måndag 8 juli 2013

Fartlek i skogen

Ibland har jag fått kommentarer som "springer du lika fort som vanligt så springer du inte terräng" och liknande. Jaså? Terränglöpning måste inte vara väldigt tufft, många höjdmeter med hinder som ska forceras - våtmarker/träsk och branter så tuffa att det helt enkelt inte går att springa. Jag vill springa, inte klättra och kanske är det av den anledning jag ännu inte lockats att tävla i något traillopp då jag tycker många lopp, som t ex Salomon Trail Tour och liknande förstärker den här bilden av terränglöpning, och det är snarare exkluderande än inkluderande tycker i alla fall jag.

Vanliga terrängrundan, bild från annat tillfälle


Naturen på min terrängrunda bjuder inte på så dramatisk natur men väl blandskog med stigar av varierande svårighetgrad varvat med hällmarker och vackra sörmlandska sjöar. Den är ganska flack, även om det finns några backar och t o m ett par stycken som är riktigt branta. Den är också delvis riktigt lättsprungen, som i den yttre delen i naturreservatet Jägarskogen som är en röjd stig gjord för att man ska kunna ta sig runt t ex med en barnvagn. Större delen av rundan är dock en singeltrack (stig som är så smal att inte två personer i bredd ryms) med rötter och stenar, ibland nästan igenvuxen, ibland över klipphällar där det kan vara svårt att följa stigen, den går över diken, genom midjehöga ormbunkar där stigen inte syns och på ganska många ställen får jag ta mig över nedfallna träd som ligger över stigen och i Jägarskogen forcera gärdsgårdar och grindar.

Jägarskogen, bild från annat tillfälle

Efter en dag på stranden sprang jag min runda igår kväll och den här rundan håller på att bli en favorit när jag vill springa utan fokus på tider eller annat. Ganska pigga ben efter vila fredag-lördag och en tänkt lugn runda blev ganska snabb utan att för den skull bli ett hårt träningspass. Det är en härlig känsla att springa snabbt på en smal stig i skogen med grönska och träd alldeles intill då känslan är att det går mycket fortare än det faktiskt gör! Lite naturlig fartlek under full koncentration där varje steg blir olika långt p g a markens ojämnheter, många steg får sidledsförflyttningar av samma anledning samtidigt som det gäller att våga stå på och fästa blicken en bit fram. Jag var stark igår och inte en gång tappade jag balansen eller snubblade utan höll fin fart och fullt fokus framåt! Dessutom hade jag väldigt roligt!

Avslutade med några intervall-liknande extraslingor i högre fart med gåvila mellan och med en fartökning på asfalt de sista 1500m så skrapade jag ihop 13km rolig, snabb och bra terränglöpning med en fartsnitt på 4:57 min/km. Det går visst att springa fort i terräng, det måste inte gå i 8 min/km!


12 kommentarer:

  1. För mig är detta terräng! Jag är inne på din linje oxå att man ska springa inte klättra. Jag tycker att skatås trail var rolig förutom den sista skidbacken. Var extrem!! Men jag kan erkänna att jag uppskattar asfalt mer och mer. Nu när jag tränar inför Berlin har jag hittat underbara rundor :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, detta är terräng för mig också, och absolut inte att likställa med löpning i motionsspår. Asfalt underlättar ju vid snabbare löpning och kräver inte samma fokus som terräng, dessutom innan en mara är det bara en fördel att härda benen med mycket asfaltslöpning men det vet du ju!

      Radera
  2. Jag gillar, precis som du skriver, att det blir lite naturlig fartlek då man skippar asfalten och beger sig till stigarna. Sedan om det är väldigt kuperat eller inte känns oviktigt i sammanhanget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant Johny, roligt att springa på känsla i skogen och strunta i klockan!

      Radera
  3. Jag håller delvis med.
    Jag håller med om att det ovan är terräng! :-)

    Men sedan vad gäller tiderna så beror det ju helt på hur banan är. Jag springer ofta 6-6.30 (ibland något snabbare t.o.m.) på asfalt, medan jag kommer ner till 7-8-tempo på terränglöpningen. Inte om det är nästintill flackt och bara fina stigar, men där jag springer är det mycket kuperat och betydligt mer stenar och rötter än stigarna på bilderna ovan. Inte på hela rundan, men delar av den. Båda delarna är terräng för mig och båda har sina tjusningar.

    För att inte prata om helt obanat. Där finns ju inga vältrampade stigar utan är ofta "bösigt" och väldigt mjukt underlag.

    Däremot håller jag med om att terräng inte behöver vara EXTREMT! På Skatås-touren var det 200-300 meter mosse och en skidbacke. Mossen är helt ok tycker jag. Däremot kunde väl skidbacken tagits bort.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst har du rätt Malin och bilderna visar de mer lättsprungna partierna, det finns sträckor med betydligt mer rötter, stenar, diken och trädstammar att forcera!

      Radera
  4. haha. Bra där! Kolla in Kilian J. och Emelie F. t.ex. de springer inte trots allt bröte på marken, de FLYGER fram. Helt makalöst att kolla på!
    Sen är de förstås världsstjärnor men ändå. Det går absolut att kuta fort i terräng bara man har tekniken.
    Det är ungefär som med ultra. Det behöver inte gå i lufstempo med 13 olika matstopp. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en vanesak att "läsa" terrängen och våga titta längre fram och inte ner i backen för minsta ojämnhet! Tycker redan att jag är bättre på det faktiskt utan att ha ambitionen att blir någon världsstjärna :-)

      Radera
  5. I fin miljö går din favoritbana. Jag springer helst i terrängen, på olika sorters skogsvägar och stigar. För mig behöver inte naturen vara märkvärdig och speciell, det är ändå häftigt att springa i skogen. Men visst är det grädde på moset att få springa förbi något vattendrag.

    Jag kan berätta att jag ännu för 1-2 år sedan trodde att folk sprang obanat då dom pratade om terränglöpning. Detta beror säkert på att jag vuxit upp på landet, med skogsstigar och sandvägar mitt primära underlag att springa på. Lägg därtill en orienterarbakgrund, och du fattar för mig är att springa på asfalt det "onormala" och "avvikande" :)

    På tal om orientering, så där är beviset att det går att springa väldigt fort ytter om de släta vägarna. Elitorienterarna springer mitt i skogen över stock och sten i en fart som jag inte kan hålla på asfalt. Dessutom läser dom kartan i farten... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, orienterare är starka och snabba löpare vilket märks när de väl kommer ut och tävlar mot "vanliga löpare" på asfalt! Ja det är en fin runda detta, extra fint är det nere vid sjön där ett par av bilderna är ifrån! Jag uppskattar variationen att ha både närheten till skogen, till grusvägar, till motionsspår och till asfalt och kunna välja underlag efter vad jag vill träna!

      Radera
  6. Trots att jag har nära till motionsspår vid Gunnebo slotts omgivningar väljer jag nästan aldrig dom rundorna. Alltför kuperat för min smak men vill man bara njuta av omgivningarna så är det ett alternativ.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen mig Mikael, jag har undvikit vårt lokala riktigt kuperade motionsspår också men det är egentligen ett feltänk då det ger en otrolig träningseffekt att springa där jämfört med plan asfalt.

      Radera