Med snart 20 års löpning i benen så har jag slitit ut några par löparskor, något jag skrev om redan 2015, en tillbakablick som ger en härlig retrokänsla. Jag har haft tävlingsskor där sulan delvis ramlat av efter 25 mil (hej New Balance RC 1500) och skor som efter sin vanliga tjänstgöring fått bli dubbade vinterskor och hängt med i nästan 200 mil (Asics DS Racer 15). Idag är det sällan en sko hänger med 100 mil vilket framförallt är en funktion av att dagens löparskor är lättare, med tunnare ovandelar, mer porösa mellansulematerial och mer exponerad mellansula undertill, jämfört med löparskor för 10-15 år sedan vilket gör att de inte håller lika länge. Hur skor förändrades, då från minmalism till maximalism, från Born to Run Five Fingers till Hoka skrev jag också om redan 2016. Men mer frekventa skobyten idag beror också på att, 1. Jag unnar mig att byta skor lite tidigare och, 2. Är mer noga/bortskämd med hur jag vill att sko ska sitta och fungera och. 3. Att det idag finns kanaler och går lättare att sälja vidare skor jag av någon anledning inte trivs i.
Jag har aldrig varit speciellt märkestrogen utan rört mig mellan de flesta av de vanligaste förekommande märken och tänkte här lista några av de skor som gjort ett större intryck och som jag uppskattat extra mycket och/eller återkommit till. Ibland hjälper det inte att vara trogen en speciell modell då tillverkaren genomför större förändringar mellan modellerna, och då inte alltid till det bättre.
Listan är utan inbördes ordning.
Saucony Ride 15 - en väldigt fin, responsiv, lagom dämpad distanssko innan den blev mer uppbyggd och tråkigare att springa i från version 16 och framåt. Hade både version 16 och 17 också men de kom inte upp i samma nivå som version 15 och jag har sedan dess inte återkommit till Ride.
Nike Vaporfly - En sko som inte behöver någon vidare presentation och en sko jag ägt varje version av förutom den allra första som i princip var omöjlig att få tag på för den breda massan löpare. Min tävlingssko på alla distanser de senaste åren och en sko som passar mig och mitt löpsteg bra, bättre än den mer hypade maratonracern och storebror AlphaFly som jag också haft i både version 1 och 3 men sålt vidare båda två. Just nu är jag väldigt förtjust i version 4.
Adidas Adizero EVO SL - Den nyaste skon på listan. Jag har genom åren inte varit någon större Adidasfantast. Jag sprang mycket i Adidas Supernova i början av min löpning och gör det faktiskt nu igen och lite i en tidig version av den klassiska tävlings-och världsrekordskon i eran före kolfiberskorna, Adidas Adios men i EVO SL har Adidas i mitt tycke fått till en fullträff, en roligt och pigg sko och jag kommer skaffa den igen när mitt nuvarande par har tjänat slut, vilket är ett mycket gott betyg i min värld och något jag gör sällan. Jag väljer den oftare än Nike Zoom Fly 6 som är en sko i samma segment och som jag också gillar men EVO SL är roligare att springa i.
Asics Tarther - En klassisk racing flat av den gamla skolan och en sko jag satt många personbästan i, mitt enda Lidingölopp 2013, flera halvmarapers, första gången sub3 på maraton (2012) med mera. Kanske finns de med på listan mest av personliga skäl och jag sparade dem länge av rent nostalgiska skäl då jag tyckte den gröna färgen var retrosnygg men någon större användning som sneakers fick de aldrig och på senare år har de känts väldigt hårda och jag rensade bort dem vid flytten i våras, vilket jag också gjorde med,
Asics DS Racer 10 - Ersättaren till Tarther och den sista racingflaten jag sprang i, alla pers från 10k till maraton säsongen 2014 inklusive 2:50 på maran sprang jag i dessa fina skor och det är därför de platsar på listan. På senare år använde jag dem på några banpass på kortare intervaller men då fötter och ben blivit bortskämda med mer dämpning blev de oftast liggande och också de rensades ut i våras..
Inov8 Xtalon 190 - de pigga, minimalistiska terrängskorna. Jag springer mindre i skogen idag än jag gjorde tidigare, tyvärr, men de klassiska Xtalon från Inov8 minns nog många som sprungit ett tag med nostalgi. Allra populärast var modellen som hette 212 medan jag hade den lite lättare 190 där siffran stod för vikten på skon. Idag skulle den betraktas som väldigt minimalistisk.
Saucony Kinvara - Kinvara som lanserades 2010 var en banbrytande modell som lanserades som minimalistisk och med bara 4 mm drop men som ändå var långt ifrån sandaler och Five Fingers och på så sätt utgjorde den en brygga mellan olika sorters skolor och skor. Det var en lätt men ändå allround sko och jag hade både version 2 och 3 och använde dem på alla typer av pass inklusive långpass. Idag har Kinvara återuppstått i Sauconys sortiment som en slags retrosko men den har ändå en mycket högre "Stack height" jämfört med originalmodellerna.
Salming Distance - Jag samarbetade ett tag på tidigt 2010-tal med Salming och fick ibland skor ifrån dem och Salming med sitt Natural Running koncept var ännu ett barn av minimalismvågen på sent 00-/tidigt 2010-tal och just deras träningssko Distance var en modell jag sprang ganska många hundra mil i under några år. Allra bäst var den första versionen innan den senare fick lite identitetskris och hade svårt att bestämma sig för om den skulle vara en distanssko eller en lättare tävlingssko, vilket Salming också hade i sortimentet. Idag för Salming en tynande tillvaro som löparskomärke men det är roligt att det fortfarande finns ett par svenska tillverkare av löparskor.
VJ Sarva Ace - Så här års svämmar löparforum över av frågor kring skor med fäste i vinterväglag och i VJ's dubbade vintersko Ace har jag hittat den bekvämaste dubbskon hittills som kombinerar både komfort, löpkänsla och fäste, vilket ingen annan dubbad sko jag tidigare provat klarat av. Dessutom är skon vattentät och varm. Detta blir tredje vintern jag använder mitt par och skon uppvisar inget slitage men när den väl är utsliten kommer jag skaffa ett nytt par.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar