt nu igen och lite i en tidig version av den klassiska tävlings-och världsrekordskon i eran före kolfiberskorna, Adidas Adios men i EVO SL har Adidas i mitt tycke fått till en fullträff, en roligt och pigg sko och jag kommer skaffa den igen när mitt nuvarande par har tjänat slut, vilket är ett mycket gott betyg i min värld och något jag gör sällan. Jag väljer den oftare än Nike Zoom Fly 6 som är en sko i samma segment och som jag också gillar men EVO SL är roligare att springa i.

Asics DS Trainer - en klassisk sko för oss som sprang redan på 2000-talet och för många en introduktion till lite lättare skor att köra kvalitet och tävla i. Idag skulle skon med sin traditionella EVA-mellansula och ganska tjocka ovandel kännas som stenåldern mot dagens lätta supertrainers men då var det annorlunda och jag hade flera versioner av den när det begav sig. 

Asics Tarther - En klassisk racing flat av den gamla skolan och en sko jag satt många personbästan i, mitt enda Lidingölopp 2013, flera halvmarapers, första gången sub3 på maraton (2012) med mera. Tarther var länge en känd modell i Japan innan den också fanns en kortare period i Europa. Kanske finns de med på listan mest av personliga skäl och jag sparade dem länge av rent nostalgiska skäl då jag tyckte den gröna färgen var retrosnygg men någon större användning som sneakers fick de aldrig och på senare år har de känts väldigt hårda och jag rensade bort dem vid flytten i våras, vilket jag också gjorde med, 

Asics DS Racer 10 - Ersättaren till Tarther och den sista racingflaten jag sprang i, alla pers från 10k till maraton säsongen 2014 inklusive 2:50 på maran sprang jag i dessa fina skor och det är därför de platsar på min lista. På senare år använde jag dem på några banpass på kortare intervaller men då fötter och ben blivit bortskämda med mer dämpning blev de oftast liggande och också de rensades ut i våras.. 

Inov8 Xtalon 190 - de pigga, minimalistiska terrängskorna. Jag springer mindre i skogen idag än jag gjorde tidigare, tyvärr, men de klassiska Xtalon från Inov8 minns nog många som sprungit ett tag med nostalgi. Allra populärast var modellen som hette 212 medan jag hade den lite lättare 190 där siffran stod för vikten på skon. Idag skulle den betraktas som väldigt minimalistisk.

Saucony Kinvara - Kinvara som lanserades 2010 var en banbrytande modell som lanserades som minimalistisk och med bara 4 mm drop men som ändå var långt ifrån sandaler och Five Fingers och på så sätt utgjorde den en brygga mellan olika sorters skolor och skor. Det var en lätt men ändå allround sko och jag hade både version 2 och 3 och använde dem på alla typer av pass inklusive långpass. Idag har Kinvara återuppstått i Sauconys sortiment som en slags retrosko men den har ändå en mycket högre "Stack height" jämfört med originalmodellerna.

Salming Distance - Jag samarbetade ett tag på tidigt 2010-tal med Salming och fick ibland skor ifrån dem och Salming med sitt Natural Running koncept var ännu ett barn av minimalismvågen på sent 00-/tidigt 2010-tal och just deras träningssko Distance var en modell jag sprang ganska många hundra mil i under några år. Allra bäst var den första versionen innan den senare fick lite identitetskris och hade svårt att bestämma sig för om den skulle vara en distanssko eller en lättare tävlingssko, vilket Salming också hade i sortimentet. Idag för Salming en tynande tillvaro som löparskomärke men det är roligt att det fortfarande finns ett par svenska tillverkare av löparskor. 

VJ Sarva Ace - Så här års svämmar löparforum över av frågor kring skor med fäste i vinterväglag och i VJ's dubbade vintersko Ace har jag hittat den bekvämaste dubbskon hittills som kombinerar både komfort, löpkänsla och fäste, vilket ingen annan dubbad sko jag tidigare provat klarat av. Dessutom är skon vattentät och varm. Detta blir tredje vintern jag använder mitt par och skon uppvisar inget slitage men när den väl är utsliten kommer jag skaffa ett nytt par. 

Runner up/honorable mention: 

Salomon Aeroblaze 3. Kanske just nu både den minst kända och en av de bästa daily trainers på marknaden? Inte lika omtalad som mer dämpade Aeroglide 3 men ännu lite lättare, omkring 240 gram, men ändå både väldämpad, mjuk och responsiv och pigg att springa i. Kombinera det med en hållbar yttersula med bra grepp och du får en mångsidig trainer jag verkligen kan rekommendera flera att prova!