Race Report Stockholm halvmaraton 2026 - 1:26:01 Plats 6/594 i herrar 55.

Uppladdning inför mitt trettonde Stockholm halvmaraton gick väl helt OK, även om känslan var att jag tappat lite i form senaste veckorna på grund av loppnedtrappning. Sommaren har (som vanligt) mest bestått av tröskel-och intervallpass inriktade mot milen och kortare lugna distanspass men under första halvan av augusti fick jag ändå till några mer halvmaratonspecifika pass som 3 x 3 km progressivt, ett långpass på 22 km med 13 km LT-tröskel, 8x1000m tröskel och 12 km tröskel rakt av i 4:06-fart som kändes kontrollerat och helt OK. Samtidigt som så ofta före det här loppet har jag vaknat snorig nästan varje morgon senaste veckorna och Djurgårdsvarvet helgen före halvmaran blev visserligen ett hårt milpass men gick inte som jag ville. 

Loppdagen bjöd på rejält med regn men lite svalare temperatur än tidigare i veckan. Träffade sonen som skulle springa sin första halvmara i Kungsträdgården och tog skydd under ett tak. Kl. 15 (30 minuter före start) skulle man vara i fållan och vi lämnade lydigt in överdragskläderna i tid och då öppnade sig himlen rejält och trots att jag var tidig in i startfållan fanns ingen plats för uppjogg förutom några hundra meters "gågging" varefter det blev en blöt och kall väntan på start. Note to self, vid nästa lopp i regn, ta med en regnponcho hemifrån och släng i startfållan.

Någon minut innan start såg jag att farthållarna för 1:30 tagit plats ganska långt bak i fållan vilket kändes skönt för även om jag bestämt mig för att göra mitt eget lopp ville jag undvika att få dem och deras stora klunga i rygg direkt denna gång. Jag såg dem aldrig under loppet. 

Jag hade bestämt mig för några saker. Gör mitt eget lopp med lap på klockan var femte kilometer, startrusa inte. Sikta på 4:10-fart första femman åtminstone och helst lite längre än så. 

Som alltid lite stress att inte snubbla på något eller bli påsprungen i någon kurva men vi sköts iväg utan missöden och även om det kändes som jag sprang ganska snabbt kändes det ansträngningsmässigt lätt fast det gick lite snabbare än min tänka 4:10-fart men jag toköppnade inte långt under fyrafart denna gång. Ska jag sammanfatta resten av loppet med ett ord så blir det "stabilt". Känslan var att jag höll min fart och gjorde mitt lopp rakt igenom.

Hade sällskap med några löpare en stor del av loppet men växlade knappt ett ord med någon. Jag sprang inte om så många men blev heller inte omsprungen av så många, vilket också resultatlistan bekräftar. Totalt avancerade jag bara 39 platser från 5 km till mål varav trettio av dessa på den andra femman som blev den snabbaste med 4:02 min/km i snitt, mot 4:08 både på första och tredje och känslan var inte alls att jag sprang snabbare andra femman som innehåller både stigningen mittemot Karlsbergs slott och backen vid Kristinebergs IP. Jag var noga med att ta det lite extra lugnt i backarna och försöka springa på utför men som vanligt så sprang jag ikapp uppför och blev omsprungen utför ändå. Så har det alltid varit. 

Slutet av Norrmälarstrand innan Stadshuset. Foto: Patrik Rosén, tack! 

Förbi milen och upp på Söder så började jag känna att benen blev lite tröttare men jag hade inga problem att fortsätta springa på i jämnt tempo. Fler av de jag haft sällskap med första halvan försvann nu sakta bakom mig och jag är nöjd över att jag tävlade, vågade springa om, utan några mentala svackor eller hjärnspöken om att stanna eller sakta ner. Passerade 15 km och kände mig stark, rundade Söder längst västerut och tog mig uppför det sega motlutet mellan 17-19 km utan större besvär. Visst var jag trött men inte tröttare än de omkring mig utan passerade några löpare uppför. Kom tillbaka till Hornsgatan som ju faktiskt går lite uppför innan man når toppen och får springa utför mot Guldbron och Skeppbron. Hämtade energi från löparna man möter på Hornsgatan som har varvet på Söder framför sig. Från toppen av Hornsgatan och förbi Slussen försökte jag trycka lite extra men väntade med att springa riktigt hårt, vågade inte springa så hårt så länge denna gång. 

Fångad av Daniel Prembäck - tack! - på Skeppsbron med knappt en kilometer kvar.
Den spända halsen och det bakåtlutade huvudet, så ser jag alltid ut på lopp enligt familen när jag är trött :)

Passerade hörnet på Skeppsbron där Slottet och svängen upp till mål äntligen blir synligt och nu försökte jag lägga in en växel till. Tittade på klockan och såg att jag t o m kunde klara en tid på 1:25 och det motiverade mig såklart att springa hårdare härifrån, kom runt hörnet uppför Slottsbacken och skulle svänga höger in på målrakan när mage och hals bubblade/krampade till plötsligt och jag fick upp magsyra och maginnehåll i hals och mun från ingenstans. Hade inte känt av något illamående under loppet alls. Jag trodde fortfarande att jag skulle klara under 1:26 och spurtade men med spyan i halsen gick det inte vägen att öka de sista välbehövliga metrarna och när jag fick stanna kom maginnehållet upp lutad över staketet i målfållan. 

Missade att stänga av klockan och visste under några minuter inte om jag klarade sub 1:26 eller inte men var verkligen inte ledsen för det, tvärtom. Otroligt nöjd med min insats fick jag min medalj och min Finishertröja och gick för att byta om till torra kläder och vänta in sonen som dök upp knappt tio minuter senare, glad som en speleman :) Hans drömmål var att springa sub 1:35 vilket han klarade med 1:34:37. 

Glad son efter sin första halvmara

Att få dela löpningen med sitt vuxna barn, helt ovärderligt! Om man kan tävla i glädje blev det nog oavgjort :)

På grund av vätan och att även överdragskläderna vi hade var rätt fuktiga blev det en synnerligen kort after-run med en Erdinger i Kungsträdgården innan hemfärd. Tack till alla som hejade på mig längs med banan, det är alltid många i Stockholm och betyder så mycket! 

Energimässigt så dagen ut så här: vanligt frukost vid åttatiden. En lätt lunch (halv portion tacopaj från veckan och en kopp kaffe) redan kl. 11. En banan ca kl. 14:00 och lätt sippande på medhavd sportdryck i små mängder. Tre Umara energigels med 30 gram kolhydrater varav två med koffein, en 30 minuter före start, en vid ca 8 km, en mellan 14-15 km. Trots att jag var försiktig med dricka innan start kände jag mig lite kissnödig i början av loppet men heller inget större behov av vätska i det svala regnet. Jag tror jag drack en mugg vatten vid Slussen och en eller två halva muggar sportdryck varav den sista omkring 17 km precis före motlutet i Tantolunden. Hade gott om energi hela loppet och tycker inte energiintaget var i överkant med tanke på illamåendet i slutet. Jag hade också med mig en Umara intend med 250 mg koffein men då koffeindosen är så hög och verkligen känns i hela kroppen ett tag efteråt och jag inte vill ta några risker fick den stanna i väskan.

Resultat och mellantider

Topp-10 i Herrar 55. Hela pallen inom sju sekunder

Med någon dags distans till loppet är jag fortsatt väldigt nöjd. Jag kunde säkert ha pressat mig lite mer någonstans eller maxat ut lite till sista kilometern och räddat 1:25 men till vilket pris? Kanske hade jag fått stanna och spy på Skeppsbron och sprungit långsammare och 1:25:5X eller 1:26:01 spelar ingen roll alls. Jag tror att detta var så nära jag kan komma en perfekt halvmara på den här banan i den form jag är i just nu. Hela loppet hade jag den starka, positiva känslan jag hoppats på efter flera halvmaror senaste åren jag inte varit nöjd med. 

Dessutom, i höstas sprang jag snabbare på milen än jag gjorde första gången jag sprang sub40 på milen på Hässelbyloppet 2010 när jag var 38 år gammal. Samma år sprang jag också två halvmaror, Kungsholmen Runt på våren på 1:28 och E18-loppet på 1:26 höga i september. Nu 16 år senare på väg mot 55 år är jag lite snabbare än så. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom tid och prestation fortfarande är, och nog alltid kommer vara en stor del av mitt löparjag, det kommer jag inte ifrån. 

Next stop: Enköpingsloppet 10 km om två veckor. Det ser jag fram emot! 

Race Report Djurgårdsvarvet 10 km - 40:05 plats 41/298

Jag trodde jag publicerat den här tävlingsrapporten i början av veckan men icke. Ganska full av självförtroende efter bra 10k-träning med flera bra specifika pass i benen sprang jag lopp igen i lördags. Det gick inget vidare så det här inlägg blir mest ett letande efter ursäkter.

Djurgårdsvarvet har jag inte sprungit tidigare, jag var anmäld i fjol men fick förhinder sent inpå loppet. Banan på Djurgården är vacker och delvis bekant från Stockholm Maraton och det numera nedlagda loppet Milspåret. 

Efter en sval och mulen lördag bjöd loppdagen på sol, värme och vind igen och det blev en genomgående svag insats där huvudet inte var berett att lida. Startade bra, förmodligen för bra, 7:43 i medvind vid 2km-skylten var optimistiskt. På millopp brukar jag försöka "hitta" rätt målfart tidigt eller öppna något snabbare och få lite självförtroende genom att direkt bygga lite marginal till målet, och jag brukar inte kunna springa millopp så progressivt men en lite mer återhållsam fart hade nog varit bättre den här dagen. Något som stressade mig en hel del var att jag hade sub40-farthållarna och en ganska stor klunga löpare direkt rygg redan från start trots att jag öppnade klart snabbare. Någonstans redan mellan 2-3 km sprang de om mig fast jag sprang i fyrafart, vilket var lite tungt mentalt. Sedan i motvind längs kanalen blev det en förhandling om att ens fullfölja, ta det som ett tröskelpass eller bara jogga i mål. Min klubbkompis Jimmy bröt loppet vid passering nära start/mål och jag var nära att ta det beslutet också men det fanns ju ingen som helst anledning till det och jag ville få in ett bra pass innan nästa helgs halvmara så jag fortsatte men kilometer sex och sju som bjöd på lite böljande backar längs med kanalen på väg tillbaka in mot stan i motvind gick så pass långsamt som 4:10-fart. . 

Enligt klockan och skyltarna hade jag fortfarande chansen på att åtminstone rädda sub40 både vid sex och åtta kilometer och jag tar ändå med mig att jag gav mig chansen de tre sista kilometerna med tiderna 4:04-3:55-3:46 km (loppets snabbaste kilometer) och enligt klockan hade jag fyra minuter på mig vid skylten för nio kilometer men trots en spurt så var det för långt fram till mållinjen för att ”ens” klara sub40. Farthållarna för sub40 såg jag inte under andra halvan av loppet så jag gissar att de måste ha sprungit ganska så mycket snabbare än så.

Jaja. jag är inte alltför nedslagen. Jag har numera lovat mig själv att aldrig vara missnöjd så länge jag springer sub40 på milen och nu var jag fem ynka sekunder ifrån, bara för att jag gav upp lite och sprang på lite lägre intensitet ett par kilometer i mitten av loppet. Det har varit ganska mycket i livet utanför löpningen sista veckorna. Dessutom lite snorig senaste tiden, en böljande grusbana och så värme och lite motvind idag. Jag kan klart bättre än så här när huvudet är mer berett att kriga. En annan dag 

Officiell tid 40:05, plats 41 av 298. Retfullt nära sub40 men målsättningen var ju klart högre än så.

Till sist, i ett flertal lopp och hårda träningspass nu har jag nått 194 i maxpuls vilket idag med backen 500m från mål kändes som maxpuls. Undrar om det är min faktiska maxpuls numera?. Har inte sett notering över 195 på flera år nu. Min tidigare maxpulsnotering är 200 bpm, vilket jag uppnådde senaste under 3000m på Scandic Indoor Games januari 2020.

Imorgon är det Stockholm halvmaraton. Jag känner mig inte speciellt bra tränad för det och självförtroendet är inte på topp och jag har därför ingen definierad målsättning utan framförallt vill jag känna att jag kan springa en halvmara på ett bra sätt och känna mig stark genom loppet med en bra känsla. Det var ett tag sedan på halvmaran. Det blir vad det blir imorgon. Kan bli ännu ett plattlopp, kan bli bra. 

Gnet

Det slog mig på semestern att det finns paralleller mellan löpning och hundägande. Som ägare till en Golden Retriever möts man av leenden när man är ute, det har säkert med rasens rykte som snälla, godmodiga hundar att göra och det är ingen slump att just Golden Retriever ofta porträtteras i reklam för olika hundprodukter.

Det är lätt att romantisera hundägande och bara se den härliga kvällspromenaden med vänlig, följsam hund vid sin sida en sommarkväll i shorts och kortärmad skjorta. En morgonpromenad i mörker, två plusgrader och regn en måndag i november innan man stressad ska lämna sin hund hos hundvakten för att åka till jobbet ter sig nog inte lika lockande. Ansvaret, kostnaden, hur bunden man ibland kan bli av en hund, det långsiktiga åtagandet och så vidare, allt det tänker man nog inte på i det tillfälliga mötet i en sommarstad.

Lika lätt är det kanske att bli förförd av sommarlöpning? Ljummen sommarkväll, shorts och linne och förhoppningsvis lätta steg i natursköna omgivningar. Varje år när vårvärmen kommer får vi som springer året om sällskap av massor av fler löpare som börjar (om) igen när våren kommer och när hösten blir mörkare, blötare och kallare blir vi färre som springer igen.

Både löpning och hundägande kan beskrivas som ett "gnet" - ett ihärdigt, regelbundet stretande över lång tid. Ett gnet som absolut är glädjefyllt men också fullt av stunder av motstånd och att bara göra utan att fundera så mycket över det och "gnetet" är något som jag är bra på och kanske är det t o m en av mina främsta talanger inom löpningen och i livet. Den mångåriga kontinuiteten i utförandet.  

Jag känner en hel del människor jag kallar för "projektmänniskor". De går hängivet och målmedvetet in för ett nytt intresse men intresset håller vanligtvis inte i sig långsiktigt. Dessa personer finns också som löpare, de börjar springa mycket, presterar snabbt bra men ett par år senare har något annat intresse tagit över och löparskorna samlar damm i förrådet tillsammans med prylar från tidigare intressen. Detta är inte jag. Jag är mer en "gnetare" sett till personlighet. Kanske är det därför jag trivs bra både som löpare och hundägare. 

Nästa inlägg blir lite mindre filosofiskt och lite mer relaterat till sommarträningen, nuvarande status och löparplanerna framåt.