Tillförsikt...

 ...är det ord som kommer till mig när jag ser på min träning, och livet i stort sett just nu.

Även om det finns en hel del stress kopplat till flytt till nytt hus som sker i början av maj, och att jag inser att jag inte kommer hinna eller orka träna i den omfattning jag är van vid inför ett lopp den här våren och också kommer behöva avstå några lopp på försommaren jag gärna hade sprungit, så känner jag ett lugn. 

Flytten till nya huset känns väldigt rätt även om det är förknippat med mycket arbete. Vi kommer få det väldigt bra där framöver! 

Jag känner tillförsikt till att Boston kanske eller förmodligen blir mitt sista maratonlopp, i alla fall inom överskådlig framtid. Det är så väldigt tydligt när jag lyssnar inåt att lusten och motivationen för maraton och framförallt den tillhörande träningen inte finns där längre, hur mäktigt det än är på tävlingsdagen. Jag har sprungit maraton sedan 2008 och 17 år är en lång tidsperiod att ägna åt något hur man än vrider och vänder på det. 

Jag har drivits av, dels att erövra medaljen för tio genomförda Stockholm Maraton, vilket jag gjorde i fjol och av att få uppleva Boston Maraton och till sist också av målet att springa under tre timmar på maraton som femtioåring, ett mål som jag nu förmodligen inte kommer att uppfylla. Jag var inte speciellt nära varken 2022 eller 2024, även om båda loppen gick i hög värme och det är OK och också OK om jag inte når det målet. Jag kommer alltid vara stolt över att ha sprungit under tre timmar sju gånger på maraton och över mitt fina personbästa från 2014 och ska jag ha en rimlig chans både på målet och att få tillbaka motivationen att träna för det så behöver jag bli lite snabbare igen. Men återigen om jag lyssnar inåt så tyckte jag inte maratonträningen var speciellt rolig varken 2022 eller 2024 och då får det hellre vara.  Jag är för gammal och har sprungit för länge nu för att hålla på med saker jag inte tycker är roliga. 

När jag pratar med andra löpare om min status/form/ålder etc så säger många, faktiskt de flesta: "Då får du börja med ultra" eller liknande och då känner jag varje gång: "Nej, absolut inte". Att springa ännu längre (och ännu långsammare) lockar mig inte alls! Någon enstaka gång skulle jag kunna tänka mig att springa längre, som ett äventyr med trevligt sällskap i en miljö som ger en naturupplevelse t ex i fjällmiljö eller någon annanstans där jag inte sprungit tidigare, men generellt att och träna för längre distanser, nej! 

I valet mellan att springa ultra eller springa mer medeldistans som veteran så skulle jag alla dagar i veckan välja det senare. Om jag får välja mellan korta, snabba intervaller på bana, helst i spikskor, eller ett längre långpass så känns banintervallerna så mycket roligare! Även om jag inte kommer bedriva någon medeldistansträning framöver så kan jag tänka mig att springa kortare distanser än 3000m igen, det vore roligt att prova 1500m några fler gånger kanske t o m någon kortare distans än så. 

Huvudfokuset framöver kommer ligga på 5-10 km. Då behöver heller inte långpassen vara så mycket längre än ca 20 km, vilket känns lättare mentalt. Jag är nöjd med träningen jag gjort hittills i år, har fått in bra kvalitet och formen är faktiskt ganska bra för att vara i början av februari. Målet att igen närma mig lite snabbare tiden på milen ligger kvar och att första gången sedan 2020 att kommer ner under 39 minuter på milen igen känns nåbart till hösten. På vägen hoppas jag kunna springa några lopp och fortsätta förbättra mig på 5 km/5000m också men återigen fram till flytten blir det minimalt med tävlande förutom Bostonresan. 

Hur det blir med halvmaraton framöver återstår att se. Det är inte en distans jag känner mig lika klar med som maraton. Men, det är några år sedan som jag var riktigt nöjd med en halvmara, 2019 sprang jag Stockholm halvmaraton på 1:23 och snittade under 4 min/km och 2021 sprang jag Strängnäs halvmaraton på låga 1:26 (4:05-tempo) och de två loppen är nog de senaste halvmarorna jag tycker jag sprungit bra på. De fem halvmaror jag sprungit sedan dess har varit tre kalla och ibland väldigt blåsiga Strängnäs halvmaraton och en DNF och ett värmelopp på Stockholm halvmaraton och tiderna har bara blivit sämre hela tiden. 

Det känns också väldigt skönt att inte ha något volymmål och därmed ingen virtuell "farthållare" i träningsdagboken som jag behöver hålla jämna steg med. Jag tycker inte det är speciellt roligt att springa distans på vintern och flera distanspass har jag därför kortat ner. Å andra sidan har jag också hållit lite högre fart på andra distanspass och eftersom jag är fortsatt övertygad om att vägen tillbaka till lite snabbare tider för mig inte handlar om hög volym så tror jag inte det gör något.

Gammal återanvänd bild och även om vi inte har lika mycket snö i år så sammanfattar hållningen
och den sammanbitna minen ungefär vad jag känner för distanspass utomhus just nu.

Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg! 

"Studsa tillbaka"

Frånsett att jag började året med åtta sjukdagar och att träningsvolymen därför varit låg så har jag därefter tränat med bra kvalité och formen är nog inte så dålig ändå.

Rubriken är målbilden för 2023 sammanfattad och här beskriver jag hur jag förhoppningsvis ska ta mig dit.

Nuläge

Har jag ägnat de två senaste åren att blogga om så det känner ni väl till.

Önskat läge December 2023

Handlar primärt inte om tider och resultat även om de som vanligt finns där i bakgrunden. Nej, när jag summerar 2023 vill jag ha en känsla av att ha "studsat tillbaka" igen, att ha brutit den nedåtgående formkurva jag känt av 2021 och 2022 och igen närmat mig känslan, nivån och resultaten jag gjorde senast 2020. Jag vill känna att jag är lite starkare igen, att jag förmår pressa upp pulsen lite högre utan att benen tar slut och framförallt att uthålligheten i de högre fartregistren är bättre än den varit de senaste två åren.

Vilka hinder finns och hur jag tar mig förbi dem

• Oklar ambitionsnivå och det är det allt handlar om. Vad vill jag eller snarare hur mycket vill jag det, egentligen? Mer om det nedan. Här handlar det konkret om att bestämma mig. Jag undviker konsekvent ordet "satsa" kring min löpning för hade jag satsat på allvar hade jag sprungit mera än jag gjort men ska jag fortsätta ha ambitioner i betydelsen tider och resultat eller ska jag inte?
• Min upplevda trötthet, något jag känner av utanför träningen också.
• Se till att få i mig tillräckligt med energi, vara noggrann med återhämtning, inte vara rädd att lägga in extra vilodagar istället för att springa korta distanspass som ändå inte ger så mycket. Identifiera vad som ger mig energi och lägga mitt fokus där. 

Actionlistan -  Vad ska jag konkret göra annorlunda?

• Ta hjälp av löpcoach? Något jag funderat på men inte riktigt landat i ännu. så, vet inte.
• Differentiera träningen mera, variera mera på riktigt. Något jag skrivit om flera gånger men kanske inte riktigt gjort verkstad av ändå. Lägger jag handen på hjärtat så visst det finns det variation men målat med grövre penseldrag så ser det ändå ganska likt ut vad gäller veckomängd och kvalité. 
• En konkret feedback jag fick på min årssummering (Tack Oskar!) som jag tycker är bra, var att jag i perioder kan öka mängden inför viktiga prestationer och varva det med perioder med mer underhållande träning, något jag inte gjort i så hög utsträckning tidigare. Som en slags blockperiodisering. Med undantag för de förberedande veckorna med längre långpass inför maraton så brukar mina träningsveckor och månader se väldigt lika ut.
• Ytterligare feedback var att varje pass bör ha ett syfte, distanspassen gärna vara lite längre, volym framför fart på kvalitétspass och att lite oftare springa lite längre på helgen bör också prioriteras. Idag sticker jag relativt ofta ut och joggar lugnt i ca 40 minuter för att det är skönt, och det är viktigt att fortsatt ha den möjligheten men ur ett prestationsperspektiv ska jag kanske behålla ett eller högst två sådana pass i veckan (med utgångspunkt i fem pass i veckan) samt fundera på om jag istället bör ta helvila dessa dagar eller någon av dem, för att istället fokusera på de viktigare passen.  
• Styrketräningen. Jag har i princip givit upp ambitionen om att träna styrka på gym med regelbundenhet trots att i princip samtliga äldre löpare säger att det är viktigt. Jag ska försöka få in lite hemmastyrka lite oftare i samband med löppassen, har köpt ett par kettlebells t ex.

Något mer än så kommer jag inte på utan det viktigaste är att komma fram till vad jag vill och orkar, vissa dagar är jag motiverad och taggad, andra inte. Det återstår att se hur mycket verkstad det blir med att i perioder träna mer än jag brukar. Som det känns nu är risken relativt stor att jag ändå tränar på ungefär som jag brukar och då får jag kanske finna mig i att någon större förbättring av resultaten eller någon "studs tillbaka" uteblir. I så fall omformuleras målsättningen till att så länge jag kan springa milen under 40 minuter med nuvarande träningsupplägg, något som trots allt relativt få 50+ klarar, och något som både är konkret och motiverande, just nu mer än tanken på att prestera på längre sträckor.

Fler tankar om 2023 skrev jag i förra inlägget och den planen har inte ändrats. Fokus ligger på 10 km under våren, vilket eller vilka lopp som blir de viktigaste målsättningarna har jag inte spikat men förhoppningen är att springa några millopp i Stockholms-trakten under senvår och försommar och förhoppningsvis redan då studsa tillbaka en aning resultatmässigt. Det skulle kunna betyda att springa milen på 38 minuter igen i ett första steg. 

Jag skrev också att jag inte kommer springa maraton 2023. Vi får se hur det blir med det. Jag anmälde mig som farthållare till Stockholm Maraton men står på reservplats där. Om jag lyckas "studsa tillbaka" något på milen så finns en idé om att springa en mara i Europa under hösten. 

15 minutes of fame på SVT...eller ett par minuter i alla fall, med anledning av inställda motionslopp

Med anledning av alla inställda motionslopp blev Enhörna IF kontaktade av svenska friidrottsförbundet förra veckan då SVT ville göra ett reportage om detta utifrån ett folkhälsoperspektiv. Inspelningen behövde göras redan nästa dag så vi blev bara tre medlemmar från klubben som tog oss till friluftsgården i Enhörna, Therese och vår tränare Peter och undertecknad. 

Peter intervjuades om situationen och sedan filmades vi i över två timmar totalt springandes uppför  och nedför backar, på raksträckor, över backkrön och ute på fälten på banan för Påsksmällen med fotografen liggande i bakluckan på Volvo-kombin.  Vi skulle också "gå och prata" om lopp, motivation, vår träning och de sociala aspekterna av löpning och att inte få tävla vilket kändes minst sagt stelt och ospontant och jag har undrat över hur det färdiga resultatet skulle bli.

Igår kväll var det så dags att bänka sig med skämskudden i soffan framför Aktuellt och se resultatet. 

Du hittar inslaget 19:30 in i kvällens Aktuellt på SVT Play.

Direktlänk till 19:30 in i sändningen.

Volymmål

Då förra året blev som det blev så satte jag för första gången ett volymmål för min träning i år. Som den löpare jag är så mäter jag min träning i kilometer och inte i tid vilket kanske vore att föredra då all träning är bra träning men som löpare är man ganska ofta dum och för ensidigt fokuserad på antalet löpta mil, vilket jag bloggat om förut. Målet jag satte i januari var att avverka 2600 kilometer i löparskorna vilket ger ett veckosnitt på exakt 50 km per vecka. Siffran valdes då jag ville närma mig träningsmängden från 2016-2017 efter dippen i fjol och eftersom jag insett att det är ungefär den mängd träning jag hinner och orkar med utan att träningen också blir ett stressmoment.

Tolv års regelbunden träning sammanfattad i en bild i kilometer och timmar...

Jogg.se har funktionen att sätta ett mål som därefter kan följas grafiskt och nu när tre fjärdedelar av året är avverkat så ser det ut så här i träningsdagboken.

Träningsmängden följer hittills i år det typiska mönstret för ett år med Stockholm Maraton, en peak i volym under senvåren och i år tränade jag bra årets fyra månader och extra mycket i mars när jag sprang över 28 mil. Den 28 april låg jag hela 175 km före schemat, sedan dess har mängden minskat, främst beroende på klart färre och kortare långpass men jag har hela tiden haft marginal till målet. Summerat så ligger jag bra till för att nå målet men jag kan inte tappa speciellt mycket i träningsmängd, bli långvarigt sjuk eller skada mig, då kommer målet inte nås utan jag måste hålla träningsmängden på ca 20 mil per månad och helst lite över det för att vara på den säkra sidan. Med lite ledigt kring december så har jag i nuläget gott hopp om att få till en bra träningsmånad som gör att jag kommer i mål även om oktober och november skulle bli lite sämre.

Några blir kanske stressade av ett sånt här mål, för mig har det snarare hjälpt mig att hålla uppe volymen. Därmed inte sagt att det alltid är något jag kommer göra men i år fyllde det lite av en comeback-funktion efter fjolåret.

Idag har jag lyxat till det med en ledig fredag helt för min egen skull för att komma ikapp lite på hemmaplan, den startade med 18 km lugn löpning i härligt soligt och svalt löparväder. Trevlig helg!

Varken springer eller bloggar...

eller löparen och bloggaren som är på väg att försvinna? Inte mycket verkstad här eller i löparskorna. Det här är det sista gnälliga inlägget, det lovar jag. Det lockar knappast läsarskaror att varannan vecka publicera ett inlägg där jag bara skriver om förkylning och utebliven träning.Jag ser så mycket fram emot att lämna februari med sjukdom, mörker och kyla bakom mig. Som någon skrev på sociala medier igår, "jag är övertygad om att vädret administreras av någon myndighet med väldigt lång handläggningstid, nu kom vädret som beställdes till jul" (fritt återgivet ur minnet). Jag vet att det är vinterns sista dödsryckningar vi bevittnar och det är mig bekant, inte sällan kommer det en "knäpp" i februari innan vårsolen besegrar kung Bore.

Vilodagarna har staplats på varandra och inte har det hjälpt att SJ igår levererade tågförseningar en masse i tolv minusgrader och blåst vilket gjorde att jag tillbringade fem timmar med att ta mig till och från jobbet mot i vanliga fall 2x30 minuter. Att ge mig ut kl. 20:30 i fjorton minusgrader och blåst efter en tolvtimmarsdag på jobbet - så stark är inte min motivation just nu och det är OK!

Jag kan se tillbaka på den sämsta träningsmånaden sedan februari 2011, bara genom ett lunchpass idag lyckas jag med nöd och näppe kravla mig över tio löpta mil på hela februari, tio mil, vad mer målinriktade motionärer springer på en vecka. Bara för att ska jag springa två pass idag och ge mig ut en kort runda ikväll hur jävligt blåsigt och kallt det än är. Det gör inte underverk för min egen självbild att springa så här lite, eftersom identiteten som löpare som vill något mer med min träning än att jogga ett par gånger i veckan sitter relativt fastnaglad i mitt inre efter mer än tio år.

"Fördelen" med att springa så här lite är att jag är sugen på att springa och på de pass jag faktiskt kommit ut på har puls legat normalt kontra fart och lugn distans har känts helt OK, att höja farten om än bara så lite har dock varit väldigt jobbigt men det kan få vara så i februari.

Jag siktar på rimliga målsättningaratt vara "nästan" lite imponerad av mig själv" utan att behöva ta några OS-guld ett tag framöver :-) och ser fram emot odubbade skor, färre lager kläder och vårsol, alldeles alldeles snart.

På återhörande, förhoppningsvis snart igen!

Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.

Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!

Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...

2016 ett mellanår

Så har ännu ett år i löparskor förflutit. Mitt tionde år av regelbunden löpning. Jag har förflyttat mig nästan ett halvt varv runt jorden i löparskor under de här åren men är ändå långt ifrån att bli riktigt bra på det om det nu tar 10000 timmar att bli riktigt bra på något. Då har jag fortfarande ca 75% ogjort...

I januari och februari tränade jag riktigt bra, regelbundna långpass med bra längd, flera över 30 km tidigt på året. I februari noterade jag 280 km löpning på en månad och det är det mesta jag lyckats springa någon månad hittills. Det var en stabil(are) vinter så fokuset låg på lugn distanslöpning utomhus kompletterat med lite fart på löpband, precis som vanligt alltså.

I mars körde jag en armhävningsutmaning med 50 per dag och höll nästan i det hela månaden men blev sjuk i slutet. Enkel och väldigt tidseffektiv träning! Träningen fortsatte fungera bra, jag noterade en 100 km-vecka och sprang en kilometer snabbare än 3 minuter på löpband för första gången och var i riktigt bra form. Jag bloggade med titeln #detgårbranu (mycket dumt!) och förberedde för tävlingspremiär på 5000m inomhus i Huddinge, körde ett pass med trehundringar på tok för hårt fyra dagar innan loppet och sedan brakade det mesta...

Löpbandet på jobbet brukar nyttjas 1-2 gånger i veckan vintertid!

"Gravel road tights" säljs bara under våren i begränsad upplaga...

På kvällen efter min farmors begravning blev jag hastigt magsjuk (alternativt matförgiftad) och på det följde en seg förkylning som tvingade mig till vila istället för säsongspremiär och sedan kom april, en månad jag helst vill glömma då nästan ingenting fungerade. Jag bloggade om att jag kanske tränade för hårt, fick tillbaka min ömmande gåsfot (muskelfäste) i ena knäet, ett besvär jag haft tidigare. Mina blodvärden var lite låga igen och jag började med "spikdiet" (dubbel dos järntabletter) för att fylla upp järndepåerna och höja blodvärdet. Mot slutet av månaden började det vända och jag sprang ett långpass på 34 km efter att ha tvingats till ett fem veckor långt uppehåll med just långpassen och jag började se lite ljusare på löpningen igen innan nästa bakslag golvade mig. Efter ett ordinärt löpbandspass fick jag plötsligt fruktansvärt ont i höger höft och efter två smärtfyllda, sömnlösa nätter åkte jag till akuten för att få höften röntgad. Ingenting var trasigt utan det måste varit någon form av plötslig överbelastning för det gav sig med några dagars vila och smärtstillande, jag skrev ett Öppet brev till löpningen där jag faktiskt övervägde att ställa skorna på hyllan! Vilken tur att jag inte gjorde det!

Koma i soffan efter långpass

Medverkade i Podden Löparsnack för andra gången under våren...

...och fick tillfälligt tillbaka knäbesvär från "gåsfoten" och började undra
om det inte var dags för filttofflor, buskiga ögonbryn och Melodikrysset 
istället för löpning...

Maj kom och jag fick mycket klok input via mitt stora nätverk av löpande vänner. Från att i princip ha bestämt mig för att stå över Stockholm Marathon började jag bli sugen på start igen fast formen kändes långt borta. I mitten av maj sprang jag ändå mitt längsta långpass som avstämning, inte helt utan nervositet. Först 25 km i sällskap och sedan 12 km farthöjning i 4:10-fart och vet ni vad? Det gick bra och jag kunde mycket nöjd summera 37,7 km och nästan tre timmar ute i spåret. Årets längsta träningspass! Några tankar på personbästa på maran fanns inte men jag kan erkänna nu att jag drevs ganska mycket av att bevisa för mig själv att jag minsann återigen var en stabil sub3-löpare efter "debaclet" med 3:12 i New York under hösten 2015.  Jetlaggad och förkyld, men trots den "dåliga" tiden, en helt fantastisk upplevelse!!

Jag uppskattade nu min realistiska marafart till 4:05-4:10 min/km och började snegla på de 2:55:52 jag gjort som näst bäst (Vintermarathon 2014) som en realistisk målsättning och det skulle visa sig att jag som tidigare var bra på att skatta min egen kapacitet.

Innan maran kunde jag till slut summera ihop en bra mängd löpning, 120 mil på ca 20 veckor, varav 12 långpass och blodvärdet var tillbaka på en i alla fall acceptabel nivå, 133. Loppet  innebar sedan en otrolig glädje efter min struliga april! Den kändes som en revansch och jag ville springa maraton igen och igen. Rapporten är lång och jag ler för mig själv när jag läser om den och ska inte upprepa mig. Efter lite negativa tankar väldigt tidigt i loppet vände det och jag skrev så här efteråt:

"så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! "

Ute på Gärdet på Stockholm Marathon gäller det att hålla tungan rätt i mun...det är ännu långt kvar innan...

Det är dags för den härliga målgången på Stadion....

Efter en motig vår var jag så här glad med bara några meter kvar av
Stockholm Marathon 2016.
Foto: Runners World.

Jämnheten själv sett till splittiderna. Som det brukar se ut när jag springer en lyckad mara.

Juni innebar återhämtning som sig bör och det är en av många saker jag verkligen gillar med Stockholm Marathon, när det är som finast i sommar-Sverige kan jag softa med träningen, njutspringa och glassa runt i Finishertröjan :-) Jag kände mig ovanligt fräsch tidigt efter loppet, var lite småförkyld, tog det lugnt, valde att hoppa över någon tävling jag var lite sugen på, cyklade en del, köpte nya tävlingsskor från Nike som jag sedan aldrig tävlat i och fortfarande inte har bestämt mig för vad jag tycker om. Ibland gillar jag dem, ibland tycker jag bara de är höga, konstiga och att mellansulan känns som ett effektivt recept på hälsporre...

Beprövade Asics DS Racer 10 vs Nike Air Zoom Streak 5, en match som Asics
fortfarande leder...

Trots att jag tog det lugnt landade löpmängden på dryga 19 mil i juni, och det kan jag gräma mig lite över i efterhand, kunde jag verkligen inte sprungit 9 km till, haha. Jag har hittills aldrig lyckats springa +200 km varje månad i ett helt år men OK, något mål ska jag väl ha kvar?

Juli karakteriserades av fint sommarväder, semesterlöpning på Öland, sol och bad (ibland på löprundorna) och fortsatt njutlöpning och augusti fortsatte på ungefär samma sätt. Träffade grabbarna som betade av Sveriges alla motionsspår för en runda i mitt hemmaspår, sprang Bellmanstafetten med jobbet och badade in i slutet av augusti och drog igen på mig en förkylning och den förkylningen höll i sig in i september som också bjöd på sommarvärme.

Bellmanstafett med jobbet...

...och visning av mitt hemmaspår med grabbarna som betat av alla Sveriges motionsspår under sommaren

Sommarens sista bad

Stockholm halvmaraton är en favorit jag ogärna missar men i år hade jag en för hög målsättning, att snitta 4 min/km, det gick helt OK första halvan men i värmen på andra halvan tappade jag väldigt mycket och det kändes mest som ett segt träningspass och jag sprang min långsammaste halvmara på sex år på låga 1:26 otillräckligt förberedd men deppade inte alltför mycket för det. För första gången kom jag ändå topp-10 i min åldersklass, en fördel med att ha klivit upp i M45.

Jag började också ifrågasätta min egen träning en del, dessa ständiga småförkylningar och en känsla av att många pass var tunga och tråkiga och inte gav någon träningseffekt. Att jag mest längtade till de var över. Det ledde till att jag bestämde mig för en annan approach, att vända på perspektivet, att sluta att hela tiden leta tid för löpning, att inte nyttja varje tänkbar lucka som uppstår utan istället dra ner något på löpningenoch begränsa mig till max fyra pass i veckan under en period. Något som blev ifrågasatt på bloggen men ett upplägg jag i princip hållit sedan dess, även om det blivit några veckor med både fem och sex pass men jag stressar inte in träningspassen och det har fallit väl ut! Det är roligare att springa igen, kroppen är fräschare och jag är inte lika ofta förkyld! I oktober började jag redan märka skillnad. Jag kom trea på trevliga Stallarholmsloppets 10 km på en blygsam tid och med en visserligen stabil känsla men också med en känsla av att bara ha en växel.

Med bästa löparkompisen bärgades en vinst på 5 km och en tredeplats på milen för undertecknad.
Inte illa för +40-papporna från Fruktvägen...

Efter ett av årets skönaste långpass, 28 km utan några som helst krav på fart eller sträcka.
Ren  njutning i fin höstsol!

Många höstfina lunchpass utanför jobbet...

November var händelsefattigt som sig bör vad gäller träning och bloggande, åkte på solsemester och bloggade om en skospaning och tränade som vanligt vilket jag fortsatt med i december. En månad när det som vanligt varit fullt upp förutom träningen.

...liksom lite jogg på Gran Canaria som raskt byttes mot...

Vintrig löpning hemma...

Aktiviteten på bloggen har verkligen minskat under hösten. Jag sätter inte någon press på mig att producera frekventa inlägg då det varken blir bra eller ens intressant utan skriver när jag får idéer eller inspiration. Under året kom också möjligheten att fronta sin blogg på första sidan på jogg.se vilket innebär att blogginlägget blir synligt för alla medlemmar och då talar vi alltså om mer än hundratusen människor (även om långt ifrån alla är aktiva på siten). Jag frontar bara de mer genomarbetade inläggen vilket har gett nya läsare och ledde bland annat till All-time high vad gäller antalet visningar på ett inlägg där jag kritiserade SOK med anledningarna av löpningen kvaltider till OS och att inte Mikael Ekvall fick en biljett till Rio, ett inlägg som visats över 7000 gånger (!) vilket är extremt mycket för min blogg och även delats flitigt i sociala medier!

Det känns som min relation till löpningen har mognat ytterligare i år. Kanske har jag blivit lite lite bättre på att lyssna på mig själv, är inte lika enögt inställd på att igen bli snabbare till vilket pris som helst. Jag har sprungit lite mer i år än tidigare och inte haft något långt skadeuppehåll, men har inte presterat speciellt bra på tävling och jag skrev nyligen så här i ett inlägg:

Jag tror alla blir bättre av att springa mer om perspektivet är flerårigt. Om perspektivet istället bara är något enstaka år framåt eller på nästa säsong tror jag inte alls att sambandet är lika starkt! Då kan det istället ge mer "bang-for-the-buck" att köra bål-och benstyrka, spänst, explosivitet och dra ner lite på milsamlande distanspass och istället träna mer fartlöpning.

Jag tror starkt på det och det summerar mycket av där jag är nu och där kommer mitt fokus för 2017 att ligga! Jag kanske får finna mig i att jag inte når tillbaka till nivån jag hade för ett par år sedan men jag tänker inte sluta försöka, ännu. 

Det är inte rätt väg för mig just nu att sikta på att springa mer, då blir jag lätt sliten, förkyld och tappar gnistan. Vill jag det senare kommer det säkert gå lättare när barnen är större men det är inget jag längtar till eller funderar över, kanske nöjer jag mig med den här träningsdosen och försöker göra det bästa av det. Att pressa in pass i luckor tänker jag fortsätta att inte göra. Kanske är tider en inte lika viktig drivkraft längre? Det har varit en ganska tuff höst med osäkerhet på jobbet, lilltjejen som börjat förskoleklass, äldsta sonen som snart ska välja gymnasium och äldsta dottern som är otroligt ambitiös i gymnasiet. Det är klart det tar energi och kräver tid, engagemang och närvaro!

Jag tar framförallt med mig från i år att det alltid vänder, hur långt nere i det gyttjiga bottenslammet motivationen än har sjunkit stiger den förr eller senare upp och förbi ytan igen! 

I april tyckte jag verkligen löpningen var negativ och stressande och fem veckor senare sprang jag min näst snabbaste mara och kände mig stark hela vägen! Den varma sommaren var fantastisk ur njutlöpningssynpunkt och avslutningen av året har inneburit en känsla av att jag igen är på rätt väg. En friskare, piggare och starkare väg och den vill jag fortsätta utforska. Att löpningen är viktig för mig behöver jag inte tvivla på men jag vet nu att det inte är rätt väg att gå när löpningen över längre tid inte känns rolig!

Jag avslutar året i dur, löpningen är rolig och det är det viktigaste, känslan i kroppen bra. Jag är pigg, frisk, stark och motiverad. Det räcker gott! Till er som läst ända hit och hängt med i år eller ännu längre; stort tack! Jag hoppas på ett både bra och roligt löparår 2017, hoppas ni hänger med även då! 

Blogg- och delvis löptorka

Jag är drabbad av bloggtorka, något jag insett långt innan det här inlägget. På sommaren blir det naturligt färre inlägg men torkan har varit mera långvarig än så. Det är inte samma trafik till bloggen längre, vilket säkert har att göra med att bloggar som företeelse minskar i popularitet men det har också att göra med att jag inte skriver lika ofta eller lika bra längre. Det är bara att erkänna!

Mitt syfte med bloggen från början var att skildra min träning och hur den rymdes med familj, jobb och allt annat mitt i livet. Det var länge sedan bloggen var en träningsdagbok och när jag nu avrapporterar min träning blir det inte speciellt intressant tycker jag själv och då kan jag inte förvänta mig att andra tycker det är intressant heller. Självklart beror det på att min träning just nu inte är så spännande. Jag tränar med en bra volym och har också variation på passen men fokus och målsättningar saknas vilket gör träningen uddlös. Tävlingslusten lyser dessvärre också nästan helt med sin frånvaro och så har det varit en längre tid, vilket ytterligare gör träningen mer konturlös. Det är lite för många lugna distanspass och för få pass som lyfter mig och även om jag fortfarande försöker träna i olika farter och variera passen beroende på vad jag framför mig är det halvhjärtat jämfört med för några år sedan.

Det händer inte heller ofta att jag får små underfundiga idéer eller gör iakttagelser under mina löppass som räcker till ett helt blogginlägg. Återstår de längre texter jag ibland skriver i krönikeform, texter jag lägger mera krut på och som ofta blir vällästa och ibland också väcker debatt, som t ex inlägget om SOK uttagningskriterier nyligen eller det äldre inlägget om den grabbiga löpningen.

Med löpningen känns det som om jag borde göra något för att åstadkomma en förändring men vad detta något är står inte klart för mig! Jag var innan semestern inne på att jag nog skulle försöka springa lite försiktigare, i farter jag behärskar och i farter som motsvarar där jag är nu istället för där jag vill vara och det jobbar jag fortfarande med, med en del "återfall" i form av för snabba stegringslopp i sommar. Ett trevligt distanspass i veckan med en mycket snabbare löpare än jag bekräftade också de tankarna.

Jag är och kommer naturligtvis alltid vara en "gubbe" och föredetting men nu känner jag tyvärr mig som en föredetting jämfört med mig själv och det är värre.

Vill jag fortfarande utvecklas som löpare? Ja, men viljan är just nu inte lika stark som förut eller så är det bara en demotiverande nedåtgående spiral där halvdålig form ger halvdålig träning vilket ger halvdålig form.

Tycker jag fortfarande det är roligt med löpning eller värt tiden jag lägger ner på det? Tveklöst ja! Löpningen är en given del av mig och jag har svårt att se mig själv vara utan den. Den ger mig mervärde på så många sätt, fortfarande!

Ska jag springa mera? Tveksamt om motivationen räcker för det just nu eller om det ens är rätt väg att gå. Dessutom får jag då prioritera löpningen hårdare i min vardag och då blir det på bekostnad av familjetid vilket jag inte vill.

Borde jag springa lite mindre, färre pass för att istället vara fräschare till de viktigare passen? Kanske, det är en tanke jag lekt med en del i år då jag oftare känner mig förkyld, trött och lite sliten, men samtidigt, väldigt få löpare blir bättre av att springa mindre. Jag uppskattar de lugna distanspassen för just vad de är, lugna, sköna, avkopplande, för det mesta i alla fall. En del är ju faktiskt bara tråkiga och slitsamma och kunde jag veta innan passet vilka de är skulle jag gärna hoppa över dem.

Löpning i Oxvreten. Foto: Philip Persson, med tillstånd.

Jag har funderat flera gånger på att avsluta bloggen. Att sluta på topp är det redan för sent för, då skulle jag slutat för ett bra tag sedan och det är inte helt enkelt att säga hej då till något jag hållit på med så länge och som gett mig mer än jag någonsin kunde ana när jag började skriva sensommaren 2009. Jag gillar fortfarande att skriva och det här är mitt lilla hörn där jag kan göra det. Jag uppskattar kontakten med er läsare även om ni blivit färre, och att ni kommer fram och hälsar på de mest oväntade ställen, som nu senast under semestern på Öland till exempel.Tack för det!

Jag ser mig själv som en uthållig person som inte ger upp så lätt. Jag har alltid bloggat ärligt i både med-och motgång eftersom jag tycker det blir intressantare att följa så. Men nu har jag inte haft några direkta med-eller motgångar på ett tag och bloggandet liksom löpningen har därmed blivit spretigt, och saknat både skärpa, riktning och inspiration.

Jag tar gärna hjälp av er läsare, finns det något ni saknat på bloggen, något ni vill att jag ska skriva om?

Tills vidare kommer jag fortsätta som jag gör. Tidigare pauser har alltid resulterat i både saknad och skrivklåda. Att sluta känns fortfarande drastiskt och jag ger mig tusan på att jag då helt plötsligt skulle få ett lyft i både löpning och bloggande och få massor att skriva om. Så jag fortsätter. Det blir nog färre inlägg där jag bara avrapporterar träning (i alla fall om träningen fortsätter som nu) men förhoppningsvis en bra kvalité på de inlägg jag väljer att publicera.

Det finns tecken på att jag är på väg uppåt igen vad gäller löpningen och då kanske blogginspirationen följer efter. Jag har fått till en hel del bra träning i slutet av semestern och nu åter i rutinerna. Om tre veckor ska jag springa halvmaraton igen och där har jag tänkt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan springa halvmaraton under 4 min/km i snitt. Ett kortsiktigt och tydligt mål! Långsiktiga mål finns också men nu är det här inlägget tillräckligt långt varför ni får läsa om dem någon annan gång! Se där, lite av den "gamla" Staffan som skymtar bakom den här grå bloggtorkan!

snabba shorts och skönt linne packade för tusingar på bana på lunchen!

En ny målsättning?

Så har det återigen gått en dryg vecka sedan förra blogginlägget, jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen, det är just nu jag vill att den ska gå extra långsamt så att jag hinner stanna upp lite innan höstregnen piskar mig ansiktet igen!

Sverige har åkt ur fotbolls-EM, en midsommar med sol, bad, god mat och trevlig samvaro utomhus till sena kvällen har passerat och en hel del träning har bedrivits sedan förra inlägget. Förra veckan blev den första ”normala” igen efter maran, fem löppass, drygt 60 km och också hygglig kvalité. Ett pass med blandade intervaller och ett pass med både 5 km snabbdistans i 3:46-fart och 4x500m i riktigt bra fart. Detta varvades med riktig lugn och njutbar skogslöpning, varm distans i bara splitshorts på midsommardagen och barfotaträning på gräs.

Forza,...ja, vilket lag hejar egentligen Nora på? 

Fem sjättedelar av familjen firade midsommar medans äldsta dottern befann sig på ridläger

Den här veckan har fortsatt på samma sätt, ett kort cykelpass när jag vilade från löpningen, ett pass stiglöpning. Ett riktigt bra pass med 8x500 m med 300 m joggvila, där jag snittade femhundringarna i 3:30-fart. Vad helgen har att bjuda i löpväg återstår att se, förhoppningsvis ett kortare tröskelpass imorgon och kanske också ett kortare långpass på söndag men det ska samsas med familjens aktiviteter. 

Känslan varierar lite dag från dag just nu men generellt är jag rätt trött, förmodligen i behov av semester (dags om två veckor) och några nätters sömn när inte kattskrällena väcker mig kl. 03.00 för att de vill gå ut...

Samtidigt som jag är väldigt ringrostig vad gäller att tävla, är jag också lite sugen. Behöver träna på att tävla för att bli mer van igen, inte gör det till så stor grej. Nästa vecka bjuder på en möjlighet men jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt ett beslut nära inpå. Det är ett lopp på bana och där blir allt extra mätbart, extra jämförbart mot tider jag gjort tidigare (nu ganska länge sedan) och jag är inte tränad för distansen men om jag tänka bort allt detta och se det som ett bra träningspass och en avstämning kanske jag startar ändå. Vi får se.

Jag är både lustdriven i min träning - tränar det jag känner för, men också resultatdriven och fokuserad på att få till en bra träningsmix som utvecklar mig men sanningen är ju den att det nu var ett par år sedan jag gjorde just det, utvecklades, blev snabbare, slog något "pers". Bara en sådan sak att det i höst är två år sedan jag senast sprang en miltävling, visserligen delvis p g a skadekänningar våren 2016 och i våras.

Därför känner jag mig ganska "off" vad gäller tider och resultat och "fjärmad från mina pers".

Motivationen går ju lite upp och ner för alla, just efter maraton brukar jag vilja mysjogga en längre period men kanske är det för att jag tävlat så lite både 2015 och 2016 som jag vill tävla mera, se det som bra träning. Gärna på lite mindre lopp. Tankarna på att slå nya personbästan finns däremot inte alls där just nu, jag är helt enkelt inte där, på någon distans, även om jag kanske inte är så väldigt långt därifrån heller på vissa av dem. Det är inte det som motiverar mig och efter att länge haft just "pers" som målsättning kanske jag för mig själv börjat formulera en ny målsättning istället:


"Att under ett fåtal gånger per år, på tävlingar jag bestämt mig för att prioritera, göra mitt allra allra bästa just den dagen och sedan, om jag lyckas med det, vara nöjd med det. Och då oavsett vad klockan visar". 


Det är rätt så självklart egentligen att "bara" kunna kräva detta av sig själv, att göra sitt allra bästa, för en vanlig motionär såväl som elit. Att hela tiden sikta på "pers" är inte realistiskt när åren går, lite skadekänningar kommer och går och motivationen därigenom åker lite berg-och dalbana.

Mycket stiglöpning i Jägarskogen har det blivit på sistone, här illustrerat av en bild från i våras...

Fler som känner igen sig i tankegångarna eller tycker ni bara jag svamlar?

Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats.