Reflekterande medlem i Spring nr. 1 2019

Jag avslutade min prenumeration av Spring i fjol. Där jag var då, efter min bästa (tränings-)kompis suicid fann jag ingen inspiration av att läsa om andras prestationer eller fokuserade träning. Jag var inte där, hade fokus på helt andra saker och min löpning var allt annat är prestationsinriktad under större delen av 2018. Jag hade kontakt med BG Nilesjö med anledning av att jag avslutat min prenumeration och han frågade om det var något jag ville skriva en reflektion om när jag fått lite distans till det. Sagt och gjort. Efter lite sökande efter balansen mellan privat och personligt skrev jag en text med fokus inte på min vän eller vad som hände utan på mig själv, mina tankar och min löpning som en hjälp att hitta kraft, må bättre och komma vidare.

Jag lät en vän tycka till om texten och när han tyckte att den absolut platsade i ett löparmagasin skickade jag in den. Om jag får säga det själv och det får jag, så blev slutresultatet väldigt bra. Ni hittar krönikan på sid 110 i Nr. 1 2019. 

Det går att beställa lösnummer av Magasin spring eller teckna en prenumeration här. Nr. 1 varje år är alltid ett extra tjockt nummer med extra mycket läsning och resultatstatistik ifrån fjolåret.

Det är exakt ett år sedan idag det hände, en dag jag minns med oönskad knivskarp skärpa. Det är lika svårt att förstå nu som då och jag tänker idag både på hur oerhört fort ett år går men samtidigt hur mycket tid och så många löprundor som har förflutit sedan dess. Jag har kommit långt sedan den dagen men har fortfarande en väg att vandra och tänker fortfarande på honom och det som inträffade varje dag. Försök sortera ut vad som är viktigt i ert liv, prata om hur du mår och tala om för de i er närhet hur viktiga de är för er! 

Var rädda om er och ha en trevlig fredag! 

Pulsen på: Andreas Åkesson

Andreas Åkesson är jogg.se-medlemmen och löparen bakom bloggen ”Run Andreas Run – Frihet är att springa”. Han har tidigare intervjuat flera löpare på sin blogg och väckt uppmärksamhet genom sina väldigt fina resultat på en initialt begränsad träningsmängd. Eftersom Andreas fortsätter utvecklas och slå pers efter pers genom sitt mycket flitiga tävlande och inte för någon träningsdagbok t ex på jogg.se så går det inte att veta hur mycket han egentligen tränar idag. Jag tog därför pulsen på Andreas.

Först, grattis till ett färskt personbästa på Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion nyligen. 34:08 på 10000 m! Var det första gången du sprang en mil på bana och hur upplevde du i så fall 25 varv?

- Det stämmer att det var första gången som jag sprang milen på bana. Det var en ren plåga att springa 25 varv. Det hade varit en tuff tävlingsperiod innan detta och jag var inte helt mentalt laddad när jag kom dit. Kroppen var dock i bra form, men jag kände mig inte redo att springa runt, runt och runt. Men det gick ju bra till slut, minst sagt.

Andreas som vi är vana vid att se honom efter ännu ett avklarat lopp. Här Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion. Bild lånad från Andreas Facebook.

Långlöparnas kväll var din femte miltävling inom 11 dagar! Hur klarar du det utan att bli alltför sliten i kroppen eller mentalt? Orkar du ladda om för maxprestation varje gång eller sänker du ambitionen inför några lopp och tar dem som tuffare träningspass? Mitt intryck är att du alltid ”kör järnet”?

- Om vi ser till den här tävlingsperioden med 5 miltävlingar, så var det maxat på i stort sett samtliga. Jag går in med inställningen med att slå rekord. Så länge jag vet att jag har tränat på bra och att banan inte har någon större svårigheter, så är det med de tankarna som jag ställer upp på startlinjen. Sen är det inget jag hojtar om till allt och alla innan, utan jag får utvärdera efter loppet hur det var. Jag har inget behov att kaxa till mig innan, utan låter eventuellt resultat och rekord tala för sig självt. Skulle det inte bli något nytt rekord, får jag ta det som tufft träningspass som du säger. Uppenbarligen gav alla de 4 första tävlingarna mig bra förutsättningar för att till slut springa milen på nytt rekord.

Att sänka ambitionen inför lopp är inte min grej, sedan kan jag alltid ha förståelse för att loppen inte går som jag har tänkt mig. Men att stå innan start och tänka att jag tar “det som en kul grej” finns inte, det är inte därför jag tränar löpning.

Jag har flera gånger sprungit samma lopp som dig t ex på bana och du ger intryck av att kunna fortsätta springa riktigt hårt hela vägen in i mål trots att du går ut hårt från start och blir trött i ett ganska tidigt skede i loppet. Upplever du att du är mentalt stark och vilka knep tar du till för att orka pressa dig hela vägen?

- Det är en av mina starka delar. Jag har alltid varit dålig på det här med uppvärmningar, det blir någon väldigt kort löprunda innan jag ställer mig på startlinjen. Sedan går det väldigt snabbt, för att väcka kroppen och snabbt få kännedom om var jag står rent formmässigt för dagen. 

Jag är nog en av de starkaste på min nivå som är duktig i uppförsbackar och när formen är bra för dagen, så är jag är en väldigt stark spurtare. Med detta i vetskap, så har jag fått gott självförtroende och vet att jag kan prestera på hög nivå. Sköter man sin träning, så blir man stark mentalt. Med 110+ lopp, så har man varit med om det mesta.

Mitt intryck av dig som löpare är att du går din egen väg. Du tror hårt på dig själv och sätter inte upp några begränsningar för dig själv, stämmer det på personen Andreas och har det alltid varit så?

- I takt med att självförtroendet har växt, så har personen Andreas också utanför tävlingsbanan. Ingenting är omöjligt. Det låter som en klyscha, men så länge du skaffar dig nya kunskaper och verktyg inför nya utmaningar, så går det alltid bryta nya barriärer. Med löpning är det så himla enkelt att se om utveckling sker. Slår jag nytt rekord, har jag blivit bättre och snabbare. Enklare än så är det inte

I början sprang du snabbt på en begränsad träningsmängd och du fortsätter utvecklas på alla sträckor från 3000m på bana till maraton. Hur mycket tränar du idag och hur ser en typisk träningsvecka ut? Hur många gånger i veckan springer och hur mycket varierar intensiteten mellan passen? I början fick jag intrycket av att du stack ut och sprang så snabbt du kunde på varje löppass?

- Beroende på om jag har tävling samma vecka, så skiljer sig träningen åt. Är den en tävlingsfri vecka, kan det bli 4-5 pass i veckan. Under helgen, så blir det oftast två längre pass. Alltifrån min favoritsträcka på 18 km och över det, har jag ett längre lopp i närtid, så blir det per automatik längre sträckor. Under veckan, så kan jag få banintervaller, ett längre pass och kanske en lugn mil om jag känner för det. Förutom banintervaller och när jag kör en snabbmil, så känner jag av i de längre passen var jag står och försöker köra på så gott det går. Det är ingen idé att sätta upp att jag ska springa så snabbt i längrepass, om kroppen inte pallar för dagen. Målet är alltid att vara nöjd med mitt pass utifrån dagens förutsättningar.

Jag springer nog mer än någonsin tidigare, men jag springer nog klokare. Jag bestämmer oftast samma vecka, hur den kommande tiden ska se ut. Det är ändå på tävling jag ska prestera, så jag behöver inte känna stressen att på alla pass springa snabbt.

Trots hårda träningspass och flitigt tävlande har du klarat dig från skador förutom att du haft problem med en fot, hur mår den idag och har du några andra känningar?

- Foten mår bra. Det har varit känningar till och från, men det är mer sällan nu. Jag stukade fotleden kraftigt ett par år innan jag började med löpning och det påverkar fortfarande. Annars har jag haft ont i benet också. Nu den senaste tiden har jag haft problem med en trött ljumske. Det är dock inget som har påverkat mig i någon högre grad. Jag är förvånad att jag *peppar* *peppar* har varit relativt fri från krämpor de senaste året, när jag kört tuffare än någonsin.



Tar du hand om kroppen på något speciellt under tuffare träningsperioder, tränar du något förutom löpning, t ex styrketräning eller någon annan form av konditionsträning för att spara kroppen lite?

- Jag gör kroppsövningar hemma bland annat. Där finns jägarvila, inslag med hantlar, sit-ups bland annat. Mest för att röra på andra delar av kroppen och på andra sätt. I övrigt har jag spelat mycket innebandy sedan jag var liten, nu sker det mest enbart i matchform och det gäller även korpfotbollen. Det är skönt att få fokusera på ett annat sätt och få en annan typ av rörelseglädje.



Du fortsätter träna själv och utvecklas trots att du skulle vara välkommen i vilken löparklubb som helst, hur ser du på det, friheten i att träna själv kontra möjligheten att utvecklas ännu mera med hjälp av kunniga tränare i en klubb?

- Jag har blivit tillfrågad tidigare om att träna i en klubb. Men jag insåg att det inte skulle fungera för mig. Det som är det fina med löpningen är att jag får möjligheten att träna helt på mina egna villkor. Jag kan komma hem från jobbet, byta om och sedan ut och springa. Då bestämmer jag själv hur långt och snabbt passet ska vara, sedan har jag resten av kvällen fri. Skulle jag träna med en klubb, så kanske jag låser upp flera kvällar i veckan, bara i ren transport till passen och passa tider. Då skulle en del av tjusningen av löpningen försvinna för mig. Samtidigt älskar jag att få vara för mig själv när jag springer, jag behöver inte anpassa mig efter någon eller något.

Sedan så tror jag säkert att jag skulle utveckla mig själv ännu mera med en tränare. Men så länge jag fortfarande slår nya rekord, så litar jag fullt på mitt alter ego tränar-Andreas.

Jag har tidigare tjatat på dig att sluta springa i så otroligt tunga, dämpade träningsskor. En så snabb löpare som du vinner på att tävla i lättare skor. Har du provat det eller fortsätter du köra på i dina tunga, väldämpade Adidas ;-) ?

- Jag är nog väldigt konservativ i den frågan, jag vägrar ändra på ett vinnande koncept och jag är väl envis på så sätt. Jag har köpt den nya modellen varje gång i den serie jag springer i. Men jag har faktiskt 3 andra par utöver mina Adidas-skor. De har jag inte hårdkört än, men jag hoppas kunna utnyttja det mera nu under sommaren, då tävlingarna inte är lika frekventa.  



Är det någon distans du satsar hårdare på/prioriterar högre än andra eller tycker är roligare än andra att tävla på? Vad innebär t ex den längre återhämtningstiden som t e x maratonlopp innebär för ditt flitiga tävlande?

- Milen är nog den roligaste distansen att springa. Den är intensiv, samtidigt som uthålligheten finns där. Jag hinner inte tröttna mentalt på samma sätt man kan göra ibland när man springer längre distanser.

När jag maradebuterade i Stockholm 2014, så blev jag skadad i ena foten, något som höll i sig för resten av 2014. Trots att jag var halvskadad, så tävlade jag ganska flitigt ändå. Jag har otroligt svårt att för att bara avstå, men jag har blivit bättre på att vila vid krasslighet och känningar.

När jag sprang maran på nytt året efter, så slog jag nytt rekord på både 5 km och 10 km inom två veckor efter maran utan att känna något särskilt. Jag tror helt enkelt att jag hade tränat bättre inför maran och var mer förberedd på det hela, men jag behövde ingen särskild återhämtningstid. Första träningspasset ett par dagar efteråt kan vara lite stelt. Sedan rullar det på, ungefär som vanligt. Så länge jag sköter träningen innan, så blir nog återkomsten efter en mara lite lättare. Det är nog mera mentalt som är krävande, en mara tömmer alla dina mentala depåer. Sedan börjar den långsamma vägen till att tycka det är kul med löpning. Ibland går det snabbt, ibland kan det ta många veckor innan man är där igen.



Vad har du framför dig mera i år i löpväg? Vilka mål har du? Har du några ”drömgränser” du fortfarande vill klara av?

- Jag har slagit rekordet på milen och på maran den här säsongen, så det skulle vara kul att utmana om halvmararekordet. Jag har nog inga drömgränser kvar att spränga. Utan jag vill se till att jag är så bra förberedd jag bara kan inför varje lopp och se varje möjlighet att slå ett nytt personligt rekord eller om det inte är möjligt, slå min tidigare tid på den banan, om banan inte är så snabb. 



Om vi tittar några år framåt i tiden, vad ser du då har hänt med löparen Andreas? Tror du att du kommer att fortsätta tävla i den nuvarande omfattningen och fortsätta springa den dagen lusten att tävla minskar? Är löpningen en given del i ditt liv numera?

- Löpningen har en stark position i min vardag. Jag har inga barn i dagsläget, men det är inte omöjligt att det kan ändras i framtiden. Men jag hoppas bedriva löpningen i en eller annan form, sedan har jag kanske svårt att se att jag tävlar lika intensivt som jag gör idag. Samtidigt så behöver jag löpningen för att fungera, fortsätta vara kreativ och må bra. Så den vill jag inte vara utan. Jag hoppas fortsätta springa nya lopp, både inom och utanför Sverige.

Rent mentalt har jag tänkt att sluta många gånger, men det dröjer inte så länge innan jag är ute i spåret och njuter av att springa ensam i skogen igen - mot nya möjligheter.

Med det vill jag rikta ett tag till Andreas för att han ville medverka i den här intervjun och önska fortsatt lycka till med löpningen!

- Tack!

Håller tummarna hårt i Köpenhamn på söndag!

Jag har bloggat om det här tidigare, Bieffekterna av att registrera sin träning på ett stort nätforum med likasinnade. Hur mycket positivt det medför! Inte bekräftelse utan gemenskap på distans, att följa varandra, få gratulationer och pepp i med-och motgång, inspireras av andras pass, få tips, kunskap och ibland i all välmening bli ifrågasatt. Det är ett vanligt förekommande fenomen att man som löpare ofta har goda råd att ge andra men själv beter sig ganska korkat i sin egen träning i en forcerad jakt på form och resultat.

Jag har funnits på Sveriges bästa löparsite jogg.se sedan 2009 och följer löpare jag har något gemensamt med och/eller inspireras av, oftast löpare som befinner sig ungefär på samma plats som jag i livet med familj, jobb, bostad men som vill något mer än med sin löpning än att jogga för hälsans skull ett par gånger i veckan. Många av dem jag följer har jag träffat och lärt känna ytterligare på diverse lopp eller resor, flera andra har jag aldrig träffat men det känns som om jag känner dem ändå.

Min egen träning har gått riktigt bra i veckan. Vilade helt måndag, återhämtande, lätt distans tisdag, blandade intervaller i onsdags (fyrahudringar och tusingar) och ett snabbare långpass i torsdags gick väldigt bra och självförtroendet har åkt upp ytterligare ett par pinnhål men nu ska det här blogginlägget inte handla om mig!

I helgen laddar stora delar av löpar-Sverige för Varvet och även jag tycker det ska bli intressant att följa täten bland svenskarna på både herr-och damsidan och se vad det leder till när det gäller placeringar, landslagsplatser, EM-biljetter och kanske t o m OS-biljetter längre fram för någon enstaka som Ekvall. Jag har också tänkt mig springa ett kortare långpass i marafart på lördagen och med tanke på hur tjock med familjeaktiviteter helgen är är det tveksamt om jag hinner se Varvet på TV.

Då bryr jag mig mer om vad som händer på Söndag! Då går Köpenhamn Maraton och två löpare från jogg.se jag följt länge står på startlinjen.Två löpare jag aldrig träffat men ändå känner väl! Två löpare med lite olika målsättningar, förutsättningar och uppladdningar. Att förbereda sig inför ett maraton är sällan en spikrak väg fram mot målet, något de erfarit och jag också fått erfara både förra året och i år.

Jag gläder mig åt kompisars framgångar som mina egna och det skulle glädja mig väldigt mycket att se er klara era målsättningar på söndag och jag kommer hålla tummarna hårt för er! Kör hårt, men klokt Magnus och Robban! Den här låten är till er!

en sak vet jag

jag vaknade i morse av ett dån

Köpenhamn stod och bankade på dörren

och vilsenheten skrämmer inte längre

överallt, av och till

den höga farten som rann

mellan husen...

Ett nog så tufft mål inför 2016 - att bli lika snabb som Kent Melin igen!

Jag följer ett antal löpares träning på jogg.se där jag själv registrerar min träning sedan 2009. Löpare jag träffat på tävlingar eller löpare som har ungefär samma målsättningar som jag och/eller som också befinner sig ungefär i livet där jag befinner mig.

Att följa andras träning ger inspiration, motivation och kunskap! Det blir en slags stark distansgemenskap och dialog som fyller en nog så viktig funktion, med pepp och uppmuntran efter väl genomförda pass, frågor och ibland konstruktiv kritik på min egen träning och varför jag t ex väljer att springa ett visst pass vid en viss tidpunkt. Frågor som får mig att stanna upp och betrakta min träning lite utifrån.

Glädjen när mina löparkompisar lyckas med något de siktat mot länge är därför nästan lika stor som min egen glädje över uppnådda målsättningar! När t ex Gabriel sprang sub3 i Berlin i höstas, när Jesper lyckades med motsvarande i London i våras och Kent förra hösten i Berlin för första gången sprang sub3, när Eva genomfört ett framgångsrikt Swimrun, när Robban som hade en fantastisk säsong 2014 sprang sub80 på halvmaran, när Magnus ryggrehab går framåt och han kan springa igen o s v i en lång rad.

En av dessa löpare är Kent Melin från Stockholm. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi träffats i Kungsträdgården i Stockholm innan Stockholm halvmaraton, hängt på Östermalms IP före eller efter Stockholm Marathon, joggat upp och suttit i gräset vid Sjöhistoriska och inväntat starten på Milspåret, pratat i ”Rålis” i samband med Kungsholmen Runt. Och så vidare. Lika trevligt varje gång!

En trevligare och mer ödmjuk kille än Kent får man leta länge efter! Han tränar flitigt och varierar sig och springer både millopp och halvmaror liksom fjällmaror och 100 miles och när han i år gått med klubb och börjat träna mer fart har det verkligen börjat hända saker med farten!

Jag brukade tidigare ha Kent strax bakom mig när jag korsar mållinjen men i år har det varit ombytta roller på de två lopp vi sprungit ihop. I Stockholm halvmarathon som jag sprang som en avstämning inför New York var han fräck nog att sätta personbästa och korsa mållinjen en sekund före mig och i New York tuffade han vidare uppför 1st Avenue som ett urstarkt lok efter att vi haft sällskap i över 20 km medan jag fick det allt tuffare och till slut fick släppa hans rygg.

Skärmdump från årets Stockholm halvmaraton, Kent i mål med nr 241 och min axel skymtar bakom löparen i grått...

Det är ännu för tidigt att göra några detaljerade planer inför 2016. Löpningen går lite på sparlåga och jag tvingas tyvärr erkänna att kroppen inte är helt fräsch och funktionell trots väldigt mycket vila efter maran. Ett nog så tufft mål för mig är nog ändå att försöka bli lika snabb som Kent igen på nästa gemensamma tävling.

Eller så bestämmer vi helt enkelt att vi båda springer sub 2:55 i juni i Stockholm men då vill jag helst vara 100 m före dig i mål Kent, någon måtta får det ändå vara! J

Två glada löparkompisar i Rålis efter Kungsholmen Runt 2013

New York Maraton och närmare bestämt 1st Avenue
och ca 30 km in i loppet 2015