Sörmlandsleden 13:2

Den hundra mil långa Sörmlandsleden har länge lockat till utflykter i löparskor! Hittills har jag inte velat ta mig tid från familjen att vara borta hela dagar och utforska etapper i närheten vilket det finns många av. Med lite planering och logistik så är både Marvikarna, Järna, Gnesta, Mölnbo, Södertälje nära och med lokaltrafik går det att springa till eller från och åka kollektivt en sträcka, Niklas förnämliga bok inspirerar men hittills har jag nöjd med mig fika-/promenadutflykter på leden tillsammans med familjen bl a till Skottvång och ett par naturreservat som Stora Envättern mellan Järna och Gnesta.

Men, ett tag har det pratats om en anslutning från Nykvarn till leden och jag har sett arbetslag vara ute och arbeta under mina löpturer i sommar. Den 30/9 är det officiell invigning av etapp 13:2 som ansluter Nykvarn till befintlig led och etapp 13-13:1 som går bort mot Gnesta och 11-12 som går österut mot Yngsviken och Järna.

I somras gjorde jag ett första trevande försök utifrån den karta som kommunen delade ut men då leden inte var uppmarkerad gick jag bet. Jag har i efterhand insett att dragningen på kartan inte alls stämmer med hur leden faktiskt är dragen nu när den är uppmarkerad hela vägen. Den gångna helgen tillbringade jag drygt 90 minuter på leden både lördag och söndag och utforskade knappt halva den 17 km långa etappen. Etappen är ingen rundslinga så ska jag springa hela ner till Djupsjön där den slutar måste jag också springa tillbaka vilket blir långt! Den första halvan av leden bjuder på omväxlande natur, lite välbekanta stigar för mig i början, följt av nya marker. Jag har ju skogen inpå dörren och kan springa på leden bara 400 m från min ytterdörr – en riktig lyx och ofta har jag samma runda på ca 10 km och även om den är vacker är det naturligtvis välkommet med ett utökad utbud av stiglöpning! Uppmärkningen är riktigt bra och markeringarna sitter så tätt så har man inte sett någon markering på 100m så är man fel och då är det bara att gå tillbaka.

Planen är att utforska hela etappen men för att springa andra hälften kommer jag cykla väg de första 7 km och sedan springa andra hälften därifrån. På kartan ser andra hälften tyvärr ut att bjuda på en del löpning på grusväg men av det jag såg i söndags bjuds också på läckert kuperad stiglöpning på höjder över Yngerns västra strand.

De som dragit leden har missat några tätortsnära fina höjder och hällmarker men å andra sidan bjuds det på en del andra partier av varierande svårighetsgrad. Från väldigt lättsprungen bred sandstig till partier av obanad löpning bland stenar, mossa och blåbärsris. Leden följer sjön Yngerns norra och västra strand, skogskänslan dras ner något av att man följt en bilväg som korsas flera gånger ganska nära och då hörs passerande bilar. Dessutom går en del partier på grusväg och ett par tråkiga kalhyggen som passeras drar ner betygen ytterligare en liten bit, å andra sidan är det lättsprunget just där.

Jag brukar inte möta många människor på mina skogslöpningsturer men det är tydligt att Sörmlandsleden är ett starkt varumärke för jag har mött många vandrare och svampplockare under helgen. Jag hoppas på många sköna löpturer på leden i höst. Jag tror det bygger en stark kropp och det är extra avkoppling att springa i naturen och att enbart springa på känsla utan att stirra på tempot på klockan.

Bjuder på några bilder från etapp 13:2 tagna under helgens löpning. 

Söndagens löptur på 17 km blev extra äventyrlig då det plötsligt nöp till rejält under skon på en mossbeklädd häll och när jag tittade under skon satt den här metallplattan fast. Tur att spiken trängde snett upp i skon, annars kunde det gått illa...metallbiten fick följa med på löpturen för att hemma hamna i metallåtervinningen!

Den bästa sortens löpning!

Försommarlöpning i Finishertröja - den bästa sortens löpning! Foto: Robban Andersson.

En bild på Facebook gjorde att jag stannade upp en kort stund i morse. Jag fick låna den till den här inlägget efter att ha frågat om lov. Jag var dock tämligen säker på att upphovsmannen och löparen på bilden inte skulle misstycka!

Robban är en av mina löparkompisar ”på distans” som precis som jag reggar sin träning på världens bästa träningssite, jogg.se. Robban har sprungit riktigt bra på både mil och halvmara i år och jag har haft det stora nöjet att få bolla träningstankar med honom under våren då hans stora mål var att springa sin första maraton i Köpenhamn i maj och dessutom springa under tre timmar, något han klarade med bravur efter att ha gått i mål på 2:55!

Sen vår och försommar är kanske den allra finaste tiden för löpning och just detta som bilden förmedlar så bra utan ord, att efter ett lopp springa ett stilla löppass en sommarmorgon eller sommarkväll på en mjuk skogsstig iklädd shorts och Finishertröja från ett lopp där man är riktigt riktigt nöjd med sin prestation. Jag kan inte komma på något som slår det – det måste helt enkelt vara den bästa formen av löpning alla kategorier!

Håller ni med mig eller har ni andra ögonblick ni vill lyfta fram?

Jag har ingen finishertröja i år och inget lopp jag är sådär nöjd med och visst börjar jag längta ut i löpspåret. På söndag är det fyra veckor sedan jag sprang senast. Jag är vid rätt gott mod ändå, jag har cyklat flera fina rundor, bl a lyckats snitta över 30 km/h i tre mil på min racer trots blåst och backar. Roligt men också lite läskigt ibland. Jag har kört ett stenhårt intervallpass på träningscykel på jobbet i veckan 1-2-3-4-4-3-2-1 min med hälften så lång vila där klockan föreslog 67 timmar återhämtning efter passet och en träningseffekt på 4.9 av 5.0 möjliga. Jag har kört lite rehab samtidigt som det varit skolavslutning och massa andra aktiviteter i veckan. Till helgen hoppas jag på lite cykling igen och att nästa vecka förhoppningsvis få börja en kortare och framförallt sista fas i min rehab. Trevlig helg på er! 

Töntig fredagsselfie från lunchpasset får illustrera att
har man ingen aktuell Finishertröja går det bra
att glida runt i en gammal

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen

Vardagslyx!

• Vardagslyx är att ta ledigt en dag mitt i veckan.
• Vardagslyx är att gå med sexåriga sonen till skolan på morgonen och lyssna på alla hans funderingar om stort och smått!
• Vardagslyx är att efter att ha lämnat sonen på skolan springa 80 lugna minuter i skogen en solig morgon! Bara njutlöpa, ta in omgivningen och strunta i tankar på tempo men ändå roat konstatera att tempot är nere och snuddar vid 7 min/km på de allra svåraste, tekniska partierna i naturreservatet. 
• Vardagslyx är att stanna en stund under löprundan för att bara njuta av stillheten och utsikten. 
• Vardagslyx är att iaktta en vacker häst som galopperar tvärs över hagen i full fart och som när hon märker att hon fått publik, sätter ytterligare fart och tittar upp på mig mellan ruscherna. 
• Vardagslyx är att vara närvarande och lägga märke till skillnaden när fötterna kommer ut på asfalt och som avslutning på rundan prova en försiktig, kort fartökning och känna hur kroppen svarar med lätthet.
• Vardagslyx är att komma hem från löprundan strax efter kl.9 på morgonen och ha massor av tid att umgås med hustrun och yngsta dottern, att höstfixa det på tomten som inte hunnits med och att ta en promenad tillsammans!

Alla bilder från naturreservatet Jägarskogen, Nykvarn.

Att lyxa till det en onsdag borde jag göra oftare!

Drygt 11km över stock och sten

Morgonlöpning med David söndag morgon avslutade löparveckan, drygt 11km i skogen. Sällskap, två Garmin, karta och kompass minimerade risken att springa vilse, speciellt eftersom jag överlät det mesta av kartläsandet till David.

Tempot inget att yvas över, nära 6 min/km på smala stigar fulla med rötter och stenar, över bergshällar och förbi nedfallna träd, varvat med lite snabbare löpning på lite mer öppna partier. Långsammare än pratfart således även om ansträngningen bitvis var hög ändå och koncentrationen för att inte snubbla gjorde att åtminstone jag inte pratade så mycket.

Inga spännande iaktagelser av fauna-karaktär den här gången, det blev senare när jag husfixade lite på eftermiddagen och blev getingstucken i foten...getingar på golven brukar väl vara en sensommarföreteelse? Nåja, jag brukar bli getingstucken ungefär en gång varje sommar och nu har jag ju liksom klarat av det för i år! Läsare av den här bloggen ska nu inte bli oroliga, 4:30-fart genom tillvaron kommer inte förvandlas till någon fältbiologisk orienterarblogg. Jag var tämligen kass på skolorienteringen som yngre och trivs bäst på asfalt i löparskor men som omväxling för fötter och skalle är en runda i skogen då och då svårslagen!

För övrigt gläds jag åt att det presterats fina resultat i Göteborg i helgen och att formen finns där - fredagens tusingar på bana verkar vara det snabbaste pass med tusingar jag någonsin sprungit! Nu hoppas jag kunna komma iväg och springa Semesterloppet 10km i vackra Mariefred lördagen efter midsommar!

Då jag missar partyt nästa lördag (kanske kommer jag upp och tittar på loppet och till ÖIP innan om några bestämmer sig för att ses) kommer jag att roa mig i veckan genom att lägga ut ett inlägg där jag kommer att gissa på lite maratider för några av er - stay tuned!

Lost in the Forest - all alone

Efter två dagars intensivt jobbande var det underbart att igårkväll snöra på sig löparskorna för en halvtimmas löpning i skogen. Jag hade Garmin kvar på jobbet men igår hade jag verkligen behövt den för jag sprang vilse!

Skogen nära mig begränsas av järnvägen på enda sidan och vägar på de andra men jag hade ingen lust att komma ut på andra sidan och helt plötsligt springa 20km runt skogen när jag tänkt mig en kort rensa-skallen runda.

Tanken var att hitta en närbelägen sjö jag aldrig hittat fram till. Sprang söderut på en relativ löpvänlig stig där jag kunde höja farten bitvis och det var en underbar känsla! Kom till ett kalhygge och 100m bort stod en älgko med en kalv och tittade på mig. Fortsatte en bit till, såg en uggla sväva bort mellan träden och efter ca 15 min löpning såg jag sjön mellan träden och jag lämnade stigen och sprang obanat men det var så sankt att jag inte kom ända fram och här någonstans måste det ha blivit fel.

Jag hittade inte tillbaka till där jag lämnade stigen och jag trodde nu att jag fortsatte bort när jag i själva verket måste ha sprungit i någon slags cirkel för jag sprang i själva verket hemåt igen. Kände ändå inte igen mig och tänkte efter en stund att "nä, nu vill jag inte fortsätta längre, jag vänder och kutar hemåt". Vände och efter en stund hade jag igen kalhygget på vänster sida när jag förväntat mig att nu ha det på höger sida om mig. Jag brukar alltså påstå att jag har bra lokalsinne! Klockan närmade sig 21.00, det var mulet så jag fick ingen vägledning av solen och jag insåg att jag helt plötsligt var vilse och för en stund var det inte så lattjolajbans där i tystnaden!

Lugnade mig och bestämde mig ändå för att fortsätta bort från kalhygget i vad jag trodde var riktining bort och trodde jag skulle komma ut vid Jägarskogen, ett naturreservat 4km hemifrån vid sjön Yngern (en av Sveriges renaste insjöar, det Ingmarie är något för din vattenlöpning!) men blev förvånad (och lättad) när jag till slut istället skymtade järnvägen mellan träden och kunde kuta de 500m hem.

Det dråpliga var att vid järnvägen träffade jag två tjejer på Mountainbike som frågade mig "vart går den här stigen" och jag svarade med ett leende: "Tro mig, ni vill inte anlita mig som guide" och förklarade att jag precis sprungit vilse. Totalt blev det 40 minuter löpning, uppskattningsvis ca 8km, ibland snabbare än femfart, ibland långsammare. Nästa gång får Garmin följa med. Jag vill ju åtminstone kunna se var jag varit när jag väl kommer hem...