Att något så litet kan orsaka så mycket - Njursten

Natten mot 20 mars drabbades jag av plötslig smärta i ryggslutet. Kontaktade sjukvårdsrådgivningen som gav mig rådet att ta smärtstillande och försöka vila vilket jag gjorde och kunde somna om men två timmar senare vaknade jag med otroligt kraftig smärta som bara tilltog. Det gick till slut inte att vara stilla, jag hyperventilerade, kallsvettades och när jag till slut efter att ha försökt härda ut själv i två timmar hade så kraftig frossa att det nästan var som kramper och jag kräktes fem gånger av smärtan så tillkallade hustrun ambulans kl. 05.00. De gav mig smärtlindring hemma och morfin i ambulansen och jag blev kvar på akuten för smärtlindring i över åtta timmar. En datortomografi bekräftade en njursten, ca 3.5-4mm på vänster sida. För liten för att de aktivt skulle göra något åt den så jag skickades hem med fortsatt smärtlindring. De första dagarna gick smärtan att hantera med läkemedel men det var fortsatt jobbigt med kräkningar, illamående, frossa, dålig aptit och trötthet. 

Att träna var överhuvudtaget inte att tänka på första tiden efter utan jag var otroligt matt och behövde ofta vila dagtid och det blev enbart lätta promenader i lite drygt två veckor men även när jag sedan började jogga lätt så var de första passen riktigt plågsamma med väldigt hög puls trots låg fart och ben som fick mjölksyra av minsta motlut och det skulle ta ytterligare ett par veckor och totalt fem veckor innan jag började känna mig som vanligt igen i löparskorna. 

Jag var på en uppföljande datortomografi som visade att njurstenen var borta och kommit ut den naturliga vägen men trots det så kände jag mig långt ifrån OK och prover visade att jag fortsatt hade lite njurpåverkan en månad senare. 

Detta har verkligen tagit hårt på kroppen som varit utsatt för långvarig stress psykiskt och fysiskt. I samband med njurstenen har jag också haft ett långvarigt uppehåll från mitt intag av järntabletter, men när provtagning visade ett sämre blodvärde började jag med järntabletter igen på eget bevåg. 

Nu är vi slutet av maj och jag har nu en ganska bra träningsmånad bakom mig och känner att jag är på väg tillbaka. Ett par snälla kvalitetspass per vecka har jag fixat som faktiskt gått helt OK och lite snabbare än jag planerat så jag tror egentligen inte jag tappat så mycket, men jag känner mig generellt rätt svag och blir ännu ibland lite oförklarligt extra sliten av vanliga träningspass så jag försöker nu under en period bara komma in i en bra rutin med kontinuitet igen. VO2Max är tillbaka på 60 enligt min Garmin efter att ha sjunkit från 62 till 58 och Garmin har gett mig beröm och kallat mig "Produktiv" hela Maj, högst ovanligt!

Att jag drabbades av detta när jag gjorde var extra tråkigt eftersom jag tränade med väldigt fin kontinuitet och kvalitet med många fina tröskelpass på löpband från nyår fram till detta hände och jag kände hur jag absorberade träningen på ett bra sätt och hade fin progression på tröskelpassen och hade en väldigt fin form i mitten av mars och jag hade väldigt gärna fortsatt därifrån och fått springa några tävlingar nu på försommaren. Nu när loppsäsongen är igång på riktigt allvar och Instagram svämmar över av härliga lopprapporter känns det extra tråkigt att helt stå vid sidan av och inte alls vara reda för eller känna för att kunna göra mig själv rättvisa och att tävla. 

Jag springer förmodligen Trosa Stadslopp med klubben i slutet av juni utan större ambition att prestera något och som det känns just formmässigt så behöver jag sommaren för att komma tillbaka i en form som gör att det känns meningsfullt att nåla fast en nummerlapp och ställa mig på en startlinje igen, tyvärr. 

"Stenarna i vägen är inte hinder, utan möjligheter..." så någon person någon gång. 

I beg to differ...

Något som däremot händer redan imorgon är att jag ska följa Stockholm Maraton från sidan och framförallt min äldsta sonen som springer för första gången och det ska bli väldigt roligt och jag hoppas kunna hinna heja på många bekanta ansikten under dagen, förmodligen på Strandvägen och kanske också någonstans på Söder och såklart på Stadion för att se målgången! 

Lycka till alla som tar sig an maran imorgon! 

Tankar under en mancold och ett bloggtips

• Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
• Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
• Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
• Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
• Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
• När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!