Det verkar som om jag endast publicerar tävlingsrapporter på min sömniga blogg numera men så har jag också tävlat rätt flitigare senaste månaden jämfört med de uteblivna loppen i våras p g a njurstenen.
Den gångna helgens Enköpingloppet 10 km hade jag höga förhoppningar på. En väldigt flack bana, snudd på idealiska förutsättningar med moln, sjutton grader och bara svag vind och träning som indikerat på bra form men tyvärr infriade jag inte förväntningarna nu heller utan sprang klart sämre än jag trott, inte p g a att jag som på Djurgårdsvarvet för en månad sedan gav upp under ett par km halvvägs. Nej, nu jobbade jag ändå hela vägen i en ansträngning som kändes som milansträngning, men ändå så sprang jag lite för långsamt, speciellt i mittenpartiet av loppet.
Denna gång delade jag återigen startlinje med sonen och nu också min svåger. De hade sub41 respektive sub45 som mål och nådde båda två sina mål vilket var riktigt roligt!
 |
| Undertecknad, son och svåger, före loppet |
Vi värmde upp ihop med en jogg ifrån svågerns hus till Enavallen där start och mål var beläget. Ställde mig relativt långt fram i starten men det blev ändå lite trångt i rusningen på väg ut på banan. Öppnade enligt plan mellan 3:50-3:55 och jag hoppades på att kunna passera 5 km på mellan 19:10-19:20 för att ge mig själv chansen att springa på låga 38 minuter. Passerade 5km-skylten med 19:27 på min klocka, ingen katastrof och fortfarande vid relativt gott mod även om jag tyckte det gick något långsamt och ändå inte så lätt.
Den sjätte kilometern bjöd på ett slingrande parti med blöt sugande grusgångar i en vattenpark och den kilometern gick tyvärr långsammare än 4 min/km innan det blev asfalt igen. De sista kilometerna gick centralt i Enköping längs ett populärt promenadstråk längs ån med parker. Jag hade haft en orienterare och två damlöpare från Studenterna och Terrible Tuesdays framför en längre stund och jag började ta in avståndet och passerade dem alla här. En 180-graderssväng över en bro innan vi fick springa tillbaka på andra sidan ån och när jag passerade 9 km-skylten hade klockan passerat 35 minuter och jag trodde nog fortfarande på sub39 åtminstone men den sista kilometern upplevde jag som väldigt lång och när min klocka visade 10 km behövde jag springa nästan en halvminut till och jag fick totalt 10.13 km. Tog i på slutet och kom sånär ifatt damtvåan som jag haft så mycket som 100m framför större delen av loppet.
Banan är kontrollmätt och man ska såklart inte lita för mycket på varken klockan eller enstaka kilometerskyltar för om jag verkligen passerade 5 km på 19:27 så känns det orimligt att jag sprang andra halvan på 20 blankt med tanke med att jag avslutade sista hela kilometern på klockan på 3:46 och sprang sista biten i 3:16-fart, men det är som det är.
 |
| Sonen flyger förbi min fru bakom kameran på den åttonde kilometern |
 |
| Fångad mitt i steget av hustrun |
Jag fick välkomna sonen i mål på fina nya personbästat 40:52 och svågern efter 44:38, mycket nöjda båda två och då loppet samlat ihop många sponsorer bjöds det på gott om energi och tilltugg på Enavallen efteråt.
Nu klarade jag "åtminstone" sub40 och jag har numera lovat mig själv att aldrig vara missnöjd med det, det var millopp nr tjugonio sub40 sedan det första 2010 och jag både tror och hoppas det kommer många fler men jag behöver fundera vidare på varför min träning går så bra men inte får ut den kapaciteten på tävling. Jag tror inte var i form att springa sub38 men sub39 och lite till trodde jag definitivt på. Kanske saknas det lite volym i träningen med längre distans-och långpass och därmed lite uthållighet, samtidigt sprang jag bra på halvmaran. Kanske saknas det lite längre sammanhängande tempopass, jag vet inte, jag tycker ändå jag tränat väldigt 10k-specifikt hela sommaren, mycket mer än mot halvmaran, som ju återigen är den bästa tävling jag sprungit i år. Dagsform kan säkert diffa med ett par procent men här fanns verkligen inget att skylla på.
Slutligen, loppet/banan. Det verkar som om Enköpingsloppet återkommer i slutet av augusti 2027 och jag kan rekommendera det, banan är snabb, min Garmin registrerade åtta (!) höjdmeter och banan har inte något som överhuvudtaget kan kallas för backe någonstans, några skarpa svängar och en km med mjukt grusunderlag men en bana där det går att springa riktigt snabbt, om man är i form vill säga. knappt 200 män och 80 kvinnor sprang milen, femtio män och tre kvinnor sprang sub40. Inga löpare av yttersta elitklass på plats men loppet vanns av en Stockholms-orienterare på 31:26. Fullständiga resultat finns här.
Nästa lopp för mig är preliminärt Täljemilen i Oktober. Planerar ingen större förändring av träningen inför det men siktar fortfarande lite högre där än jag lyckades med nu.
