söndag 8 maj 2011

Motivation och dess följder



Förmodligen dags att sluta sura nu över att ett lopp - Kungsholmen Runt - som jag inte ens tänkt springa och inte hade möjlighet att delta i p g a familjelogistiska skäl, bara hde 50 platser kvar på tävlingsdagen så att en efteranmälan skulle varit en riskabel strategi. Jag känner mig nästan alltid i toppform när det drar ihop sig till tävling och då kostar det på att inte kunna delta samtidigt som det också kostar på ibland att dra iväg och tävla vilket det här långa inlägget handlar om. I och med bloggandet så är också en löpartävling numera så mycket mera än en löpartävling - ett tillfälle att igen träffa löpare som jag numera betraktar som både bekanta och vänner!

Den är hög ibland och låg ibland - motivationen. För mig är den hög just nu, jag är i form och löpningen går lätt. Kombinerat med att det är en fantastisk vår där man kan springa runt i lätta tunna kläder och lyssna till koltrastarnas konsert på kvällarna och samtidigt uppleva den vackra skira grönskan, doften av dagg i gräset, rensopad asfalt och torra stigar...för att inte bli för poetisk här och nu så avslutar jag med...och den omistliga doften av när de okänsliga grannarna kryddat samtliga rabatter i villakvarteret med kogödsel...så är löparlivet ganska fantastiskt här och nu.

Nu är också tävlingssäsongen igång och man behöver man inte åka särskilt långt för att varje helg kunna springa med en nummerlapp på bröstet.

Maj är samtidigt, i skarp konkurrens med december, en av de mest intensiva tiderna på året. På jobbet ska diverse saker avslutas innan semestrarna tar vid, på hemmafronten bör trädgården om man nu har en sådan, åtminstone hjälpligt gås igenom med en räfsa, utemöbler fräschas upp, huset ses över efter den långa vintern och eventuella skavanker fixas till. Har man dessutom idrottande barn i skol-eller förskoleålder så brukar det knös in diverse avslutningar på vinteraktiviterna och föräldramöten inför t ex fotbollssäsongen, skolorna håller öppet hus och i villakvarteret är det städdag. Det fina vädret gör att man vill vara ute så mycket som möjligt och det blir mera social samvaro med grillning under den här perioden. Nu ska också sommarsemestern bokas om man ska få tag på den där eftertraktade stugan eller resan. Det är inte konstigt att vi är helt slut när det är dags för semester vilken också brukar vara intensiv och vips så är det höst igen och dags att igen kliva upp i ekorrhjulet...

Näe, vänta nu, nu är jag både lite väl nattsvart och off-topic, det var inte detta som inlägget skulle handla om. Jag vill verkligen inte klaga, jag lever i ett fritt och vackert land, har en fantastisk familj, bor bra och har tid och råd att ägna mig åt egna intressen.

Men det är nu, när motivationen är som högst, det är som härligast att springa och det finns massor av roliga lopp att välja på som jag också brukar fråga mig vad som är rimligt, när det gäller tid att lägga på löpningen och framförallt tävlandet? Visst, jag tränar inte jättemycket räknat i tid (eller kilometer). Jag läser fascinerat bloggar där duktiga löpare tillika flerbarnsföräldrar arbetar heltid och ändå plöjer 15-milaveckor och fattar inte hur de får ihop det även om jag själv inte har någon strävan efter att träna i den omfattningen.

Jag springer främst för att det är kul och för att jag mår bra av det men då och då är det också kul att få nåla fast den där nummerlappen och få ett objektivt mått på hur bra eller dålig jag faktiskt är. Det sägs ofta att det bara är att prioritera men ibland är det lättare sagt än gjort om alla i en familj ska känna att de har lika möjligheter att få tid till egna intressen.


Förra året sprang jag fem tävlingar (Kungsholmen Runt halvmara, Stockholm Marathon, E18-toppet halvmara, Telge Stadslopp 5km och Hässelbyloppet 10km), ett par tävlingar mer än jag brukar springa. I år lär antalet tävlingar bli 3-4st. Jag bor inte speciellt långt från Stockholm, dryga halvtimman med bilen eller knappa halvtimman med snabbtåget men ändå, med transporttid och tid att värma upp, varva ner och slippa stressa hem direkt så går det åt en halv dag om jag ska tävla i huvudstaden, en hel dag om det är dags för maran. En dag då vi kunde fått något annat gjort eller spenderat tillsammans hela familjen. Min familj supporterar mig i min löpträning och har ett flertal gånger hejat fram mig på olika lopp men det är en hel del lopp jag skulle vilja springa som jag aldrig kommer iväg på. Kanske finns det inget givet svar men jag känner ibland  när det drar ihop sig till tävling och jag som vanligt råkar ha prickat in toppformen, att det kostar på för mig och familjen att jag sticker iväg och tävla samtidigt som jag vill tävla. Att enbart löpträna och aldrig ställa upp i någon tävling skulle kännas väldigt trist. Frågor som; är det rimligt att dra iväg för att springa den här tävlingen? Hur mycket tålamod kan jag kräva av min familj, snurruar runt i mitt huvud samtidigt som jag lätt blir lite småsur om jag inte kommer iväg på ett lopp jag sett fram emot.

Hur resonerar ni kring detta? Känner ni igen tankarna (för jag är väl inte vara ensam om att fundera i de här banorna?) och hur går era tankar om att få in tid till både träning och sedan också tävling i en vardag och på helger när mycket annat bör hinnas med?

För övrigt har jag sprungit ett par bra pass sedan sist, senast igår ett ganska långt pass med Daniels stege  men det här inlägget är redan långt nog så det tar vi en annan gång. Idag blir en heldag med familjen då Skansenbesök står på programmet! Hörs!

15 kommentarer:

  1. Ja, det är inte lätt att få ihop allt ibland. Kan ju bara FÖRSÖKA föreställa mig hur komplicerat logistiskt sett en helg för en fyrbarnsfamilj är - jag har bara en och det är jobbigt bara det :-P

    Behöver tävla mer men då jag har såna "tävlingsnerver" så hatar jag det samtidigt som jag gillar det.

    Det negativa med att "bara" ställa upp i några tävlingar är man kan bli riktigt besviken om man inte lyckas prestera på topp då. Springer man fler lopp kan man ju "ta bort" denna faktorn i alla fall.

    Personligen vill jag gärna ha med mig familjen då jag presterar som bäst när de är med och både lugnar och peppar mig.

    Håller med om att det tar ganska lång tid i anspråk att tävla och att jag ibland väljer bort en tävling om den är lite för långt bort om det tar för mycket kvalitetstid från familjen.

    SvaraRadera
  2. Håller med Eva, tycker det är beundransvärt att kunna kombinera träning med 4 barn, jobb, hus och hela kitet. Själv har jag inga barn men tycker det är svårt att hinna med att träna i den utsträckning man vill. Periodsvis kommer det in projekttoppar på jobbet där man bara måste jobba stenhårt med långa dagar och då prioriterar man det så klart. Men det har varit helt fantastiskt att kunna vara hemma på "träningsläger" i Svedala nu inför marathon. Både motivationen och formen är på topp! Dessutom kommer föräldrarna och mina bröder att vara på plats i Stockholm - det känns så klart extra kul!

    SvaraRadera
  3. Ja du det är inte är lätt att hinna allt. Du lyckas ju få till det väldigt bra ändå med fyra barn. Jag förstår inte ens hur man kan hinna med att ha fyra barn över huvudtaget utan att träna!! :-) Men härmed erbjuder jag mig att ta hand om 3 av era nästa gång det är lopp på gång, kom hit med dem så kan du och Thomas åka och springa nåt lopp! (Detta skulle även gör min man väldigt glad så jag känner att jag slår två flugor i en smäll här :-) Några timmar ska jag nog klara av, två små lekamrater på 5 och 7 erbjudas också! Vi har också diskuterat hur mycket helgtid loppen kan ta då vi gick igenom helgerna i maj och jag plötsligt insåg att Thomas hade tänkt springa lopp varje helg, utom en men då skulle jag springa Göteborgsvarvet. Tycker väl att det här löpandet kanske inte ska ta över livet helt :-) men man får pussla ihop det så gott det går så alla blir nöjda.

    SvaraRadera
  4. Tycker ni som har familj, jobbar hårt med karriären, hus, och dessutom hinner träna bra är makalösa! Som DINK har man ju tid i överflöd och ändå svårt att hinna med :)

    Saknade dig på Kungsholmen! Och jag måste säga att jag är tvärtom - känner mig alltid totalt ur form när det närmar sig tävling.

    SvaraRadera
  5. fattar heller inte riktigt hur du hinner med men jag natar att man liksom "vänjer sig". det var ju inte så att du helt plötsligt hade hus och familj från en dag till en annan. ;-) Tycker du är helt otrolig!!!!!!!!!!!!!
    jag har egentligen ingen bra lösning till dina funderingar men jag tror att det där med att vara "här och nu" är en bra grej att tillämpa oavsett vad det gäller.
    Om du frågar familjen och de säger "ok" till att du lägger ½ eller en hel dag på ett race så får du lita på att det är så och njuta av den.
    kanske inte så lätt men ett försök kan det ju vara värt. :-)

    SvaraRadera
  6. Eftersom mitt yngsta barn nu är 14 år, min fru också ägnar sig åt löpning (kunde inte med att säga att hon löper), och jag inte är så predant med trädgård och hus så upplever jag faktiskt inga av dina problem. Ok att monsterpassen på +30km tar lite väl mycket av VARJE helg nu inför maran men tävlingar blir bara som trevliga utflykter för frugan och mig.
    Så invänta äldre barn och få med dig frugan som tävlande! :-)

    SvaraRadera
  7. Eva, det blir inte automatiskt fyra gånger mera komplicerat bara för att man har fyra barn, det är ju ganska stor spridning på dem och de två äldsta vill så klart ha vår tid men behöver inte vår passning. Jag känner igen det där med tävlingsnerver som du skriver och att det bäst botas genom att tävla lite mera.

    Erica, tack för din kommentar, blev glad när jag läste den igårkväll! Vem av våra fyra är det du inte vill passa, minstingen eller pre-tonåringen på tolv ;) Det skulle vara roligt att träffas allihopa snart vid tillfälle, vi får bestämma ett datum!

    Ja löpningen har en tendens att "ta över" och ju bättre man blir ju mer har den en tendens att ta över! Vi hörs!

    Sofie, tack! DINK, ja...vi brukar ibland prata om vad man gjorde med all tid då...då var jag inte så löparbiten som jag blivit nu men ändå fick man tiden att gå :) Om vi inte ses förr vilket jag hoppas så ses vi på Kungsholmen nästa år! Jag tror du är snabbare än du tror och snart kommer du att visa det!

    Ingmarie, tack!! Visst "vänjer"/anpassar man sig!"Här och nu" är ett kanonbra råd i många situationer! Tack igen!

    Peter, min äldsta är ju tolv och sköter sig ganska bra själv, även storebror på tio, de två minsta kräver dock en annan passning. Huspedant kallar jag mig inte heller men en miniminivå bör man ju hålla i alla fall...får hoppas att jag är lika snabb när barnen blir äldre :) Tack!

    SvaraRadera
  8. Jag har ju själv fyra barn, arbetar 75% (känns som 100% just nu med extrauppgifter), trädgård och dessutom tråkigheter i familjen just nu. I vår har alla planer på lopp fått ställas in, jag tränar säkert 25% mindre än jag brukar och har svårt attt låta bli att bli frustrerad över detta trots att jag lovat mig själv att inte bli det. Just tävlingarna har inte varit så svåra att avstå ifrån, det kommer ju flera till hösten (!) men att bara få ihop ca 10 km löpning på en vecka känns mer än dystert. Samtidigt är det en verklig inre frid de pass jag kommer iväg och ett verkligt andningshål som jag behöver. Jag har inte några bra svar men hoppas på mer tid successivt när barnen är lite större och det akuta problemen i familjen lagt sig.

    Så summa sumarum är att jag känner igen mig i ditt inlägg! Det går inte att bara prioritera sig själv i en stor familj. Fast man får så mycket annat också! En himla massa kärlek till exempel!

    SvaraRadera
  9. Hej Staffan (just nu kaffepaus på jobbet..)
    Intressant inlägg. Min fru och jag satt just och diskuterade detta häromkvällen.
    Först av allt tycker jag att du är otroligt effektiv och duktig i din träning. Inga nådiga tider du presterar (vid träning o tävling) och din löpning ligger verkligen (enl mitt tycke) på en mkt hög och proffsig nivå. Inte dåligt att hinna med fam, hus, jobb m m och samtidigt ligga på denna nivå.
    Själv befinner jag mig kanske i liknande situation som du (förutom nivån på löpningen då). Fam, hus, trädgård, aktiviteter, jobb, sem, socialt umgänge, m m, m m.. Har verkligen blivit mer motiverad att springa ju mer jag tränat och tävlat. Min fru gav kanske dock ett varningen finger (om jag får uttrycka mig så), vilket hon nog delvis har rätt i. Nu har jag passerat en viss nivå och det handlar inte längre om att ta en joggingtur då och då. Tekniska hjälpmedel, tider skall pressas, många tävlingar. Jag som vanlig motionär (eller kanske elitmotionär) överdrivet "triggas" av min träning och prestationer. Har lätt att bli väldigt irriterad och frustrerad om den där tävlingen alt träningspasset måste ställas in p g a t ex familjeskäl eller liknande. Min fam har gett mig full support i min löpning och familjen betyder ALLT för mig. Det är nu mina barn växer upp. Denna tid kommer ej tillbaks igen. Måste bara vara lite medveten om att det kan bli tendenser till överdrift och min fam blir lidande av detta. Om man överdriver mkt kanske man kan göra likheter med en alkoholist som gör allt för att få sprit.
    Bara lite om mina tankar. Kan kanske ha fel i vissa påstående men pratar bara om hur jag känner.
    KOMMER FORTFARANDE ATT SPRINGA! :-)
    Jag kör järnet (hoppas INGA skador)
    Kör hårt Staffan
    //bästa hälsn Johan

    SvaraRadera
  10. Jag tänkte att bebisen kanske inte är så sugen på att bli passad av mig, å andra sidan vet jag ju inte om 12-åringen är det heller haha :) Ja du och Hempa får snacka ihop er om en träff det vore jättetrevligt!

    SvaraRadera
  11. RosaMilton, tråkigt att läsa om dina familjetråkigheter, hoppas att det ordnar upp sig!! Då kan löpningen vara viktig på andra sätt, som "ventil" som du beskriver.

    Johan, ja ja, erkänn att du ibland (också...) läser bloggar på arbetstid. Du och din fru har rätt, det handlar inte längre om att jogga 5km ett par gånger i veckan och ju bättre man blir desto mera vill man träna och fokusera på löpningen för att bli ännu bättre, vilket inte är vad familjen prioriterar. Vi får kombinera att satsa så hårt vi kan samtidigt som vi lyssnar på våra nära och kära!

    Erica, förstod dig såklart, skojade lite med dig :-) Vi får helt enkelt bestämma något!

    SvaraRadera
  12. Mina barn är ganska stora. Ändå har jag ofta dåligt samvete för all egentid jag tar till min löpning. Det spelar ingen roll hur mycket min familj säger att det är OK, samvetet gnager i alla fall. Det är nog jag som tycker det är på gränsen till orimligt. Skrapar trots allt bara ihop 3 max 4 löppass och något styrekträningspass per vecka. Modest jämfört med många andra bloggare. Men inte ens den jämförelsen hjälper. Att jag dessutom fastnar framför datorn och läser bloggar :-)

    SvaraRadera
  13. Anneli, jag doserar min löpning också 3-4 ggr/v (styrkepass däremot blir det inte så ofta...) och mitt recept på att få ihop det just nu i livet när barnen är så små stavas lunchlöpning! Jag ser till att komma ut på två lunchpass i veckan, annars skulle jag aldrig få till det, antar att det blir lite lättare med större barn men de vill ju också ha av ens tid även om det inte handlar om "passning" längre då.

    Jag vill dock tro att löpningen gör mig mera välmående och närvarande när jag inte är ute och kutar. Vi får lita på att vad familjen säger är rätt!

    SvaraRadera
  14. Ja, om motivation kan man säga mycket. Jag har ungefär samma förutsättningar som du staffan, men fick barn tre och fyra på en gång i höstas. Då var jag supermotiverad (och inledningsvis pappaledig) och gjorde mina två bästa månader nånsin. Under vintern och våren har det varit värre och när man som jag i princip bara springer efter barnens läggning är det riktigt tufft att få till sina 3-4 pass/v. Framförallt märker jag hur mycket motivationen påverkas av nattsömn, en lugnare dag på jobbet osv. Det är myckt mer sannolikt att jag tar mig ut på kvällen om jag fått sova på natten. Att springa två dagar i rad käns osm en omöjlighet. Önskar att jag hade möjlighet till lunchlöpning! Tävlingar är också bra, fick en riktig motivationsboost av att springa "Daniels lopp" sydkustloppet på valborg.

    SvaraRadera
  15. Magnus, oj tvillingar! Jag håller med dig, det är klart mycket tuffare, i alla fall för mig att ge mig ut kvällstid under den mörka årstiden när jag väl kommit hem. Bristen på nattsömnen första halvåret med en (eller två!) bebisar påverkar såklart också träningsviljan, det var en stor anledning till att jag står över maran i Stockholm i år, att jag inte kände att jag pallade med tidiga långpass söndag morgon efter nätter med dålig sömn, ett beslut som varit HELT rätt för mig i vinter! Lycka till med träningen framöver!

    SvaraRadera