Race Report Stockholm halvmaraton 2026 - 1:26:01 Plats 6/594 i herrar 55.

Uppladdning inför mitt trettonde Stockholm halvmaraton gick väl helt OK, även om känslan var att jag tappat lite i form senaste veckorna på grund av loppnedtrappning. Sommaren har (som vanligt) mest bestått av tröskel-och intervallpass inriktade mot milen och kortare lugna distanspass men under första halvan av augusti fick jag ändå till några mer halvmaratonspecifika pass som 3 x 3 km progressivt, ett långpass på 22 km med 13 km LT-tröskel, 8x1000m tröskel och 12 km tröskel rakt av i 4:06-fart som kändes kontrollerat och helt OK. Samtidigt som så ofta före det här loppet har jag vaknat snorig nästan varje morgon senaste veckorna och Djurgårdsvarvet helgen före halvmaran blev visserligen ett hårt milpass men gick inte som jag ville. 

Loppdagen bjöd på rejält med regn men lite svalare temperatur än tidigare i veckan. Träffade sonen som skulle springa sin första halvmara i Kungsträdgården och tog skydd under ett tak. Kl. 15 (30 minuter före start) skulle man vara i fållan och vi lämnade lydigt in överdragskläderna i tid och då öppnade sig himlen rejält och trots att jag var tidig in i startfållan fanns ingen plats för uppjogg förutom några hundra meters "gågging" varefter det blev en blöt och kall väntan på start. Note to self, vid nästa lopp i regn, ta med en regnponcho hemifrån och släng i startfållan.

Någon minut innan start såg jag att farthållarna för 1:30 tagit plats ganska långt bak i fållan vilket kändes skönt för även om jag bestämt mig för att göra mitt eget lopp ville jag undvika att få dem och deras stora klunga i rygg direkt denna gång. Jag såg dem aldrig under loppet. 

Jag hade bestämt mig för några saker. Gör mitt eget lopp med lap på klockan var femte kilometer, startrusa inte. Sikta på 4:10-fart första femman åtminstone och helst lite längre än så. 

Som alltid lite stress att inte snubbla på något eller bli påsprungen i någon kurva men vi sköts iväg utan missöden och även om det kändes som jag sprang ganska snabbt kändes det ansträngningsmässigt lätt fast det gick lite snabbare än min tänka 4:10-fart men jag toköppnade inte långt under fyrafart denna gång. Ska jag sammanfatta resten av loppet med ett ord så blir det "stabilt". Känslan var att jag höll min fart och gjorde mitt lopp rakt igenom.

Hade sällskap med några löpare en stor del av loppet men växlade knappt ett ord med någon. Jag sprang inte om så många men blev heller inte omsprungen av så många, vilket också resultatlistan bekräftar. Totalt avancerade jag bara 39 platser från 5 km till mål varav trettio av dessa på den andra femman som blev den snabbaste med 4:02 min/km i snitt, mot 4:08 både på första och tredje och känslan var inte alls att jag sprang snabbare andra femman som innehåller både stigningen mittemot Karlsbergs slott och backen vid Kristinebergs IP. Jag var noga med att ta det lite extra lugnt i backarna och försöka springa på utför men som vanligt så sprang jag ikapp uppför och blev omsprungen utför ändå. Så har det alltid varit. 

Slutet av Norrmälarstrand innan Stadshuset. Foto: Patrik Rosén, tack! 

Förbi milen och upp på Söder så började jag känna att benen blev lite tröttare men jag hade inga problem att fortsätta springa på i jämnt tempo. Fler av de jag haft sällskap med första halvan försvann nu sakta bakom mig och jag är nöjd över att jag tävlade, vågade springa om, utan några mentala svackor eller hjärnspöken om att stanna eller sakta ner. Passerade 15 km och kände mig stark, rundade Söder längst västerut och tog mig uppför det sega motlutet mellan 17-19 km utan större besvär. Visst var jag trött men inte tröttare än de omkring mig utan passerade några löpare uppför. Kom tillbaka till Hornsgatan som ju faktiskt går lite uppför innan man når toppen och får springa utför mot Guldbron och Skeppbron. Hämtade energi från löparna man möter på Hornsgatan som har varvet på Söder framför sig. Från toppen av Hornsgatan och förbi Slussen försökte jag trycka lite extra men väntade med att springa riktigt hårt, vågade inte springa så hårt så länge denna gång. 

Fångad av Daniel Prembäck - tack! - på Skeppsbron med knappt en kilometer kvar.
Den spända halsen och det bakåtlutade huvudet, så ser jag alltid ut på lopp enligt familen när jag är trött :)

Passerade hörnet på Skeppsbron där Slottet och svängen upp till mål äntligen blir synligt och nu försökte jag lägga in en växel till. Tittade på klockan och såg att jag t o m kunde klara en tid på 1:25 och det motiverade mig såklart att springa hårdare härifrån, kom runt hörnet uppför Slottsbacken och skulle svänga höger in på målrakan när mage och hals bubblade/krampade till plötsligt och jag fick upp magsyra och maginnehåll i hals och mun från ingenstans. Hade inte känt av något illamående under loppet alls. Jag trodde fortfarande att jag skulle klara under 1:26 och spurtade men med spyan i halsen gick det inte vägen att öka de sista välbehövliga metrarna och när jag fick stanna kom maginnehållet upp lutad över staketet i målfållan. 

Missade att stänga av klockan och visste under några minuter inte om jag klarade sub 1:26 eller inte men var verkligen inte ledsen för det, tvärtom. Otroligt nöjd med min insats fick jag min medalj och min Finishertröja och gick för att byta om till torra kläder och vänta in sonen som dök upp knappt tio minuter senare, glad som en speleman :) Hans drömmål var att springa sub 1:35 vilket han klarade med 1:34:37. 

Glad son efter sin första halvmara

Att få dela löpningen med sitt vuxna barn, helt ovärderligt! Om man kan tävla i glädje blev det nog oavgjort :)

På grund av vätan och att även överdragskläderna vi hade var rätt fuktiga blev det en synnerligen kort after-run med en Erdinger i Kungsträdgården innan hemfärd. Tack till alla som hejade på mig längs med banan, det är alltid många i Stockholm och betyder så mycket! 

Energimässigt så dagen ut så här: vanligt frukost vid åttatiden. En lätt lunch (halv portion tacopaj från veckan och en kopp kaffe) redan kl. 11. En banan ca kl. 14:00 och lätt sippande på medhavd sportdryck i små mängder. Tre Umara energigels med 30 gram kolhydrater varav två med koffein, en 30 minuter före start, en vid ca 8 km, en mellan 14-15 km. Trots att jag var försiktig med dricka innan start kände jag mig lite kissnödig i början av loppet men heller inget större behov av vätska i det svala regnet. Jag tror jag drack en mugg vatten vid Slussen och en eller två halva muggar sportdryck varav den sista omkring 17 km precis före motlutet i Tantolunden. Hade gott om energi hela loppet och tycker inte energiintaget var i överkant med tanke på illamåendet i slutet. Jag hade också med mig en Umara intend med 250 mg koffein men då koffeindosen är så hög och verkligen känns i hela kroppen ett tag efteråt och jag inte vill ta några risker fick den stanna i väskan.

Resultat och mellantider

Topp-10 i Herrar 55. Hela pallen inom sju sekunder

Med någon dags distans till loppet är jag fortsatt väldigt nöjd. Jag kunde säkert ha pressat mig lite mer någonstans eller maxat ut lite till sista kilometern och räddat 1:25 men till vilket pris? Kanske hade jag fått stanna och spy på Skeppsbron och sprungit långsammare och 1:25:5X eller 1:26:01 spelar ingen roll alls. Jag tror att detta var så nära jag kan komma en perfekt halvmara på den här banan i den form jag är i just nu. Hela loppet hade jag den starka, positiva känslan jag hoppats på efter flera halvmaror senaste åren jag inte varit nöjd med. 

Dessutom, i höstas sprang jag snabbare på milen än jag gjorde första gången jag sprang sub40 på milen på Hässelbyloppet 2010 när jag var 38 år gammal. Samma år sprang jag också två halvmaror, Kungsholmen Runt på våren på 1:28 och E18-loppet på 1:26 höga i september. Nu 16 år senare på väg mot 55 år är jag lite snabbare än så. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom tid och prestation fortfarande är, och nog alltid kommer vara en stor del av mitt löparjag, det kommer jag inte ifrån. 

Next stop: Enköpingsloppet 10 km om två veckor. Det ser jag fram emot! 

Race Report Stockholm halvmaraton 2024 - 1:31:28 och plats 597 och plats 25 i M50 (resultat i Veteran-SM inte klart i skrivande stund).

Årets andra stora lopp i huvudstaden blev igen en varm historia, inte riktigt lika höga temperaturer som på maran i juni men desto högre luftfuktighet som kändes jobbig. I år var jag på plats ganska tidigt på lördagen för att undvika stressen som det här loppens logistik med klädinlämning och att ta sig runt till sin startfålla via Norrbro innebär. Tog det riktigt lugnt i skuggan och tog mig utan problem till startgrupp A, värmde upp med en kort jogg på Skeppsbron innan vi fick vänta på start i startfållan hela 30 minuter. Där träffade jag flera löparvänner, Johan Forsstedt från Maratonlabbet, Mikael Tisjö Bålsta, Kenth och Rickard från Linnea och andra och när starten gick kom jag iväg fint och sprang bredvid Kenth de första kilometerna. Jag kände mig stark och det kändes väldigt lätt och även om jag låg och bromsade och många sprang om visade min klocka att första kilometer gick under 4 min/km, vilket inte var riktigt sant. Pulsen var dock hög snabbt, uppe i 180 bpm, redan efter två kilometer och där stannade den i hela 14 km. Trots det fick jag totalt bara två minuter på pulszon 5 på hela loppet, och det kan ha att göra med att min zon 5 börjar vid 185 bpm. Där låg min LT vid mitt Aktivitus-test och det är också där som zon 5 börjar enligt olympiatoppens intensitetsskala vid en maxpuls på 200 bpm. Nu kan den visserligen har sjunkit något men jag noterade 196 i slutet av 5000m förra veckan vilket var nära max. Nåja, det var en utvikning från ämnet. Vid passering 5 km visade min klocka precis över 20:30 men då var det en bra bit fram till mellantidsmattan som passerades först efter 20:55 och visade att jag inte sprungit så snabbt som jag trodde i början. Har inte varit med om att min Garmin Fenix mäter distans så dåligt förut.

Jag hade med mig tre gels men tog bara två, den första vid ca 6 km men hade svårt att få i mig den. Vid det sega motlutet vid Hornsbergsstrand gick pulsen upp till den högsta noteringen på 189 samtidigt som jag försökte få i mig sportdryck, men halsen var irriterad i värmen och jag hade svårt att svälja och fick lite kväljningar och sänkte tempot lite uppför. In i Rålambshovsparken kändes det OK men ute på varma Norrmälarstrand där solen alltid ligger på mot husväggarna varma dagar kändes det snabbt tyngre. 

Milen passerades igen halvminuten snabbare på min klocka jämfört med när jag passerade mellantiden, 41:35 på klockan vs 42:05 på tidtagningen, vilket var nedslående och jag fick en del negativa tankar om det ens skulle vara möjligt att klara sub90 den här dagen, givet den tuffare andra halvan. Här mådde jag nu inte bra, svårt att egentligen säga vad det var som inte stämde, mycket var nog mentalt men andningen var inte jätteansträngd, benen inte jättetunga men jag var påverkad av värmen, hade svårt att få i mig vätska, lite lätt illamående och tendens till krånglande mage, dock inte alls som för två år sedan när jag klev av loppet här. 

Tempot sjönk efter milpassering ner till ca 4:30 min/km istället för 4:15 min/km men pulsen låg envist kvar strax under 180 ändå men känslan var lite lättare. Jag velade om jag skulle fortsätta kämpa mot ett oklart mål eller sänka farten. Uppför Hornsgatan efter Slussen passerade Erik som farthållare för 1:30 vilket jag nu hade sprungit och väntat på några kilometer, och jag hängde på men redan efter några hundra meter började luckan sakta växa. I utförslöpan till Södermälarstrand försökte jag igen täta luckan som nu var ca 50 meter men längs vattnet hade jag inte pannbenet som krävdes och någon slags beslut att bara springa igenom resten av varvet runt Söder i ett mer bekvämt tempo togs men det var absolut ingen total genomklappning. Jag tappade 62 placeringar och sprang i 4:29-tempo mellan 10-15 km, medans femman mellan 15-20 km gick i 4:32-tempo utan att tappa en enda placering. Det sega motlutet efter Tanto gick såklart ganska lätt i lägre fart och ansträngning och när jag kom fram till Hornsgatan igen efter 19 km  kände jag mig rätt pigg. Jag insåg att sub90 var kört men kunde öka till 4:05-fart sista kilometer och sprang om elva personer utan att maxa och jag passade på att njuta istället för att maxa över upploppet denna gång. 

I mål blev det fint umgänge med många löparbekanta, fick en snygg medalj runt halsen och en av de fulaste finishertröjorna jag har i min samling :-), och ett par alkoholfria Erdinger innan tågresa hem till familjen, där pizza, en kallare öl och en hundpromenad väntade. Dagen efter var jag riktigt sliten i benen trots att loppet inte gick på max. Fortsatt promenerande, ett bad i frisk vatten och en runda MTB på kvällen var förhoppningsvis återhämtande aktiviteter.

I efterhand har jag varit lite kluven till mitt lopp. Tiden är linjär sett till att många sprang 3-4 minuter långsammare än de normalt gör i lördags. Samtidigt sprang andra ungefär som de brukar, till synes opåverkade av värmen. Jag hade ingen tydligare målsättning än att få en "fin" upplevelse jämfört med 2022 års DNF och det målet uppfyllde jag tack vare temposänkningen efter 10 km. Få specifika träningspass och bristen på långpass i år gav inget självförtroende och jag hade ingen tydlig målfart som kändes rimlig. Jag kan fortfarande ta ut mig så jag ligger utslagen och flämtar efter målgång på fem och tio kilometer men jag känner mig inte genomtränad för längre distanser på samma sätt längre. Därför varken klarar, orkar eller vågar jag springa så hårt och lida så mycket och så länge som det innebär att ta ut mig på motsvarande sätt på längre distanser. Är jag mer genomtränad kan jag förhoppningsvis springa på en tid jag är mera nöjd med utan att helt ta ut mig så fullständigt. Kalla det att jag blivit mer bekväm med ålders rätt. När det är så här varmt och fuktigt så tillkommer att jag faktiskt också är lite extra rädd om mig själv som 50+. Det var otäckt att springa yr med 95% av maxpuls i slutet av Stockholm maraton i år. Jag hörde och såg flera ambulanser på väg fram till löpare i lördags och det är inget jag vill riskera att vara med om. 

Jag kanske inte alltid längre gör så gott jag kan för dagen på längre distanser för visst kan jag alltid ta i mera, men jag gör det jag tycker är rimligt för dagen. Idag öppnar anmälan till Boston Maraton 2025 och jag kommer anmäla mig som en present till mig själv för lång och trogen tjänst. Det blir en ren upplevelsemara utan tidsambitioner och ett slags "Hej då" eller möjligtvis på återseende till maratonsträckan. Den och träningen inför den lockar inte längre, kan jag inte springa under tre timmar får det faktiskt vara och fokus kommer ligga på kortare distanser framöver. Halvmaraton och säkert också Stockholm halvmaraton blir det fler gånger, då förhoppningsvis bättre förberedd med fler långpass än i år. Jag gillar verkligen det här loppet, banan är inte helt lätt men vacker, publikstödet är riktigt bra och det ligger bra i tiden men till nästa gång önskar jag en sval hösttemperatur på 10-15 grader.

DNF på Stockholm halvmaraton 2022

Stockholm halvmaraton är alltid ett lopp jag ser fram emot, banan är inte den mest lättsprungna men jag gillar arrangemanget och inramningen och vädret brukar vara bra men i år slutade min elfte start i en DNF, vilket ändå var helt rätt. Ni som inte är så intresserade av detaljer kan bespara er resten. 

Efter att det gått ganska trögt att träna i sommar hade det börjat kännas aningen bättre i slutet av augusti och början av september och efter tre längre pass hade jag ändå en förhoppning om att kunna springa hyggligt även om jag inte alls var lika taggad som jag brukar vara. Jag har också haft en period med lite ont i magen till och från. Magen hade fungerat bra på morgonen, hade t o m varit på toa lite väl många gånger men inget som direkt oroade.

Åkte in till loppet med min löparkompis Marie och trots att vi hade en dryg timme till start blev det ändå stressigt att hämta ut nummerlapparna och hinna med ett toabesök och det är väl min största kritik av det här loppet, logistiken runt klädinlämningen är verkligen inte bra och det är än värre när det regnar och alla deltagare väntar så länge som möjligt! Hann med det jag skulle men hade gärna hunnit med något ytterligare toabesök. Någon tid eller plats att värma upp på fanns inte heller.

Efter start följde en något lugnare första km med lite trängsel följt av ett par där jag sprang i ca 4:10-fart. Tunneln i början kändes ovanligt jobbig men tänkte att det släpper väl. Uppför första backen innan bron över till Kungsholmen och jag började känna av en slags magknip högt upp i magen, trots att jag tog det lugnt. Blev passerad av 1:30-farthållarna strax före bron vilket inte ökade motivationen heller. Över på Kungsholmen och uppför Flemminggatan med orolig mage och värre blev det i den ganska branta backen ner till Karlbergskanalen efter ca 4 km, där jag plötsligt fick rejält ont. Så pass att jag faktiskt gick åt sidan och stannade. 

Efter en kort stund fortsatte jag springa men i ett lite lägre tempo men magontet släppte inte, i småbackarna borta vid Hornsberg blev det värre och jag fick stanna igen och nu både sätta mig huk och också ställa mig dubbelvikt vid sidan. Började jogga igen och gjorde också ett försök att öka till ungefärlig tänkt tävlingsfart men det kändes inte alls bra och ute på Norr Mälarstrand fick jag stanna återigen. En sjukvårdare kom och tittade till mig och ställde några frågor och jag försäkrade att det "bara" var magen snarare än hjärtat. Här tog jag beslutet att kliva av lite längre fram där det var nära till målet. Jag joggade makligt förbi Stadshuset och vid Tegelbacken tog jag av mig nummerlappen och klev av. Jag var frusen och ledsen och att fortsätta försöka ta mig framåt en knapp mil till och bli konstant omsprungen lockade inte alls! 

Var rätt ledsen en stund, inte bara för det brutna loppet utan för att min löpning inte på länge nu känts som "förr", att jag inte förmår prestera riktigt som jag vill, varken på träningen eller på tävling sedan nu ett par år tillbaka, 2020 för att vara exakt. Försämringen är så påtaglig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Enstaka pass kan gå bra men överlag går det mycket sämre! Jag vet att min löpning och mina resultat vare sig de är bra eller dåliga, överhuvudtaget inte definierar mig som människa men min bild av mig själv som en relativt duktig motionslöpare har nog varit en viktigare och större del av min identitet och självbild än jag velat medge, och det under många år. 

Det var helt rätt att kliva. Magontet fortsatte under resten av helgen och idag måndag och jag har ätit omeprazol, mera känt som Losec. Med min långa historia av dåliga blodvärden så är magont alltid en varningsklocka och en oro att jag "läcker" blod så jag har idag beställt tid på vårdcentralen för provtagning och en läkarundersökning. Det brukar oftast sluta med en rekommendation att öka på dosen järntabletter då de sällan bryr som att undersöka saken vidare. Jag är också extremt välutredd sedan tidigare men det är 20 år sedan nu. Förra gången jag kollade mina värden var för ett år sedan och då var blodvärdet OK, medan järndepåerna som vanligt var för låga, vilket är det vanligaste fyndet. 

Jag kommer att ta några lugna dagar, kanske/förmodligen en lugn träningsvecka och hoppas att detta släpper och så får jag se sedan. Det finns ett par lopp till i år jag skulle vilja springa, att "misslyckas" med dem är jag dock inte så sugen på igen så innan jag bestämmer mig för det, vill jag känna att jag sätter några nyckelpass i så fall men först som sagt vila, och tänka bort de där tankarna om att jag tränar alldeles för lite och att det då inte är så konstigt att resultaten då blir därefter också! Min tänkta väg framåt var jag inne på i förra inlägget så det finns ingen anledning att upprepa det men det där med att vila helt istället för att ge sig ut på en lugn, skön jogg, det är inte det lättaste , vilket säkert flera som springer regelbundet kan relatera till!

Grattis till er som sprang bra både i Stockholm och Köpenhamn i helgen!