Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

Byte av löparklubb

Jag kommer byta klubb till Enhörna IF den här säsongen. Jag har lärt känna många trevliga Enhörnalöpare på tävlingar i Södertäljetrakten och får då möjlighet till sällskap som är på min nivå. Jag kan hitta trevligt sällskap hemma på träning trots att jag saknar min bästa löparkompis men sällskap på min egen nivå är svårare och min klubb sedan 2013 Stockholm LDK har inga gemensamma träningar.

Enhörna har gemensamma långpass på söndagar och träningar både i terräng och på bana i Södertälje och också löparkvällar inför Göteborgsvarvet och anordnar många egna arrangemang. Klassiska Södertälje IP, där bl a det svenska rekordet på 10000 m 27:55 av Johnny Danielsson är satt, är en byggarbetsplats just nu och ska flyttas, byggas om och rustas upp och det ska också byggas en inomhushall för friidrott vilket möjliggör fartträning i grupp inomhus under vintern och det skulle verkligen bidra med motivation genom nästa den mörka, kalla och löparvinter.

Min nuvarande klubb har passat mig bra och ett visst avtryck i resultatlistorna har jag väl också gjort för klubben med två VDM-medaljer på maraton 2013 och 2014 och två VDM-guld på 1500m i år och jag representerade SLDK sista gången på SM-milen nyligen. Nu ser jag fram emot ta på mig ett av Sveriges mest anrika och klassiska klubblinnen - det klassiska gulsvartrandiga getinglinnet med Enhörna på ryggen, till nästa säsong!

Efter fem år i det här snygga linnet...

...blir det getingrandigt framöver...

...och förhoppningsvis då och då träning och tävling med klubbkompisar, som här, 5000 m på Södertälje IP.

Håller tummarna hårt i Köpenhamn på söndag!

Jag har bloggat om det här tidigare, Bieffekterna av att registrera sin träning på ett stort nätforum med likasinnade. Hur mycket positivt det medför! Inte bekräftelse utan gemenskap på distans, att följa varandra, få gratulationer och pepp i med-och motgång, inspireras av andras pass, få tips, kunskap och ibland i all välmening bli ifrågasatt. Det är ett vanligt förekommande fenomen att man som löpare ofta har goda råd att ge andra men själv beter sig ganska korkat i sin egen träning i en forcerad jakt på form och resultat.

Jag har funnits på Sveriges bästa löparsite jogg.se sedan 2009 och följer löpare jag har något gemensamt med och/eller inspireras av, oftast löpare som befinner sig ungefär på samma plats som jag i livet med familj, jobb, bostad men som vill något mer än med sin löpning än att jogga för hälsans skull ett par gånger i veckan. Många av dem jag följer har jag träffat och lärt känna ytterligare på diverse lopp eller resor, flera andra har jag aldrig träffat men det känns som om jag känner dem ändå.

Min egen träning har gått riktigt bra i veckan. Vilade helt måndag, återhämtande, lätt distans tisdag, blandade intervaller i onsdags (fyrahudringar och tusingar) och ett snabbare långpass i torsdags gick väldigt bra och självförtroendet har åkt upp ytterligare ett par pinnhål men nu ska det här blogginlägget inte handla om mig!

I helgen laddar stora delar av löpar-Sverige för Varvet och även jag tycker det ska bli intressant att följa täten bland svenskarna på både herr-och damsidan och se vad det leder till när det gäller placeringar, landslagsplatser, EM-biljetter och kanske t o m OS-biljetter längre fram för någon enstaka som Ekvall. Jag har också tänkt mig springa ett kortare långpass i marafart på lördagen och med tanke på hur tjock med familjeaktiviteter helgen är är det tveksamt om jag hinner se Varvet på TV.

Då bryr jag mig mer om vad som händer på Söndag! Då går Köpenhamn Maraton och två löpare från jogg.se jag följt länge står på startlinjen.Två löpare jag aldrig träffat men ändå känner väl! Två löpare med lite olika målsättningar, förutsättningar och uppladdningar. Att förbereda sig inför ett maraton är sällan en spikrak väg fram mot målet, något de erfarit och jag också fått erfara både förra året och i år.

Jag gläder mig åt kompisars framgångar som mina egna och det skulle glädja mig väldigt mycket att se er klara era målsättningar på söndag och jag kommer hålla tummarna hårt för er! Kör hårt, men klokt Magnus och Robban! Den här låten är till er!

en sak vet jag

jag vaknade i morse av ett dån

Köpenhamn stod och bankade på dörren

och vilsenheten skrämmer inte längre

överallt, av och till

den höga farten som rann

mellan husen...

Ett nog så tufft mål inför 2016 - att bli lika snabb som Kent Melin igen!

Jag följer ett antal löpares träning på jogg.se där jag själv registrerar min träning sedan 2009. Löpare jag träffat på tävlingar eller löpare som har ungefär samma målsättningar som jag och/eller som också befinner sig ungefär i livet där jag befinner mig.

Att följa andras träning ger inspiration, motivation och kunskap! Det blir en slags stark distansgemenskap och dialog som fyller en nog så viktig funktion, med pepp och uppmuntran efter väl genomförda pass, frågor och ibland konstruktiv kritik på min egen träning och varför jag t ex väljer att springa ett visst pass vid en viss tidpunkt. Frågor som får mig att stanna upp och betrakta min träning lite utifrån.

Glädjen när mina löparkompisar lyckas med något de siktat mot länge är därför nästan lika stor som min egen glädje över uppnådda målsättningar! När t ex Gabriel sprang sub3 i Berlin i höstas, när Jesper lyckades med motsvarande i London i våras och Kent förra hösten i Berlin för första gången sprang sub3, när Eva genomfört ett framgångsrikt Swimrun, när Robban som hade en fantastisk säsong 2014 sprang sub80 på halvmaran, när Magnus ryggrehab går framåt och han kan springa igen o s v i en lång rad.

En av dessa löpare är Kent Melin från Stockholm. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi träffats i Kungsträdgården i Stockholm innan Stockholm halvmaraton, hängt på Östermalms IP före eller efter Stockholm Marathon, joggat upp och suttit i gräset vid Sjöhistoriska och inväntat starten på Milspåret, pratat i ”Rålis” i samband med Kungsholmen Runt. Och så vidare. Lika trevligt varje gång!

En trevligare och mer ödmjuk kille än Kent får man leta länge efter! Han tränar flitigt och varierar sig och springer både millopp och halvmaror liksom fjällmaror och 100 miles och när han i år gått med klubb och börjat träna mer fart har det verkligen börjat hända saker med farten!

Jag brukade tidigare ha Kent strax bakom mig när jag korsar mållinjen men i år har det varit ombytta roller på de två lopp vi sprungit ihop. I Stockholm halvmarathon som jag sprang som en avstämning inför New York var han fräck nog att sätta personbästa och korsa mållinjen en sekund före mig och i New York tuffade han vidare uppför 1st Avenue som ett urstarkt lok efter att vi haft sällskap i över 20 km medan jag fick det allt tuffare och till slut fick släppa hans rygg.

Skärmdump från årets Stockholm halvmaraton, Kent i mål med nr 241 och min axel skymtar bakom löparen i grått...

Det är ännu för tidigt att göra några detaljerade planer inför 2016. Löpningen går lite på sparlåga och jag tvingas tyvärr erkänna att kroppen inte är helt fräsch och funktionell trots väldigt mycket vila efter maran. Ett nog så tufft mål för mig är nog ändå att försöka bli lika snabb som Kent igen på nästa gemensamma tävling.

Eller så bestämmer vi helt enkelt att vi båda springer sub 2:55 i juni i Stockholm men då vill jag helst vara 100 m före dig i mål Kent, någon måtta får det ändå vara! J

Två glada löparkompisar i Rålis efter Kungsholmen Runt 2013

New York Maraton och närmare bestämt 1st Avenue
och ca 30 km in i loppet 2015