Återhämtning pågår (fortfarande)

Jag återhämtar mig ännu snart tre veckor efter Stockholm Maraton men det går åt rätt håll. Jag fick backa och börja om då benen sade ifrån. En del av mina maratonkompisar tränar som vanligt igen men jag ser också att det vilas lite extra och tränas lite annat än löpning vilket jag tror är klokt!

Så här gjorde jag veckan efter maran.

Lördag: Stockholm Maraton.
Söndag och måndag: Korta promenader, ingen träning.
Tisdag: gruppträning/styrka utomhus 45 min och på kvällen 25 km lätt cykling. Efter styrketräningspasset vid badplatsen gick jag ut lårdjupt i vattnet som höll ca 16-17 grader och stod där i flera minuter vilket kylde fint och gav bra återhämtning.
Onsdag: Vila, lätt, kort skogspromenad.

Jag kände mig nu väldigt väl återhämtad och sprang första passet dagen efter,

Torsdag: Långsam jogg på mjukt underlag, inga problem, inga känningar, inte öm eller stel
Fredag: Vila

Sedan blev jag för ivrig:

Lördag (en vecka efter maran): 8 km lätt jogg på mjukt underlag, bra känsla
Söndag: 11 km lätt jogg på mjukt underlag, bra känsla
Måndag: 6,0 km mycket lätt med hustrun, här blev benen oroväckande tunga i slutet
Tisdag: 7 km kuperad distans inkl en dryg km barfota på gräs.

Tisdagens pass var bara tungt och tråkigt. Att springa fyra dagar i rad vilket jag normalt inte har några problem med var onödigt även om farten var väldigt låg på alla pass. Det hade varit bättre att skippa ett eller två av dessa pass. Ihop med att sömnen varit lite lidande så kände jag mig helt "död" tisdag-onsdag och vilade så mycket vardagen tillät.

På torsdagen kände jag mig fortfarande ganska oinspirerad på löpning men gav mig ändå ut på ett kort fartpass på ben som nu blivit lite piggare, 4 x 400 m + 2 x 1000 m körde jag i överraskade bra fart faktiskt men det var jobbigt.

Sommarlöpning i splits och linne, då trivs jag!

Jag har en plan för sommarträningen, jag gillar fartlöpning och tänker mig en sommar med ganska mycket intervallträning men för att inte det här inlägget ska bli för långt tänker jag att det blir ämne för nästa inlägg.

Tills dess ska jag springa en del men inte så mycket att benen säger till mig att backa igen. Jag ska byta ut något löppass mot cykling och jag ska köra lite styrketräning utomhus! Den gångna helgen luftade jag racern med 32 km cykling på lördagen och 13 km löpning i "mellanmjölksfart" igår kväll. Jag springer så lite nu och jag kan lika gärna springa på lite på de löppass jag genomför och tror att den bland löpare så fruktade "mellanmjölken" kan vara ganska formgivande under en period.

Igår kväll blev det också premiär för något av det somrigaste och bästa jag vet, att avsluta ett löppass med bad och sedan springa avsvalkad hem! Helt underbart!

Gammal bloggbild på Hökmossebadet, Nykvarn, perfekt ställe för ett post-löp-bad en sommarkväll! 

En ny målsättning?

Så har det återigen gått en dryg vecka sedan förra blogginlägget, jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen, det är just nu jag vill att den ska gå extra långsamt så att jag hinner stanna upp lite innan höstregnen piskar mig ansiktet igen!

Sverige har åkt ur fotbolls-EM, en midsommar med sol, bad, god mat och trevlig samvaro utomhus till sena kvällen har passerat och en hel del träning har bedrivits sedan förra inlägget. Förra veckan blev den första ”normala” igen efter maran, fem löppass, drygt 60 km och också hygglig kvalité. Ett pass med blandade intervaller och ett pass med både 5 km snabbdistans i 3:46-fart och 4x500m i riktigt bra fart. Detta varvades med riktig lugn och njutbar skogslöpning, varm distans i bara splitshorts på midsommardagen och barfotaträning på gräs.

Forza,...ja, vilket lag hejar egentligen Nora på? 

Fem sjättedelar av familjen firade midsommar medans äldsta dottern befann sig på ridläger

Den här veckan har fortsatt på samma sätt, ett kort cykelpass när jag vilade från löpningen, ett pass stiglöpning. Ett riktigt bra pass med 8x500 m med 300 m joggvila, där jag snittade femhundringarna i 3:30-fart. Vad helgen har att bjuda i löpväg återstår att se, förhoppningsvis ett kortare tröskelpass imorgon och kanske också ett kortare långpass på söndag men det ska samsas med familjens aktiviteter. 

Känslan varierar lite dag från dag just nu men generellt är jag rätt trött, förmodligen i behov av semester (dags om två veckor) och några nätters sömn när inte kattskrällena väcker mig kl. 03.00 för att de vill gå ut...

Samtidigt som jag är väldigt ringrostig vad gäller att tävla, är jag också lite sugen. Behöver träna på att tävla för att bli mer van igen, inte gör det till så stor grej. Nästa vecka bjuder på en möjlighet men jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt ett beslut nära inpå. Det är ett lopp på bana och där blir allt extra mätbart, extra jämförbart mot tider jag gjort tidigare (nu ganska länge sedan) och jag är inte tränad för distansen men om jag tänka bort allt detta och se det som ett bra träningspass och en avstämning kanske jag startar ändå. Vi får se.

Jag är både lustdriven i min träning - tränar det jag känner för, men också resultatdriven och fokuserad på att få till en bra träningsmix som utvecklar mig men sanningen är ju den att det nu var ett par år sedan jag gjorde just det, utvecklades, blev snabbare, slog något "pers". Bara en sådan sak att det i höst är två år sedan jag senast sprang en miltävling, visserligen delvis p g a skadekänningar våren 2016 och i våras.

Därför känner jag mig ganska "off" vad gäller tider och resultat och "fjärmad från mina pers".

Motivationen går ju lite upp och ner för alla, just efter maraton brukar jag vilja mysjogga en längre period men kanske är det för att jag tävlat så lite både 2015 och 2016 som jag vill tävla mera, se det som bra träning. Gärna på lite mindre lopp. Tankarna på att slå nya personbästan finns däremot inte alls där just nu, jag är helt enkelt inte där, på någon distans, även om jag kanske inte är så väldigt långt därifrån heller på vissa av dem. Det är inte det som motiverar mig och efter att länge haft just "pers" som målsättning kanske jag för mig själv börjat formulera en ny målsättning istället:


"Att under ett fåtal gånger per år, på tävlingar jag bestämt mig för att prioritera, göra mitt allra allra bästa just den dagen och sedan, om jag lyckas med det, vara nöjd med det. Och då oavsett vad klockan visar". 


Det är rätt så självklart egentligen att "bara" kunna kräva detta av sig själv, att göra sitt allra bästa, för en vanlig motionär såväl som elit. Att hela tiden sikta på "pers" är inte realistiskt när åren går, lite skadekänningar kommer och går och motivationen därigenom åker lite berg-och dalbana.

Mycket stiglöpning i Jägarskogen har det blivit på sistone, här illustrerat av en bild från i våras...

Fler som känner igen sig i tankegångarna eller tycker ni bara jag svamlar?

I otakt och lite tankar om detta med terrängskor

Huvudet har vilat klart efter maran, kroppen är inte där ännu. Inte så att jag fortfarande är muskulärt sliten (även om jag fortfarande kan vara det utan att jag känner det) eller har ont någonstans. Nej kroppen känns ganska fräsch men ett maraton där jag tagit ut mig öppnar säkert ett ”infektionsfönster” och sedan en vecka tillbaka ungefär snorar jag lite, hostar lite kvällstid, ibland har jag känt mig lite raspig i halsen och jag är trött och seg. Ingen större fara alls men det påverkar träningen.

Jag har hittat ursäkter att inte träna, som kraftigt regn i kombo med för tunna träningskläder på jobbet, hoppat över tänkta pass, unnat mig ytterligare någon dags vila här och säkert är det bara positivt så länge det lilla förkylningsviruset lever rövare i mina luftvägar men nu börjar det bli tråkigt!

Jag ser kompisar tävla eller förbereda sig för tävling, SM-milen inklusive veteran-SM gick i Stockholm i veckan och jag ser att jag kanske kunnat springa om topp 5 i min åldersklass men det är lätt att säga när jag inte ens startade! Nu hade jag aldrig tänkt springa SM-milen ändå eftersom jag tycker det är för nära maran.

Nästa vecka är det Långlöparnas kväll 10000m bana på Stadion med lediga platser kvar i det heat jag borde springa. Det vore väldigt roligt men är jag redo? Kan jag göra mig själv rättvisa? Är det bra med en lätt förkylning i kroppen? Nej, nej och nej.

Så, jag tänker; 1. jag är smart som unnar mig ytterligare lite vila nu, 2. Just efter en mara gör lite ytterligare vila bara gott. 3. Tolka det faktum att jag tävlingssugen som ett gott tecken men försöker så gott det går att bida min tid ytterligare några dagar. Dessutom spanar jag in några tävlingar som ligger lite längre fram än de redan nämnda och som får det att kittlas lite i magen igen.

Jag är lättroad ändå. Igår när när det inte blev någon lunchträning p g a  trippelkombon nämnda förkylning, kraftigt regn och för mycket att göra på jobbet lekte jag en stund på kvällen med terrängskor i regnblöt skog, på leriga stigar och blöta stenhällar. Jag tycker att det råder lite av en hysteri kring detta med terrängskor överlag sedan en tid tillbaka. Marknadsförarna hittar ständigt nya behov som vi konsumenter oreflekterat går på. Vad sägs som detta t ex, "X-Tour 2 är den andra utgåvan av den smidiga CITYTRAIL™-skon. Skon är konstruerad för att ge dämpning, stor rörlighet och ett säkert grepp". Ur en annons för skon Salomon X-Tour 2....

Citytrail...

Det finns massor av hybridmodeller som marknadsförs som "Door to trail". Skor som i mitt tycke mest är dåliga kompromisser, tråkiga och stela på asfalt med noll löpkänsla och för liten skillnad i fäste mot vanliga skor i skogen. Bara det faktum att vissa skor marknadsför med uttryck som "perfekt för grusväg". Grusväg! Vilken normal löparsko fungerar inte att springa på grusväg med???? 

Med det sagt så visst finns det naturligtvis miljöer som ställer extra krav, orientering rätt ut i spenaten t ex där ståldubb kan behövas för extra fäste i obanad terräng över stock och sten, swimruns över blöta klipphällar kräver bra fäste på en mängd olika underlag som utövaren ska kunna känna sig trygg med. Ett par terrängskor, hybridskor eller skor med extra mönstrad sula kan absolut också ha sin plats som vintersko med lite extra grepp i snö och extra skydd mot väta som vissa modeller erbjuder, men för de allra flesta motionärer  som mest springer på asfalt, grusväg, preparerade motionsspår och lättare stigar duger ett par vanliga löparskor precis lika bra också på rundorna i skogen!

Jag gillar skor, är intresserad av ämnet men tycker det är synd om det är så att marknadsföringshajpen som rått kring terrängskor nu ett tag gör att löpare tror att det är ett måste och att det gör att de undviker att träna i andra miljöer än sina vanliga asfaltsrundor och därigenom begränsar löpträningen!

Jag springer ofta med vanliga "asfaltsskor" även i skogen och då talar jag inte om tillrättalagda parkstigar utan ganska "brötig" Sörmlandsskog med mängder av rötter, stenar och stenhällar, diken och nivåskillnader. När jag inte väljer vanliga skor så har jag skaffat en terrängsko som verkligen gör skäl för namnet, Icebug Acceleritas 4. Jag brukar vara skeptisk till påståenden om löparskors egenskaper men allt som påstås om fästet hos Icebugs gummiblandning RBX är faktiskt sant. Jag som i vanliga fall undviker fuktiga stenhällar i skogen av rädsla för att halka kan springa obekymrat uppför och nedför då sulan nästan uppför sig som en sugkopp mot underlaget. Den kraftigt mönstrade sulan biter sig också fast som ett traktordäck i mjukare underlag, den låga profilen och tunna sulan ger väldigt bra markkontakt och också en viss ömhet i fötterna på lite längre pass men för mig som inte springer några terrängultror och inte så mycket terräng totalt sett fungerar de riktigt bra, och är dessutom riktigt roliga att springa med. Jag joggade runt och upp-och nerför med ett fånigt leende igår och att springa ganska fort som jag gjorde i slutet med en lätt sko på en varierad stig med lite lutningar, rötter och stenar kan vara bland det roligaste som finns! 

Återhämtning pågår

Med lördagens mara i backspegeln - som vanligt så framstår den som konstigt avlägsen trots att det bara är en vecka sedan - så har jag tagit det lugnt som sig bör. Söndag och måndag ägnades åt korta promenader, i tisdags cyklade jag en knapp timma, i onsdags joggade jag ett par kilometer med tioåriga sonen efter hans fotbollsträning och en kilometer själv och först i torsdags sprang jag "på riktigt" första gången efter maran när jag joggade lätt knappt 8 km på mestadels mjukt underlag.

Kroppen har känts överraskande fräsch, visst var jag stel i framsida lår dagarna efter och trappor nerför var som vanligt en plåga men det var inte värre än vanligt, snarare tvärtom och det lade sig ganska snabbt. Jag vet dock värdet av att ta det lugnt efter en mara, jag har inga planerade tävlingar i närtid och vill inte ha det hängande över mig heller. Även om kroppen känns återhämtad så luras den lite. Jag behöver sova extra, äta bra och träna riktigt lugnt i en, kanske två veckor till, då kommer belöningen komma med en fin löpform att njuta av i sommar. Kör jag på för hårt nu är risken stor att jag istället tränar ner mig.

I torsdags kände jag dessutom att jag var på väg att bli lite småförkyld så i helgen har jag tagit det riktigt lugnt och vilat helt, ett par extra vilodagar nu gör absolut inte någonting! Det riktiga suget efter löpning finns inte där heller just nu men samtidigt finns en längtan efter att börja träna normalt igen och det är ett gott tecken! Jag kommer fortsätta varva jogg med lite cykel, satsa på att jogga lika många gånger per vecka som vanligt kommande vecka men kortare pass och enbart i väldigt lugn fart.

Visst har jag mål och saker jag vill med löpningen men de befinner sig vid horisonten snarare än precis framför mig och det finns anledning att återkomma till dem, efter den här sköna perioden av kravlöst och njutningsfullt motionerande snarare än målinriktad träning! För mig råder det en klar distinktion mellan de två begreppen och mentalt behöver jag också en paus från kraven på mig själv, från måsten, från långpass med fartökning, från två strukturerade fartpass varje vecka, från att registrera veckovolym i ett Excelblad. Från träningen just!

Det är Skolavslutningstider, det är Den Blomstertid Nu Kommer, det är Sommarlov, det är Jordgubbar med Glass, det är Vattenmelon. Det är en Bra Tid att Bara Vara och Njuta, helt enkelt!

Lekparkshäng i ordets rätta bemärkelse...

Dagens efter maraton tillbringades bl a på Friends Arena Solna och sista fotbollslandskampen innan EM, Sverige-Wales (3-0 till Sverige).

Bild från i höstas men aktuell nu också...

Den bästa sortens löpning!

Försommarlöpning i Finishertröja - den bästa sortens löpning! Foto: Robban Andersson.

En bild på Facebook gjorde att jag stannade upp en kort stund i morse. Jag fick låna den till den här inlägget efter att ha frågat om lov. Jag var dock tämligen säker på att upphovsmannen och löparen på bilden inte skulle misstycka!

Robban är en av mina löparkompisar ”på distans” som precis som jag reggar sin träning på världens bästa träningssite, jogg.se. Robban har sprungit riktigt bra på både mil och halvmara i år och jag har haft det stora nöjet att få bolla träningstankar med honom under våren då hans stora mål var att springa sin första maraton i Köpenhamn i maj och dessutom springa under tre timmar, något han klarade med bravur efter att ha gått i mål på 2:55!

Sen vår och försommar är kanske den allra finaste tiden för löpning och just detta som bilden förmedlar så bra utan ord, att efter ett lopp springa ett stilla löppass en sommarmorgon eller sommarkväll på en mjuk skogsstig iklädd shorts och Finishertröja från ett lopp där man är riktigt riktigt nöjd med sin prestation. Jag kan inte komma på något som slår det – det måste helt enkelt vara den bästa formen av löpning alla kategorier!

Håller ni med mig eller har ni andra ögonblick ni vill lyfta fram?

Jag har ingen finishertröja i år och inget lopp jag är sådär nöjd med och visst börjar jag längta ut i löpspåret. På söndag är det fyra veckor sedan jag sprang senast. Jag är vid rätt gott mod ändå, jag har cyklat flera fina rundor, bl a lyckats snitta över 30 km/h i tre mil på min racer trots blåst och backar. Roligt men också lite läskigt ibland. Jag har kört ett stenhårt intervallpass på träningscykel på jobbet i veckan 1-2-3-4-4-3-2-1 min med hälften så lång vila där klockan föreslog 67 timmar återhämtning efter passet och en träningseffekt på 4.9 av 5.0 möjliga. Jag har kört lite rehab samtidigt som det varit skolavslutning och massa andra aktiviteter i veckan. Till helgen hoppas jag på lite cykling igen och att nästa vecka förhoppningsvis få börja en kortare och framförallt sista fas i min rehab. Trevlig helg på er! 

Töntig fredagsselfie från lunchpasset får illustrera att
har man ingen aktuell Finishertröja går det bra
att glida runt i en gammal

Stockholm marathon 2014 - Ett försök till analys av min förbättring

Idag skriver jag om varför jag tror att jag lyckades slå personbästa på Stockholm Marathon med över sex minuter. Jag har höjt mig en nivå i år och här är varför:

• En väldig tydligt målbild! Jag ville detta väldigt mycket och det är viktigt, mycket viktigt! Min relativa brist på utveckling på kortare distanser har fått mig att undra hur mycket jag egentligen vill bli en bättre millöpare?!
• Grunden för förbättringen lade jag redan förra sommaren/hösten 2013. Jag tjatar om min kuperade Lidingöträning förra sommaren men den lade grunden för den fina vintermaran jag gjorde i november 2013.
•  Hela hösten 2013 fokuserade jag sedan ganska mycket på löpträningen då det var lugnt på jobbet jag skulle lämna. Jag utnyttjade luncherna och sprang ofta fem pass i veckan, varav 3-4 lunchpass/vecka. Jag kom igång snabbt med löpningen efter vintermaran och gick in i 2014 med både en bra aerob grund och uthållighet.
• 2014 började med ledighet och i januari sprang jag riktigt mycket inkl en vecka med tre långpass och 121 km totalt. Dessutom var hela vintern snöfattig och relativt mild och bra att springa i.
• De två punkterna ovan kan sammanfattas i kontinuitet och mängd vilket urklippen från träningsdagboken nedan visar. Tvåhundra kilometer på en månad är för mig en bra träningsmånad och lättare att nå med regelbundna långpass och jag har haft många månader över 200 km och har legat på en något högre träningsvolym än jag brukar ända sedan i höstas. Jag är faktiskt lite imponerad över mig själv här! 

Hösten 2013 överst, våren 2014 nedan i sammanfattning

Några andra saker är lätta att ticka av men inte desto mindre viktiga

• Jag hade en bra dag lördagen 31/5 och det är viktigt på maran! Uppladdningen fungerade, jag var pigg och utvilad på tävlingsdagen och sugen på uppgiften/motiverad vilket jag redan nämnt. 
• Energiintaget fungerade bra hela loppet även om en läkarbekant tyckte det lät klent med kolhydratintaget och påstod att glykogenet bara räcker i 50 minuter vilket jag ställer mig frågande till och att jag kanske skulle sprungit någon minut fortare med mer sportdryck och kolhydrater under loppet? Visst är det väl ca 90 minuter som gäller? Dessutom upplevde jag det ganska ansträngande att fylla på med vätska i den här farten och jag skyller den tappade minuten på sista milen på banprofilen, inte energiintaget.
• Mer differentiering av farterna på träning? Jag har sedan i höstas, delvis medvetet, sänkt farten på distanspassen. Förut sprang jag ofta i 4:30-4:40-fart på distanspassen och många pass var varken speciellt ansträngande eller speciellt lätta. Numera springer jag oftare distans runt 4:50-5:15 min/km och då är passen verkligen lätta och ger minimalt med slitage och ger kanske också bättre träningseffekt? De gånger jag springer ett lite längre distanspass i t ex 4:30 är det nu istället ett medvetet val för att jag tycker att det är en härlig fart att springa i där flytet i löpsteget är lite bättre jämfört med 5 min/km som kan kännas mera släpigt och segt.
• Det förlängda distanspasset en gång i veckan. Då jag bytte jobb beslutade jag mig för att förlänga ett av passen på vardagskvällarna till uppemot 15-19 km, inte sällan har det passet varit någon form av långintervall eller liknande. Jag upplever att det har gett bra effekt på uthålligheten ihop med de regelbundna långpassen, och naturligt lite mer mängd.
• Intervallpassen har varit tuffare. Under våren sprang jag ofta tusingar på löpband i 3:20-fart. Jag har ökat antalet repetitioner, t ex 10x1000m två gånger i vår och jag har sprungit mina snabbaste tusingar någonsin, t ex 10x1000m 3:39'/km i snitt 11/3, 8x1000m 3:32'/km i snitt 10/4.
• De lätta passen har alltså varit riktigt lätta och de hårda passen hårda.
• Jag fick inte in så många långa pass i marafart men kan ändå summera ca 130 km i marafart under våren där de längre passen byggde både pannben, uthållighet och också löpekonomi i tävlingsfart och farten kändes alltmer kontrollerad ju närmare dagen D jag kom. Jag tror på metoden att träna mycket på slutet av träningsfasen i tänkt tävlingsfart!

Det var mina "50 cent". Jag tror alltså inte det är en enstaka faktor som gjorde att jag i år sprang så mycket bättre utan en kombination av flera saker där de ovan är de viktigaste.

Efter loppet hade jag inte räknat med att vara så här ur form som jag känner mig just nu och har känt mig ända sedan loppet. Tidigare maror har alltid åtföljts av en formtopp efter vila och återhämtning men inte i år. Löpningen känns seg och tung och faktiskt, lite tråkig. Jag är trött och lite omotiverad och får ofta "bryt" under passen där jag stannar och bara glor på ingenting med tomt huvud. Kanske behöver jag vila ännu mer, kanske behöver jag göra något annat under en period, förmodligen är jag i behov av mer sömn och av semester vilket inträffar om en vecka. Samtidigt gjorde jag verkligen en toppenprestation i Stockholm och fick ut det jag hade i mig och det tar tid att återhämta sig fysiskt och mentalt från det!

I onsdags coachade jag en grupp på ett löppass på jobbet och vi körde lite gemensam löpteknikträning och de fick lite tips och jag tror det var uppskattat. Sedan dess har jag varit förkyld och inte sprungit alls och jag konstaterar att det var helt rätt beslut att inte tävla i onsdags med den nuvarande känslan i kroppen.

Min plan just nu är att låta förkylningen läka ut och sedan springa ganska mycket nästa vecka, men enbart väldigt lugna distanspass och så hoppas jag på en annan känsla snart!

Rolig bild men är den värd 250kr på Marathonfoto? Nja...

Känner lugnet

Veckan efter maran har karakteriserats av glädje, lugn och återhämtning. Har fått så otroligt mycket beröm och pepp från familj, vänner och arbetskamrater! Kommentarer som "Nämenfyfan, jag kan inte springa en kilometer i den farten" är ju roliga men det handlar inte om att jag jämför mig med andra! Nej, jag har tränat för detta och den som säger så har inte gjort det men den får mig ändå att inse hur långt min löpning tagit mig, vad den gjort med mig och också vad den på vägen, kommit att betyda för mig!

Dagen efter maran promenerade jag lätt, på måndagen cyklade jag en halvtimma, bl a ner till badet där jag gick i så vattnet nådde låren och stod där en stund och lät det svala vattnet kyla ömmande muskler, riktigt effektivt! På tisdagkvällen sprang jag för första gången, 6 km långsamt och försiktigt tassande på mjukt underlag i regnvåt skog följt av promenad på onsdag och en lugn terrängrunda med David på torsdagen igen. På fredagen var dock mitt vänstra lår ömt och irriterat på framsidan så jag vilade från löpning både fredag och lördag men idag har jag sprungit en lätt runda igen utan känningar. Fart, sträcka och annat just nu helt ointressant.

Bild från dagen före maran, på min vanliga terrängrunda

Jag hade svårt att sova de första dagarna efter loppet, var lite uppe i varv och sekvenser från loppet spelades om och om igen i huvudet. Jag har varit extra hungrig och självklart har jag varit sliten i benen och mitt vänstra knä gnällt lite men ganska fräsch i övrigt, ungefär samma känsla som efter Vintermaran där jag också kom igång relativt snart med regelbunden träning. Visst sliter hög fart på lång asfaltssträcka men jag var mer förstörd efter kylan 2012 eller mina första maror och så bra tränad som är nu så går också återhämtningen lättare!

Det existerar ingen post-marathon blues, tvärtom! Jag har aldrig tänkt så positiva tankar om marathon som nu! Det är lätt att låta all positiv feedback jag fått stiga mig åt huvudet men att jag gör en så bra tid som 2:50 i just Stockholm är riktigt bra och kanske har det inte riktigt sjunkit in ännu. Vill jag ta mig under den gränsen så gör jag det på en flackare bana, om det nu är viktigt, som jag skrev i race rapporten. Jag vet inte om jag varit gladare för 2:49 än jag är för mig 2:50. Framåt så ska jag tillåta mig själv att bara njutlöpa en period nu. Både skalle och kropp behöver det.

Tids nog följer nya målsättningar. Ni vet hur gärna jag vill komma ner på 36 minuter på 10 km och jag har hittat ett par riktigt motiverande tillfällen att prova lyckan på i sommar men jag gör ingen stor grej av det nu och behåller det också för mig själv så länge. Jag ser också fram emot Stockholm halvmarathon i september. Jag brukar ha en bra träningsperiod i början på sommaren och vara i bra form och ska nog kunna göra ett bra lopp där så småningom. Vem vet, det kanske t o m blir ett Vintermarathon till i höst om vädret är bra och träningen gått bra? Vi får se helt enkelt. Jag tänker positiva tankar om min löpning och livet i stort men också vilsamma tankar där jag känner lugnet och där tider och prestationer just nu är underordnade njutning och välmående.

Gott så!

En trevlig helg med väldigt lite löpning

Bilkörning, grillning med min brors familj, släktträff, 90-årskalas, bilkörning, riduppvisning, min helg i sammandrag. Åkte ner till Oskarshamn i fredags för att fira min farmor som fyllt 90 tidigare i vår. Min farmor och farfar har varit och är fortfarande viktiga personer för mig. De bodde på samma gata när jag växte upp och många eftermiddagar efter skolan tillbringades i deras kök och vi fick en väldigt fin kontakt. De är fortfarande väldigt pigga och bor och klarar sig själva. Sex barnbarn och tolv barnsbarnsbarn var på plats, glädje, skratt, och också nostalgi, tal och tårar. En fin dag och dagens huvudpersoner var så glada.


Min helgs huvudpersoner, fina farmor och farfar, 90 respektive 92 år och gifta i snart 70 år. 

Träning har alltså inte varit i fokus och det har varit rätt så skönt. Jag sprang en lugn återhämtningsmil i torsdags efter onsdagskvällens bantävling och så noll löpning fredag-lördag. Igår kväll blev det ett lugnt distanspass på 10km i eljusspåret med trött huvud och kropp som sovit lite för få timmar i helgen.

Tack för alla gratulationer efter 5km-loppet i onsdags! Det börjar redan kännas avlägset men jag är väldigt nöjd över hur jag sprang och även om jag tränat bra för att nå målet och visste att jag var i bra form så känns det ändå lite fascinerande att jag kan hålla 3:32 min/km i 5km, det är snabb löpning för mig och en fart jag är nöjd om jag springer tusingar i!

Den här veckan har min fru semester och åker med barnen till sina föräldrar några dagar. Jag ska jobba, fixa hemma men tanken är också att hinna springa lite extra. Inleder träningsveckan med att springa hem från jobbet i eftermiddag.

Första fartpasset sedan maran - efter regn kommer solsken (och lite regn igen)

Jag kom ut på mitt fartpass när förmiddagens Oktoberväder övergått i solsken! Fast passet bjöd ändå på omväxlande väderlek - efter uppjoggen kom en rejäl skur på första kortintervallserien och passet avslutades i solsken med vattenånga som steg från den våta asfalten.

Det var lite spännande att igen springa ett fartpass, det första efter Stockholm marathon. Nu har jag tagit det väldigt lugnt i veckan och det senaste passet var en kort och lugn lunchjogg i torsdags så det var inga problem och benen kändes pigga och löpsugna. Jag tänkte inte trycka på speciellt hårt utan vill mest bara smaka på lite snabbare löpning igen men de första tusingarna gick ganska lätt och passet blev rätt hårt och med hög kvalité ändå.

Upplägget liknade det jag körde med Malin Ewerlöf, att de avslutande tusingarna skulle kännas ganska lätta efter den snabbare löpningen på de kortare intervallerna. Nu blev det inte riktigt så då jag var riktigt trött och benen syratunga på de två sista tusingarna fast å andra sidan blev farten överraskande hög också. Överlag fick jag den progression och de besked jag ville ha, att återhämtningen efter maran är över och att formen verkar riktigt bra. Nu blir det nog två dagars vila eller möjligen bara en kortkort jogg på tisdag för på onsdag ska det förhoppningsvis springas snabbt igen!

Lugna gatan men med nästa mål runt hörnet

Det händer inte så mycket värt att skriva om på träningsfronten nu. Jag är rätt så trött och träningssuget finns inte riktigt där, kanske kroppens sätt att tala om för mig att jag sprang rätt långt rätt fort förra helgen?! Sveriges insats i fotbolls-EM blir jag dessutom extra trött av - Gäsp! Löpning i söndags, löpning ikväll - en härlig fartlek med stegringar över drygt en mil, tempo 4:23 min/km, kanske lite onödigt snabbt - och känslan i benen är allt bättre! So far so good som min gamla engelskalärare på gymnasiet alltid tjatade om. Mtt högra knä gnäller lite, inte när jag springer utan när jag är stilla.

Skissen för resten av veckan innehåller en kort lunchrunda på torsdag och så lugn löpning med fartleksinslag lördag och/eller söndag. Jag tar det lugnt nu och hoppas att kroppen ska vara fullt återhämtad till onsdag 20/6 då det är dags att springa milen igen om jag är fullt återhämtad, annars startar jag inte.

Då arrangeras Enhörna Challenge 10000m på bana i Södertälje och det blir alltså repris på fjolåret. Det är från det loppet jag har mitt PB 37:43 på milen och det borde jag kunna slå nu. Bana betyder garanterat backfritt och med full koll på hur långt det är kvar :)

Fått tillbaka mina ben igen, bloggerstrul och de mest lästa inläggen

Det fortsätter vara lugnt på träningsfronten men projekt mjuka upp hamstrings fortsätter. Idag med 11km lugn löpning utan protester från baksida lår och med en helt annan känsla än i torsdags. Bara lite stelhet kvar nu i det knä som gnällde lite även veckan före maran. Det känns som om jag fått tillbaka mina egna ben! Nu ska jag ta mig tillbaka till mina minst tre pass i veckan men kvalitétspassen väntar jag med ett tag till!

Den uppmärksamme har kanske märkt att sidoinnnehållet till höger på bloggen har laddats väldigt långsamt ett tag och det beror på att scriptet för "besöksräknaren" har strulat ett tag. Jag har inte varit inne och petat i det då jag inte kan HTML men nu har det helt plötsligt börjat fungera igen men ett par tusen besök som varit inne och tittat på marathon-resultatet har inte registrerats.

När jag var inne och kollade på statistik-sidan på Blogger hittade jag vad jag tror är en lista på de mest lästa inläggen här på bloggen och det handlar ganska mycket om Stockholm marathon  - inte så förvånande just nu kanske och mitt inlägg om mentala tips inför maran leder överlägset - men det handlar också om löparryggsäckar och så kommer överraskande resultatet från en halvmara från 2010 näst högst upp. Är det vilsna resenärar som letat på "E18" och hittat hit?

Sliten post marathon men ingen blues i sikte

Jag har inte riktigt landat ännu! Loppet känns märkligt avlägset och det är nästan att jag undrar om det verkligen har hänt trots att jag strosat runt i Finisher-tröjan, klämt på medaljen och att ömheten i lårmusklerna påminde om loppet i början av veckan.

Kanske är det så att mina bättre förberedelser, att jag var mindre nervös och hade mindre respekt för distansen i år gjorde att loppet lämnade färre intryck trots att jag nådde mitt mål? Träningmässigt finns det inget att rapportera om då jag tagit ett break både från träning och bloggande den här veckan och det har varit skönt.

Tidigt Målgångsvrål :)

Jag cyklade långsamt ett par kilometer i söndags då jag skulle ha ett "kiosk-pass" med dotterns fotbollslag, lägg till ett par korta promenader och lite lätta töjningar senaste dagarna och där har den aktivitet som genomförts. Mina hamstrings är fortfarande väldigt spända och ömma och träningssuget har inte funnits där. Ikväll kände jag mig dock redo att springa en sväng men jag låter mig inte luras till något högre tempo just nu, även om jag känner mig fräschare är inte kroppen det ännu. En lugn jogg på ca halvtimman blev det men skönt var det inte, stela vader och ömma baksidor lår fortfarande. Kanske är jag bara sliten, kanske är det en liten sträckning eller kanske t o m en liten bristning i vänster baksida, jag vet inte men även om det kändes bättre i mitten av joggen fortsätter jag ta det mycket lugnt!

Jag har lite idéer för resten av säsongen som jag återkommer till, föga förvånande inkluderar de en halvmara i september, något 5km-lopp i sommar för att förbättra det där 5km-perset, kanske ytterligare något millopp också. Milen ska i alla fall springas snart igen men då på bana och därför hoppas jag att kroppen kommer kännas fräsch om ett par veckor!

Igång igen men längtar inte till Lidingöloppet utan till nästa halvmara

Jag har tagit det lugnt med träningen efter halvmaran, inte för att jag varit tvungen - de enda sviterna är förutom de stela benen en stel hälsena och en skavsår under ena armen - utan för att det varit skönt att pausa några dagar från löpningen och njuta av vad jag faktiskt åstadkom i lördags istället för att direkt ställa in siktet på nya mål. Över sjutusen "gubbar" fullföljde loppet och jag, en fyrtioårig fyrabarnsfarsa, kom på plats 174 och en sprang på en tid som jag för ett år sedan inte hade en tanke på att försöka nå.

Efter mina tävlingar får jag många kommentarer om att jag nu borde byta namn på den här bloggen eftersom jag springer fortare än 4:30-fart numera men bloggnamnet känns väldigt inarbetat och får vara kvar tills vidare.

Många frågar också om jag inte ska springa Lidingöloppet någon gång och jag svarar som vanligt - "kanske". Lidingö har aldrig lockat mig på samma sätt som t ex Stockholm Marathon eller diverse halvmaror. Kanske har jag fel men jag tycker ofta det är dåligt, regnigt väder under Lidingöloppshelgen och tanken på 30km kuperad terränglöpning på en bitvis trång och publikfattig och dessutom potentiellt lerig och tungsprungen bana, nej som sagt, det lockar inte riktigt även om jag gillar att ibland träna i terräng.

Samtidigt är det ett klassiskt lopp och den där silvermedaljen och en tid under 2:15 lockar men jag har förstått på löpare snabbare än jag att det är inte bara att åka ut till ön och hämta den. Dessutom ligger Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon alltid nära varandra och som det känns nu kommer jag nio gånger av tio att hellre prioritera halvmaran. Loppet i lördags bara förstärkte åsikten att halvmaran är min absoluta favoritdistans och de två lopp jag verkligen vill springa nästa år är de båda halvmarorna i Stockholm, Kungsholmen Runt och Stockholm halvmarathon. När det gäller Stockholm Marathon 2012 så velar jag fortfarande, det lutar åt att jag anmäler mig men speciellt sugen på att ge mig ut och springa långpass är jag ju inte.

Igår drog jag igång träningen igen med ett lätt distanspass på kvällen, 11 kilometer i 4:40-fart för att få bort stelheten i benen, ett skönt och kravlöst pass där jag inte kunde låta bli att dra på ett par kilometer i 4:15-fart i slutet med ett leende i ansiktet.

Jag håller det fortfarande lite öppet huruvida det blir säsongsavslutning på Hässelbyloppet. Vi har inget inbokat den helgen (förutom barnen vanliga träningar) och det lockar lite att avsluta säsongen med en putsning av mina 38:46 från förra året och få milperset på ett stadslopp mera likt de 37:43 jag gjort på milen på bana i år. Återkommer i frågan.

I ett skönt post-tävling-tillstånd

Midsommarhelgen har känts lång och jag har verkligen kopplat av och varit ledig från jobb, bloggande och nästan från träningen också. På midsommardagens förmiddag innan vi lämnade av dottern på hennes hett efterlängtade ridläger, blev det dock 12 väldigt lugna kilometer distanslöpning varav de första fem ihop med frun. Lugnt och skönt prattempo och trevligt att springa ihop! Sedan fortsatte jag ytterligare sju kilometer i lite högre fart men fortfarande väldigt lugnt utan något som helst fokus på fart eller kvalité. Det kändes som om jag sprang fortare än klockan visade och först i slutet tyckte jag att det lossnade någorlunda och jag kom ner i mig mer normala farter runt 4:40 min/km. Pulsen var dock för mig väldigt låg, jag har inte tidigare kunnat springa i femminutersfart med en puls på 150 bpm, ett objektivt tecken på att jag lämnat en platå och förflyttat mig till en ny nivå.

Jag njuter fortfarande av veckans millopp och har lite svårt att faktiskt fatta att jag sprungit milen under 38 minuter - något jag inte ens satte upp som ett mål i år då jag tyckte det var "för långt borta".

Idag tog vi en fika på stranden medans solen sken och sönerna ville springa lite fram och tillbaka längs med stranden och givetvis tackar jag inte nej till det. En start-och mållinje ritades upp i sanden och jag skrapade säkert ihop 600-700 meter barfotalöpning i lite varierande farter (även om sönerna såklart besegrade mig i nästan varenda "lopp") - härlig somrig känsla att springa på sand utan skor!

Nu väntar en vecka när jag är ensam hemma ett par dagar i början av veckan. Jag ska lägga golv uppe på vinden på kvällarna men också springa några pass och samla några flera kilometer i juni genom att förhoppningsvis genomföra ett par transportlöpningspass till jobbet.