Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.
 |
| Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar |
Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.
Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.
2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:
- VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute.
- Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
- Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
- PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!
Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.
 |
| Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis. |
För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.
Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack!
Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.
2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!
