onsdag 28 december 2022

Årssummering 2022

Dags att summera ännu ett löparår. En summering i relativt positiva ordalag, även om jag inte direkt åstadkommit något tävlingsresultat jag är nöjd med i år. Jag är skadefri och har haft väldigt fin kontinuitet i träningen ännu ett år och har bara behövt hantera ett par vanliga förkylningar som knappt lämnat avtryck i träningsdagboken. Bara det är mycket att vara tacksam för! 

Formen/träningsstatusen

Den tröga känslan i benen och svårigheterna att pressa upp pulsen, misslyckade tröskelpass och pass med långa intervaller är bättre idag jämfört med 2021, även om jag fortfarande utomhus (på löpband är det lättare) har ganska svårt att pressa upp pulsen högt, då benen ofta tar slut innan pulsen når så högt. 

Under hösten började jag vara noggrannare med mitt järnintag då depåerna nästan alltid är låga, och jag tycker det haft viss effekt. Jag är också noggrannare med återhämtning och att äta lite extra med tanke på alla steg jag får från hundpromenaderna (årssnittet ligger på ca 20200 steg per dag för 2022) och även där tycker jag det går åt rätt håll och jag känner mig inte lika ofta sliten i benen längre. Kanske har det tagit lite tid att anpassa mig till den ökade mängden rörelse? Jag har testat ett kvartal att registrera varje promenad och hundpromenaderna brukar landa mellan 3,5 upp till fem mil per vecka och total tid i rörelse (löpning och hundpromenader) mellan 12-15 timmar i veckan oktober-december. 

Jag har inte tappat speciellt mycket i toppfart jämfört med för några år sedan, kan fortfarande springa tvåhundringar klart snabbare än 3 min/km. Det är farten på de längre intervallerna som är långsammare nu och även distansfarten. Om jag idag springer ett väldigt lugnt distanspass så hamnar farten naturligt runt 5:30-5:10-fart, lite beroende på dagsform och ska jag springa snabbare än 5 min/km så kräver det mer aktiv löpning och ner mot 4:30-fart och snabbare ner mot maratonfart så måste jag trycka på mer än förut. 

Jag tycker känslan är att det skiljer ungefär 10 sek/km nu jämfört med för ett par år sedan, 4:10-fart känns som 4 min/km ungefär, och jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det är så. Varför jag för drygt två år sedan kunde snitta 10 km på 3:42 min/km och relativt enkelt springa milen sub40 på träning medans jag i år bara lyckats snitta milen på 3:56 min/km på tävling (faktiskt lite snabbare själv på träning) och endast ett fåtal gånger har sprungit sub40 på träning och det har varit hårda pass. 

Jag tycker fortfarande det är för stor skillnad för att enbart förklaras av ökande ålder men kanske börjar åldern ta ut sin rätt? 

Tävlingsresultaten

Kungsholmen Runt 10 km 39:19. Överraskande tufft och jag fick jobba hårt på andra halvan och bara tack vare en riktigt snabb sista lättsprungen kilometer blev det lite snabbare än 40 minuter.

Hoka På Spåret 5000m, 18:42,5. Mitt i maratonträningen kändes det som om jag bara hade fyra växlar men jag ger mig själv godkänt på mitt första lopp på 5000m bana på fem år. 

Stockholm Maraton 3:13En tredjedel bröt men jag ska inte skylla på värmen utan hade nog inte klarat sub3 den dagen om förhållandena hade varit bättre. Inte nöjd med tiden men nöjd över beslutet att dra ner på farten tidigt efter att ha öppnat för snabbt första milen ihop med sub3-farthållarna. 

Stockholm Halvmaraton. DNF. Magont/magkramp och det kändes helt meningslöst att gå/jogga runt en extra mil så rätt beslut ändå. 

Strängnäs halvmaraton 1:27:19. Nöjd efter omständigheterna. En minut sämre än i fjol men den hårda, kalla nordanvinden kan nog ha gjort några sekunder och jag fick ut det hade i kroppen så det blev en positiv avslutning på en säsong som resultatmässigt inte varit så positiv i övrigt.

En intressant aspekt är mängd kontra resultat. I år jag har sprungit drygt 2600 km, identiskt med volymen 2017 och 2019. Så här har resultaten sett ut de åren:

2017: 5k 17:50, 10k 37:30, halvmaraton 1:22 , maraton 2:54
2019: - 5k, 10k 38:15, halvmaraton 1:23, maraton 2:53
2022: 5k 18:42, 10k 39:19, halvmaraton 1:27, maraton 3:13

En ganska uppenbar försämring, framförallt på halvmaraton och maraton, även om årets maratonlopp var varmt till skillnad mot -17 och -19 då förhållandena var väldigt bra.

Det senaste tävlingsresultatet jag egentligen är riktigt riktigt nöjd med är Långlöparnas kväll i juni 2020, 37:00:21 och tillbaka dit är det just nu en lång väg.

Ambitioner och tankar om mål för nästa år

När jag är så här "dålig" (allt är som vanligt relativt) så lockar det inte att träna för och springa maraton. Det varken lockar eller motiverar att springa på 3:10-3:15. Om jag vill tillbaka till sub 3, och det vill jag, så måste jag jobba på snabbheten på kortare distanser. Jag vet sedan tidigare att uthålligheten kan jag ganska enkelt träna upp. och jag kan springa bra långpass om farten finns där. Sub 3 är inte realistiskt med en miltid på 39 minuter utan "kräver" låga 38 eller ännu hellre runt 37:30, då kommer maratonfarten kännas "bekvämare". Under träningscykeln inför årets Stockholm så kändes 4:10-4:15-fart för hårt för att vara riktigt realistiskt att hålla i tre timmar.

Därför lockar det mest just nu att tävla på milen första halvåret 2023 och där finns många alternativ. Några tidsmål eller konkreta planer tänker jag inte formulera i dagsläget!

Något maraton utomlands blir det inte 2023, jag har inte slopat drömmar om lopp i Europa eller Chicago, Boston eller NYC igen men det får vänta, kanske ända till jag har en så laid-back attityd till sträckan att jag bara springer dem för skojs skull. Med nio fullföljda Stockholm Maraton är det klart att jag ska bärga medaljen för tio genomförda lopp och lägga till samlingen men förmodligen inte 2023, om inte formen tar ett oväntat skutt uppåt, eller om jag försöker skaffa en nummerplåt som farthållare i Stockholm.

Träningen då?

Många säger att jag behöver träna mer för att stoppa den oundvikliga ålderförsämringen. Jag tror ändå inte att jag kommer öka löpmängden nu 51 år gammal efter 16 års regelbunden löpträning. Har inte den viljan längre tror jag. Löpning kan till viss del ersättas med annan konditionsträning men där är problemet att det är bara löpning jag verkligen tycker om. Cykling som träningsform tycker jag tyvärr är riktigt tråkigt och att lägga timmar varje vecka på det lockar inte. Styrketräning blir allt viktigare med åren för att inte styrka och muskelmassa. Jag vet det, och ändå förmår jag inte genomföra det. Det har inte blivit en vana de senaste 16 åren och exakt ingenting talar för en förändring under 2023. Familj, hund(-träning) och jobb tar tid och kraft i anspråk så träna mer kommer jag nog inte göra. Ska det till en förändring handlar det nog mer om att förändra hur jag löptränar.

Just nu testar jag lite fler tröskelpass än vanligt även om det är lite utmanande utomhus. Jag är inte längre löpcoach för lokala gymmets nedlagda löpgrupp och har inte tillgång till löpband nära just nu. Jag är inte främmande för att minska något löppass i veckan och köra lite mer kvalité i vår, kanske kommer jag också ta hjälp med att strukturera min träning. 

När det gäller bloggen så vet jag inte hur länge jag kommer skriva, någon gång blir det inte längre intressant även om jag vågar påstå att jag är duktig på och tycker om själva skrivandet. Att jag tidigare varit bättre på att springa än jag är nu är absolut inte ett skäl att fortsätta skriva om gamla meriter och mina försök att ta mig tillbaka. Jag har lovat mig själv att sluta den dagen det känns som en belastning, den dagen jag enbart tycker jag upprepar mig eller när jag inte tycker det känns roligt att skriva längre och där är jag inte. Ännu. 


I en orolig omvärld senaste året utgör löpningen en trygg konstant och en frizon och ibland en möjlighet till trevligt sällskap. Alla pass är inte sköna eller roliga, framför allt inte så här års med kalla vindar och isgata, men den tillför så mycket positivt i mitt liv. Jag börjar se exempel på ohälsa och sjukdom bland jämngamla människor i min omgivning och i ljuset av det är löpningen också viktigare än någonsin. Att regelbundet och på ett varierat sätt kunna springa både långt och ibland snabbt är ett privilegium som jag uppnått genom hårt jobb under 16 år och därmed inget jag varken tänker ta för givet eller se gå förlorat. 


16 års löpträning i en bild, på väg mot ett komplett varv runt jorden.


Tack till alla som läst bloggen under året och till alla er jag mött i olika sammanhang under året! Mot 2023! 

4 kommentarer:

  1. Tack Staffan för bra innehåll i bloggen och inspirerande läsning från lopp i Sverige o utomlands. Jag har tagit ett långt uppehåll från löpningen på något år men din läsning inspirerar till att knyta på skorna igen och med lätta steg springa ut på nya äventyr. mvh Peter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Peter, för trevlig kommentar och för att du kommit igång att springa igen! Det går ju trögare för mig sedan en ganska lång tid tillbaka med löpningen men jag har vissa tankar på hur jag ska komma tillrätta med det, det låter väl som ett bra kommande inlägg. Första prio just nu är dock att bli helt frisk, jag har inte sprungit 2023 ännu då jag legat sjuk i vad som kanske var Covid hela första veckan.

      Radera
  2. Hej Staffan!
    Jag har följt dig i ca 12 år, från 16 års ålder. Tittar in lite då och då för att se om det kommit något nytt inlägg. Gillar dina texter och kul att följa din träning. Jag såg dig för första gången på Stockholm halvmaraton i år i tunneln och läste ju sen att du tyvärr fick magont. Kanske ses på något lopp framöver!
    Peter M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, Peter! Häftigt minst sagt och så roligt att du följt mig så länge, stort tack! Då var du lika gammal när du började följa mig som min yngsta son är idag! Ja, just Stockholm halvmaraton var den här gången inte en rolig upplevelse. Vet fortfarande inte varför jag drabbades av magkramper den dagen, annars är det ett lopp jag tycker om och gärna springer igen! Jag hoppas kunna springa några millopp i Stockholm under försommaren, ses vi på något av de loppen, kom gärna fram och säg hej!

      Radera