Race Report Stockholm halvmaraton 2024 - 1:31:28 och plats 597 och plats 25 i M50 (resultat i Veteran-SM inte klart i skrivande stund).

Årets andra stora lopp i huvudstaden blev igen en varm historia, inte riktigt lika höga temperaturer som på maran i juni men desto högre luftfuktighet som kändes jobbig. I år var jag på plats ganska tidigt på lördagen för att undvika stressen som det här loppens logistik med klädinlämning och att ta sig runt till sin startfålla via Norrbro innebär. Tog det riktigt lugnt i skuggan och tog mig utan problem till startgrupp A, värmde upp med en kort jogg på Skeppsbron innan vi fick vänta på start i startfållan hela 30 minuter. Där träffade jag flera löparvänner, Johan Forsstedt från Maratonlabbet, Mikael Tisjö Bålsta, Kenth och Rickard från Linnea och andra och när starten gick kom jag iväg fint och sprang bredvid Kenth de första kilometerna. Jag kände mig stark och det kändes väldigt lätt och även om jag låg och bromsade och många sprang om visade min klocka att första kilometer gick under 4 min/km, vilket inte var riktigt sant. Pulsen var dock hög snabbt, uppe i 180 bpm, redan efter två kilometer och där stannade den i hela 14 km. Trots det fick jag totalt bara två minuter på pulszon 5 på hela loppet, och det kan ha att göra med att min zon 5 börjar vid 185 bpm. Där låg min LT vid mitt Aktivitus-test och det är också där som zon 5 börjar enligt olympiatoppens intensitetsskala vid en maxpuls på 200 bpm. Nu kan den visserligen har sjunkit något men jag noterade 196 i slutet av 5000m förra veckan vilket var nära max. Nåja, det var en utvikning från ämnet. Vid passering 5 km visade min klocka precis över 20:30 men då var det en bra bit fram till mellantidsmattan som passerades först efter 20:55 och visade att jag inte sprungit så snabbt som jag trodde i början. Har inte varit med om att min Garmin Fenix mäter distans så dåligt förut.

Jag hade med mig tre gels men tog bara två, den första vid ca 6 km men hade svårt att få i mig den. Vid det sega motlutet vid Hornsbergsstrand gick pulsen upp till den högsta noteringen på 189 samtidigt som jag försökte få i mig sportdryck, men halsen var irriterad i värmen och jag hade svårt att svälja och fick lite kväljningar och sänkte tempot lite uppför. In i Rålambshovsparken kändes det OK men ute på varma Norrmälarstrand där solen alltid ligger på mot husväggarna varma dagar kändes det snabbt tyngre. 

Milen passerades igen halvminuten snabbare på min klocka jämfört med när jag passerade mellantiden, 41:35 på klockan vs 42:05 på tidtagningen, vilket var nedslående och jag fick en del negativa tankar om det ens skulle vara möjligt att klara sub90 den här dagen, givet den tuffare andra halvan. Här mådde jag nu inte bra, svårt att egentligen säga vad det var som inte stämde, mycket var nog mentalt men andningen var inte jätteansträngd, benen inte jättetunga men jag var påverkad av värmen, hade svårt att få i mig vätska, lite lätt illamående och tendens till krånglande mage, dock inte alls som för två år sedan när jag klev av loppet här. 

Tempot sjönk efter milpassering ner till ca 4:30 min/km istället för 4:15 min/km men pulsen låg envist kvar strax under 180 ändå men känslan var lite lättare. Jag velade om jag skulle fortsätta kämpa mot ett oklart mål eller sänka farten. Uppför Hornsgatan efter Slussen passerade Erik som farthållare för 1:30 vilket jag nu hade sprungit och väntat på några kilometer, och jag hängde på men redan efter några hundra meter började luckan sakta växa. I utförslöpan till Södermälarstrand försökte jag igen täta luckan som nu var ca 50 meter men längs vattnet hade jag inte pannbenet som krävdes och någon slags beslut att bara springa igenom resten av varvet runt Söder i ett mer bekvämt tempo togs men det var absolut ingen total genomklappning. Jag tappade 62 placeringar och sprang i 4:29-tempo mellan 10-15 km, medans femman mellan 15-20 km gick i 4:32-tempo utan att tappa en enda placering. Det sega motlutet efter Tanto gick såklart ganska lätt i lägre fart och ansträngning och när jag kom fram till Hornsgatan igen efter 19 km  kände jag mig rätt pigg. Jag insåg att sub90 var kört men kunde öka till 4:05-fart sista kilometer och sprang om elva personer utan att maxa och jag passade på att njuta istället för att maxa över upploppet denna gång. 

I mål blev det fint umgänge med många löparbekanta, fick en snygg medalj runt halsen och en av de fulaste finishertröjorna jag har i min samling :-), och ett par alkoholfria Erdinger innan tågresa hem till familjen, där pizza, en kallare öl och en hundpromenad väntade. Dagen efter var jag riktigt sliten i benen trots att loppet inte gick på max. Fortsatt promenerande, ett bad i frisk vatten och en runda MTB på kvällen var förhoppningsvis återhämtande aktiviteter.

I efterhand har jag varit lite kluven till mitt lopp. Tiden är linjär sett till att många sprang 3-4 minuter långsammare än de normalt gör i lördags. Samtidigt sprang andra ungefär som de brukar, till synes opåverkade av värmen. Jag hade ingen tydligare målsättning än att få en "fin" upplevelse jämfört med 2022 års DNF och det målet uppfyllde jag tack vare temposänkningen efter 10 km. Få specifika träningspass och bristen på långpass i år gav inget självförtroende och jag hade ingen tydlig målfart som kändes rimlig. Jag kan fortfarande ta ut mig så jag ligger utslagen och flämtar efter målgång på fem och tio kilometer men jag känner mig inte genomtränad för längre distanser på samma sätt längre. Därför varken klarar, orkar eller vågar jag springa så hårt och lida så mycket och så länge som det innebär att ta ut mig på motsvarande sätt på längre distanser. Är jag mer genomtränad kan jag förhoppningsvis springa på en tid jag är mera nöjd med utan att helt ta ut mig så fullständigt. Kalla det att jag blivit mer bekväm med ålders rätt. När det är så här varmt och fuktigt så tillkommer att jag faktiskt också är lite extra rädd om mig själv som 50+. Det var otäckt att springa yr med 95% av maxpuls i slutet av Stockholm maraton i år. Jag hörde och såg flera ambulanser på väg fram till löpare i lördags och det är inget jag vill riskera att vara med om. 

Jag kanske inte alltid längre gör så gott jag kan för dagen på längre distanser för visst kan jag alltid ta i mera, men jag gör det jag tycker är rimligt för dagen. Idag öppnar anmälan till Boston Maraton 2025 och jag kommer anmäla mig som en present till mig själv för lång och trogen tjänst. Det blir en ren upplevelsemara utan tidsambitioner och ett slags "Hej då" eller möjligtvis på återseende till maratonsträckan. Den och träningen inför den lockar inte längre, kan jag inte springa under tre timmar får det faktiskt vara och fokus kommer ligga på kortare distanser framöver. Halvmaraton och säkert också Stockholm halvmaraton blir det fler gånger, då förhoppningsvis bättre förberedd med fler långpass än i år. Jag gillar verkligen det här loppet, banan är inte helt lätt men vacker, publikstödet är riktigt bra och det ligger bra i tiden men till nästa gång önskar jag en sval hösttemperatur på 10-15 grader.

DNF på Stockholm halvmaraton 2022

Stockholm halvmaraton är alltid ett lopp jag ser fram emot, banan är inte den mest lättsprungna men jag gillar arrangemanget och inramningen och vädret brukar vara bra men i år slutade min elfte start i en DNF, vilket ändå var helt rätt. Ni som inte är så intresserade av detaljer kan bespara er resten. 

Efter att det gått ganska trögt att träna i sommar hade det börjat kännas aningen bättre i slutet av augusti och början av september och efter tre längre pass hade jag ändå en förhoppning om att kunna springa hyggligt även om jag inte alls var lika taggad som jag brukar vara. Jag har också haft en period med lite ont i magen till och från. Magen hade fungerat bra på morgonen, hade t o m varit på toa lite väl många gånger men inget som direkt oroade.

Åkte in till loppet med min löparkompis Marie och trots att vi hade en dryg timme till start blev det ändå stressigt att hämta ut nummerlapparna och hinna med ett toabesök och det är väl min största kritik av det här loppet, logistiken runt klädinlämningen är verkligen inte bra och det är än värre när det regnar och alla deltagare väntar så länge som möjligt! Hann med det jag skulle men hade gärna hunnit med något ytterligare toabesök. Någon tid eller plats att värma upp på fanns inte heller.

Efter start följde en något lugnare första km med lite trängsel följt av ett par där jag sprang i ca 4:10-fart. Tunneln i början kändes ovanligt jobbig men tänkte att det släpper väl. Uppför första backen innan bron över till Kungsholmen och jag började känna av en slags magknip högt upp i magen, trots att jag tog det lugnt. Blev passerad av 1:30-farthållarna strax före bron vilket inte ökade motivationen heller. Över på Kungsholmen och uppför Flemminggatan med orolig mage och värre blev det i den ganska branta backen ner till Karlbergskanalen efter ca 4 km, där jag plötsligt fick rejält ont. Så pass att jag faktiskt gick åt sidan och stannade. 

Efter en kort stund fortsatte jag springa men i ett lite lägre tempo men magontet släppte inte, i småbackarna borta vid Hornsberg blev det värre och jag fick stanna igen och nu både sätta mig huk och också ställa mig dubbelvikt vid sidan. Började jogga igen och gjorde också ett försök att öka till ungefärlig tänkt tävlingsfart men det kändes inte alls bra och ute på Norr Mälarstrand fick jag stanna återigen. En sjukvårdare kom och tittade till mig och ställde några frågor och jag försäkrade att det "bara" var magen snarare än hjärtat. Här tog jag beslutet att kliva av lite längre fram där det var nära till målet. Jag joggade makligt förbi Stadshuset och vid Tegelbacken tog jag av mig nummerlappen och klev av. Jag var frusen och ledsen och att fortsätta försöka ta mig framåt en knapp mil till och bli konstant omsprungen lockade inte alls! 

Var rätt ledsen en stund, inte bara för det brutna loppet utan för att min löpning inte på länge nu känts som "förr", att jag inte förmår prestera riktigt som jag vill, varken på träningen eller på tävling sedan nu ett par år tillbaka, 2020 för att vara exakt. Försämringen är så påtaglig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Enstaka pass kan gå bra men överlag går det mycket sämre! Jag vet att min löpning och mina resultat vare sig de är bra eller dåliga, överhuvudtaget inte definierar mig som människa men min bild av mig själv som en relativt duktig motionslöpare har nog varit en viktigare och större del av min identitet och självbild än jag velat medge, och det under många år. 

Det var helt rätt att kliva. Magontet fortsatte under resten av helgen och idag måndag och jag har ätit omeprazol, mera känt som Losec. Med min långa historia av dåliga blodvärden så är magont alltid en varningsklocka och en oro att jag "läcker" blod så jag har idag beställt tid på vårdcentralen för provtagning och en läkarundersökning. Det brukar oftast sluta med en rekommendation att öka på dosen järntabletter då de sällan bryr som att undersöka saken vidare. Jag är också extremt välutredd sedan tidigare men det är 20 år sedan nu. Förra gången jag kollade mina värden var för ett år sedan och då var blodvärdet OK, medan järndepåerna som vanligt var för låga, vilket är det vanligaste fyndet. 

Jag kommer att ta några lugna dagar, kanske/förmodligen en lugn träningsvecka och hoppas att detta släpper och så får jag se sedan. Det finns ett par lopp till i år jag skulle vilja springa, att "misslyckas" med dem är jag dock inte så sugen på igen så innan jag bestämmer mig för det, vill jag känna att jag sätter några nyckelpass i så fall men först som sagt vila, och tänka bort de där tankarna om att jag tränar alldeles för lite och att det då inte är så konstigt att resultaten då blir därefter också! Min tänkta väg framåt var jag inne på i förra inlägget så det finns ingen anledning att upprepa det men det där med att vila helt istället för att ge sig ut på en lugn, skön jogg, det är inte det lättaste , vilket säkert flera som springer regelbundet kan relatera till!

Grattis till er som sprang bra både i Stockholm och Köpenhamn i helgen!