Streaken lever

Nej, jag har ingen runstreak, det hade ni vetat vid det här laget och jag är ingen anhängare av konceptet då jag sett många exempel på hur det kan bli tvångsmässigt, driva fel beteende och dessutom är långt ifrån optimalt ur träningssynpunkt. Att det kan vara positivt för att skapa och etablera en ny vana är ett annat inlägg.

Men, jag har en annan slags "streak" som är viktig för mig och som jag faktiskt också är lite stolt över och den handlar om ett eget mått på kontinuitet i min egen träning. 

Maj 2015 var senaste gången jag sprang mindre än 100 km på en månad, detta då jag var skadad i baksida lår vilket krävde löpuppehåll och rehab hos terapeut. Det avbrottet var tråkigt för månaden innan dess som jag sprang mindre än 100 km är så långt tillbaka i tiden som november 2008. Förutom en enstaka månad så jag har alltså i 16 år och sex månader, vilket blir 198 månader, sprungit minst 100 km per månad. 

Mängden 100 km per månad är i sig inte imponerande eller svårt att nå för mig eller någon annan som springer regelbundet men det är ändå en mil löpning i snitt var tredje dag och därmed en dos löpning som upprätthåller kondition och därmed ett relevant mått på kontinuitet, för mig. 

Nu höll det på att bli ett riktigt tråkigt tioårsjubileum i maj 2025. Efter Boston blev det några dagars sedvanlig återhämtning även om jag inte riktigt gick på max på maratonloppet så kräver hemresa med jetlag sitt. Därefter följde en intensiv period av flytt från 30 april till 12 maj när vi gick från att få tillgång till vårt nya hus, måla, packa, flytta, packa upp, tömma och överlåta vårt hur till nya ägare och jag jobbade hårt med långa dagar under den här perioden och som ett brev på posten kom en segdragen förkylning som orsakade ett tio dagar långt löpuppehåll. Men nu är jag igång igen och förre veckan blev normal med fem mil löpning även om jag bara sprang distans och ingen kvalitet. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var viktigt för mig att nå upp till åtminstone 100 km nu i maj trots förkylningsuppehållet. 

Idag efter ett kortare backpass passerade tripmätaren 100 km för maj och ett par mil till hinner jag innan kalendern visar juni så streaken lever!

Juni blir fortsatt intensiv då både vår son och brossonen tar studenten. Tävlingsformen känns rätt långt borta och jag ligger lågt med tävlingsambitionerna till efter sommaren och det är OK då jag planerat det så. Stockholm Maraton går kommande helg och jag känner mig bortkopplad från den blandning av nervositet, förväntan och pepp jag brukar känna och jag kommer heller inte prioritera att åka in och titta på loppet kommande helg men jag önskar er läsare som springer stort lycka till, just nu ser det ut som om förutsättningarna på lördag blir fina! Njut av festen på Stockholms gator! 

Q1 2019 vs Q1 2014 mer träning men sämre fart - Blogginlägget som fick skrivas om

Så har vi lagt årets första kvartal till handlingarna.  Träningen har gått väldigt bra, bra mängd, 282 km i mars är faktiskt min näst bästa månad sedan jag började föra träningsdagbok 2006, och hyggligt med kvalité, åtminstone på löpband. Inte minst har jag varit motiverad och fokuserad precis som våren 2017 och presterade jag relativt bra resultatmässigt. Jag har fram till nu ändå känt en viss stress över att jag inte har någon fartuthållighet. På löpband går det hyggligt men utomhus blir också relativt modesta farter jobbiga ganska snabbt.

Jag tittade snabbt i min träningsdagbok från första kvartalet 2014, en jämförelse jag gjort tidigare och det ser ut så här:

Q1 2019
Mängd: 772 km (253, 237, 282 km)
Antal långpass: 8 varav två över 30 km
Antal intervallpass: ca 10 (en del ytterligare fartpass av karaktären fartlek med kortare fartinslag)
Antal tävlingar: -
Antalet förkylningar som tvingade mig till någon/några dagars extra vila: 2

Q1 2014: 
Mängd: 736 km (256, 210, 270 km)
Antal långpass: 10 varav ett över 30 km
Antal intervallpass: ca 7
Antal tävlingar: 1 (5000 m 17:52 inomhus)
Antalet förkylningar som tvingade mig till någon/några dagars extra vila: 2

Jag har alltså tränat mer i år än min bästa säsong. Något färre långpass och inte samma toppnotering i mängd då jag hade en vecka i januari 2014 med 121 km, i år är högsta veckovolymen 85 km (förra veckan). Jag har också sprungit fler fartpass på band i år och snabbare, men korta snabbdistanser.

Efter 17 km i 3:57-fart...

...och 36 km i 4:29-fart våren 2014.

Som förra gången jag tittade 2014 så slås jag av att träningen inte ser så märkvärdig ut men så i mars var det plötsligt proppen ur med en toppform som bara infann sig. På så gott som varenda pass i mars 2014 skrev jag att passen gick snabbare och lättare än jag trott och nu är snarare känslan den motsatta.

Ambitionen nu är att komma igång med lite längre fartpass utomhus. Undvika "hjältepass" som är alltför hårda och på en fart/nivå som jag just nu inte befinner mig på. Efter flera sämre, t o m avbrutna fartpass utomhus har självförtroendet varit lite sämre och formen känts avlägsen men i tisdags fick jag ett riktigt fint kvitto på att jag nog inte behöver vara stressad ändå och därför har jag fått skriva om det här blogginlägget. Trött och seg efter jobbet gav jag mig vid åttatiden med långa intervaller eller snabbdistans i fyrafart i åtanke. Tänkte avbryta om/när jag skulle behöva kämpa eller börja spänna mig. Efter två km uppjogg hade jag piggnat till och jag startade fartökningen. Med ett par Vaporfly på fötterna kändes det lätt och farten stabiliserade sig på 3:50 min/km istället för runt 4:00 och istället för att bromsa fortsatte jag då det kändes så lätt. Fem kilometer inga problem, lite tröttare vid sju kilometer men fortfarande kontrollerat. På den åttonde kilometer blev jag rejält trött men nu hade jag ökat farten ner mot först 3:40-fart och sedan ner mot 3:30-fart på den sista kilometern utan att ändå spurta och efter tio kilometer kunde jag mycket förvånad stänga av klockan efter 37:37, aldrig tidigare har jag sprungit milen under 38 minuter på träning! Jag brukar alltid ha milen sub40 på träning som formkoll men att kunna ha så god marginal med så lätt känsla och det känns naturligtvis fint att få det kvittot nu.

Nu gäller det att bygga vidare på detta och inte förivra mig och  börja drömma om sub80 på halvmaran direkt. Tusingar/längre intervaller i ca 3:45-3:50-fart, lite längre fartpass i 4:00-4:05-fart, något pass per vecka med kortare fartpass i högre farter, hålla i regelbundna långpass och däremellan fylla ut med så mycket lugn distans jag orkar utan att hetsa mängd, varva med något distanspass i mellanmjölksfart också ibland och lägga in någon extra vilodag om jag känner mig sliten, det är receptet de närmaste veckorna!

April är den viktigaste träningsmånaden inför Stockholm Maraton (som jag nu är anmäld till igen) och jag har inte satt något skarpt mål på maran men känner mig relativt trygg med att kunna springa under tre timmar igen om inget oförutsett inträffar vilket det alltid kan göra på maran. Det finns just nu inga tankar på att försöka mig på en satsning ner mot 2:50 givet hur jobbigt fyrafart har känts på träning förutom på det senaste passet men det är nästan åtta veckor kvar att träna på och mycket kan hända med formen ännu, i båda riktningarna.

Peppad men inte övertaggad

Det går väldigt bra nu och är roligt att springa! Kanske hänger det ihop som jag skrivit förut att jag upplever ett visst flyt "utanför löpningen" vilket också påverkar träningen positivt.

Jag satte ett ganska offensivt mål vid årsskiftet, att ha sprungit 500 km den sista februari, och med bara någon dag kvar så nådde jag nästan ända fram och det är jag riktigt nöjd med! Detta trots en förkylning i mitten av februari som drog ner den veckomängden till 25 km och en kort månad som dessutom avslutas med vilodag.

Summerar jag februari så landar jag på ca 24 mil på 19 löppass, tre långpass varav ett snabbt, två snabbdistanser i 3:45-fart på band, två lättare intervallpass utomhus, ett marafartspass och jag har också vid tre tillfällen kört benstyrka på gym i form av benpress 4x5 lite tyngre än min kroppsvikt vid tre tillfällen och jag känner mig stark och hel i kroppen.

För att hålla uppe mängden har det blivit löpning ganska många dagar i rad nu i slutet, nio dagar i rad men jag känner mig inte sliten, bara bra tränad. Jag har tagit det lite lugnare än vanligt på distanspassen och heller inte kört några stenhårda fartpass utan hållit igen lite även där och det har fungerat väldigt bra!

Månadens höjdpunkt vad helt klart det långa långpasset på drygt 33 km som gick så fort som 4:20 min/km i snitt. På tok för hårt kanske vissa tycker men benen hade fått vila när jag var förkyld veckan före och det kändes bara marginellt snabbare än distansfart så jag valde att inte sänka farten utan höll jämn fart hela vägen. Kortbyxor, lätta, dubbfria skor och klubbjacka kanske gav några placebosekunder men jag blev heller inte speciellt sliten efteråt. Jag joggade 12 km i 5:20-fart dagen efter och tog sedan en vilodag, sedan var det business as usual.

Positivt överraskad efter ett av mina bättre långpass någonsin, 33 km i 4:20-fart, i mitten av februari.

Det blir ljusare för varje dag, solen värmer och det är isfritt nästan överallt så löparpeppen är ganska stor. Jag kommer vila nu torsdag och fredag - ha sportlov utan att sporta - men tror minsann att jag ska fira med lite tusingar på lördag!

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?

Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...