Och nu då?

Efter Stockholm Maraton och Långlöparnas kväll har jag nu belönat kroppen med lite vila och lugn löpträning och det kommer jag fortsätta med under en period med kravlös sommarlöpning men med en hel del kvalité, det är något jag uppskattar. Med det sagt så kommer jag kanske springa ett lokalt millopp redan på lördag igen men det är inget jag satsar hårt på utan mera för att det är roligt och med få deltagare kan jag springa för placering istället för att jaga en viss tid. Men blir det vackert sommarväder kanske latmasken vinner och jag åker och badar med familjen istället...

Kanske springer jag några pass på Södertälje IP i spikskor och bar överkropp i sommar? Kanske testar att maxa 1500 meter för att se om jag fortfarande klarar sub 5 minuter (tror jag inte just nu)? Förhoppningsvis springa lite längre och långsamt i skogen med en vän? Definitivt springa och bada och träna vad jag känner för utan någon större struktur eller tanke.

Är anmäld till Sommarspelen 5000m på Stadion i slutet av augusti och Stockholm Halvmaraton i början av september, som också är veteran-SM i år, där jag vill ha någon slags revansch efter en överraskande DNF senast p g a magsmärtor. Sedan har jag en lista på lopp, mest de gamla vanliga, som jag hoppas kunna och vilja springa men inget som är viktigare än något annat just nu. 

Semestern vilket brukar innebära brist på rutiner och att vara på resande fot är fortfarande ett par veckor bort så jag passar på att springa i en omfattning jag känner för.

Jag njuter också av en friidrotts-sommar på TV och kommer följa OS och framförallt ska det blir spännande att se vad Andreas Almgren kan åstadkomma där, efter lite stolpe ut på EM. Givet nivån på 10000 meter där t ex sju löpare från Etiopien sprang sub 27 minuter på deras OS-uttagning nyligen, är det inte läge att ha så höga förväntningar på Almgren i en OS-final. Vem som vinner olympiskt guld i Paris på 1500 meter är också högintressant för en löparnörd. Jag är inte säker på att Jakob Ingebrigtsen som haft skadebekymmer under vintern, är så full av självförtroende som han ger sken av efter att ha fått stryk av Josh Kerr två gånger i rad och vunnit 1500m på Bislett enbart p g a en dykning över mållinjen. Hans taktik att springa ifrån sina konkurrenter genom hög fart under loppets sista del fungerade väldigt övertygande i EM utan hans största konkurrenter på startlinjen men i tuffare konkurrens har han fortfarande haft löpare i rygg med 300 m kvar och då har det inte gått lika bra i de två senaste VM-finalerna. Han blev dessutom pappa nyligen med allt vad det innebär. Han tror på sig själv och i intervjun efter förlusten mot Josh Kerr på "majlen" på Prefointaine Classic i Oregon så vände han förlusten istället till något positivt och sa ungefär "Jag tror mina konkurrenter är överraskade och rädda när de såg hur nära jag var dem", syftandes på sitt skadeupphåll och frånvaron av tävlingar under vintern. En attityd att le åt. Jag kan ibland ha svårt för alltför kaxiga idrottare men någonstans finns en glimt i ögat och jag tror friidrott och löpning behöver sådana här profiler och det är extra roligt när vi nordbor är bland de bästa i världen i en gren som annars totalt domineras av löpare från Afrika, eller USA.

Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

Tankar under en mancold och ett bloggtips

• Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
• Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
• Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
• Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
• Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
• När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!

Semesterlöpning

I lördags morse kom jag och familjen hem från en härlig höstlovsvecka som vi spenderat på Gran Canaria. Tanken med den här resan var att spendera mycket tid ihop efter en intensiv hösttermin, vila, umgås och ha det skönt med massor av sol och bad och precis så blev det då vädret var bästa tänkbara! Förväntningarna och planerna på egen träning var lågt ställda, jag tänkte ta en återhämtningsvecka med extra vila och så blev det även om jag faktiskt tränade en del ändå. Frun och de två stora barnen var mer aktiva och körde klasser ihop på gymmet och styrketräning  och det var första gången de var intresserade av att träna ihop med oss på någon av de resor vi gjort. 

Fredag och lördag (som var resdag) innebar vila men sedan sprang jag två korta pass söndag och måndag och på måndagen körde jag också ett kort men tufft löparstyrkeprogram i gymmet på resorten. Tisdag och onsdag innebar helvila från träning förutom att jag var aktiv med många minuters simning och bus i hav och pooler. Torsdag sprang jag veckans längsta pass men ändå bara 10 kilometer som dock var väldigt backiga. På fredagen gick jag på Yoga med hustrun vilket var välbehövligt för en stel gubbe som jag. Det kombinerades med några intervaller på löpbandet och lite styrka på gymmet med de äldre barnen. En veckas Resortliv innebär mycket god mat men med fyra barn ligger jag inte stilla i en solstol hela dagarna och det skulle jag heller inte vilja även om det är skönt korta stunder. Med den här blygsamma dosen träning kände jag att jag höll igång och att jag ändå fick massor av extra tid över att umgås med familjen! 

Bra timing på motljuset här! 

Sunwing Resort Arguineguin i kvällsbelysning

Det sköna med splits och linne i november...

Mitt på dagen var det varmt att springa, men härligt! 

Den trettiogradiga kontrasten mellan fredagens löprunda och söndagskvällen kändes... och det kändes motigt...Jag gillar vinterlöpning (också) men behöver nog en period av tillvänjning...

Jag tänker fortsätta med lite mindre löpning under ytterligare en tid, det finns ingen anledning att pressa in extra mycket träning i ett vardagsschema som just nu är ganska fullt.

Jag blir snabbt osmart av vila...

Jag fick i princip den julledighet jag önskade, jag har tränat lätt nästan varje dagi alla fall mellan jul och nyår, kunnat sova lite extra, skrota runt hemma i underställ på dagarna, spela sällskapsspel, läsa ett par böcker, se på film, åka pulka och skridskor med de mindre barnen, gå på bio med de större. Tid att koppla av!

Nyårslöpning med löpgruppen på Smart Hälsa, Nykvarn

På nyårsafton deltog jag i ett socialt löppass med löpargruppen på lokala gymmet. Alla/de flesta är relativa nybörjare och tempot blir väldigt lågt men ibland överväger det trevliga i att få sällskap! Jag var dock redan lite snorig och givetvis blev jag sedan förkyld på nyårsafton med kraftig nästäppa och också ont i halsen på nyårsdagen och avstod löpning i tre dagar. Nu har jag startat upp försiktigt igen med lätta rundor och det har gått bra men snoret sitter fortfarande i mina bihålor och jag tar det därför extra lugnt. I kombination med att termometern senaste dagarna ligger på mer än -10 grader, i morse -17 grader, så har det känts naturligt, men tråååkigt!

Jag blir dessutom dum i huvudet och allt jag lärt mig förra året vad gäller träning är som bortblåst. Jag ser hur mycket mina kompisar tränar och känner mig redan hopplöst akterseglad. Jag tror att bara för att jag börjar året med att springa lite mindre någon vecka i januari så är hela säsongen förstörd och har redan glömt att jag i höstas byggde upp formen rejält på bara tolv veckor utan att ha sprungit en meter i juni. Haha, osmart är bara förnamnet!

Bilderna nedan borde varit med i årssummeringen och är från statistiken på jogg.se. Det syns att 2015 blev ett bra men också lite annorlunda träningsår än de tidigare. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte säga att jag varierar mig vad gäller träningsformer, det jag är bra på är att variera innehållet i den gröna delen vilket syns i cirkeldiagrammen. Nu är jag inte 100% konsekvent när jag loggar löpning, en del intervallpass ligger i kategorin fartlek, många tröskelpass ligger som långa intervaller eller snabbdistans maratonfart men hur jag än vrider mig så kan jag konstatera att tröskel och snabbdistans är två pass som jag kan springa mer av.Att ersätta en del av de mysiga distanspassen med snabbare löpning ser också välbehövligt ut inför 2016 men det kommer när kylan och vintern släpper sitt grepp!

Sju års träning summerad. Träningsdagboken för 2016 är ännu mest ett oskrivet blad...

Snart nedtrappning och era bästa New York-tips tack!

Nu är det på riktigt! 

Häromdagen kom mailet med mitt startbevis jag behöver för att få min nummerlapp m m på mässan och det gjorde att hela resan nu plötsligt känns ännu närmare!

Jag är inne i vad som egentligen är den "riktiga" sista träningsveckan och jag håller på och skissar på hur de sista passen ska se ut nu när det bara är knappt två veckor kvar. Vi talar alltså om mindre än tio pass nu. Igår sprang jag 3x10 min progressivt, 4:10/4:00/3:50 min/km med tre minuters lätt joggvila och känslan var OK och de två första fartökningarna gick lätt medans jag fick ta i lite mer på den sista. Idag har jag vilodag.

I helgen hade jag tänkt tävla på Stallarholmsloppet men nu lutar det åt att jag prioriterar bort det för träning och tid med familjen istället. Jag är tävlingssugen och det är bra men jag tror jag sparar mig till 1 november hur roligt det än vore att stämma av formen och springa om pallplatser på ett mindre lopp. Helgerna har varit intensiva ganska länge nu och långpassen har behövts tryckas in i ibland tighta luckor. Gemensam tid med familjen och att uträtta saker som stått på att-göra-listan behöver rymmas i livet också!

Dessutom så har jag faktiskt varit lite öm och stel i mitt vänstra knä sedan långpasset i lördags och jag sparar mig hellre till söndagens tänkta sista korta långpass/längre pass i marafart än kör hårt på en kort tävling som inte betyder något. Det känns inte när jag tränar så jag är inte orolig och med lite mer vila coming up kommer det säkert gå över.

Skissen för de sista två veckorna...

Med två veckor kvar vill jag också gärna ha tips inför mitt första besök i New York överhuvudtaget! Vad bör vi se och göra och vad får vi inte missa under den hela vecka vi är där? Några saker känns ju givna, en hel del shopping, Rockefeller Center/Empire State, Times Square i kvällsbelysning. Gå över Brooklyn Bridge, ta en fika på en rooftop bar och se eftermiddagssolen spegla sig i skyskraporna? Besöka Brooklyn? Återhämtningsjogga i Central Park i slutet av veckan? Vi kommer bo centralt i Midtown på 51:a gatan men vill nog inte bara fastna där då New York också bjuder på så mycket annat. Kom gärna med era bästa tips vad gäller ställen att besöka, att äta på, shoppa eller något helt annat! 

Vad händer här då?

Lite glesare mellan inläggen just nu. Har inte haft så mycket att skriva om och dessutom är det både en fantastisk och hektisk tid så här års och jag har varit extra trött även om det säkert delvis också beror på urladdningen på Stockholm marathon. I vardagen tänker jag ibland inte så mycket på att jag har fyra barn utan det rullar på, även om det ofta är ganska intensivt och jag har noll kvällar där jag bara slappar i soffan. Slappa i soffan är heller ingenting jag vill ägna mig åt men nu känner jag att jag behöver ta det lite lugnare i alla fall.

Maj och juni är en extra hektisk period, det är sommaravslutningar på barnens aktiviteter, utflykter med skola och dagis som kräver lunchmatsäckar, mycket på jobbet, förberedelser inför skolavslutning utöver allt vanligt. Jag försöker att prioritera och säger nej till en del saker vilket är tråkigt men ibland nödvändigt. Försöker ändå ta vara på ljuset - igår kväll var det rent magiskt! - och vara ute även om det vissa kvällar bara innebär en stund på studsmattan med barnen sent på kvällen, att gå en kort promenad runt kvarteret eller att som igår kasta lite frisbee på gräsmattan.

Träningen då? Jodå, den får ta lite plats och nu håller jag igång ungefär varannan dag med lättare löpning, det går fortfarande rätt tungt men jag gör mig ingen brådska! Kanske har jag trots allt en light-variant av lite Post Marathon Blues för jag har känt en tomhet vad gäller träningen men tar det som ett tecken på att även huvudet behöver återhämtning. Avslutade i alla fall ett lättare distanspass häromkvällen med två snabbare kilometer strax under 4 min/km och det gick vägen och igår kväll beslutade jag mig hastigt för att springa under sonens fotbollsträning och sprang två varv i vårt väldigt kuperade motionsspår Oxvreten. Första varvet väldigt lugnt med sällskap och andra varvet själv i högre fart och då började det kännas riktigt riktigt bra igen!

Den lugna träningen kommer fortsätta ca en vecka till. Efter tidigare maror har jag känt en tydlig formtopp och jag hoppas framkalla den även i år genom att ta det lite lugnare nu. Först fram emot mitten av nästa vecka är planen att börja köra lite kvalité igen! Apropå Stockholm Marathon så tänker jag knyta ihop bloggsäcken genom att skriva ett inlägg där jag ska försöka gå igenom varför jag tror jag utvecklats och nu sprang sex minuter snabbare än på Vintermarathon i höstas! Stay tuned!