Löpintelligensen varierar över tid

Hur kommer det sig att löpare är som allra smartast när vi rehabbar en skada och inte springer? Är det så att det krävs en skada för att vi ska stanna upp och få lite distans till vår egen träning?

Det är väldigt lätt hänt att det blir för mycket av det goda innan en viktig tävling, och att träningen bara räknas i antalet löpta mil. Jag ser tillbaka på träningen under april och konstaterar att det inte blev så bra att försöka prestera maximalt både på Kungsholmen Runt och Stockholm Maraton, jag borde haft en tydligare prioritering av vilket lopp som var viktigast. Att samma vecka, t o m dagarna efter varandra springa tuffa intervaller i halvmarafart, ett pass där jag inte riktigt nådde vare sig farten eller antalet repetitioner, för att dagen efter springa det längsta långpasset inför maran med den längsta och snabbaste fartökningen, var inte så intelligent. Samma vecka hade jag dessutom tävlat på 10 km i början av veckan. Det kändes inte dåligt då men veckan efter var jag mer sliten än vad jag kände av.

Det kan illustreras som ovan, under den specifika fasen inför en tävling är vi först intelligenta och gör vad vi kan för att prestera så bra som möjligt. I bästa fall fortsätter vi träna allsidigt varvat med vila men det är väldigt lätt hänt att den specifika fasen övergår i "vilja-för-mycket-fasen" innan nedtrappning. Siktar man på flera lopp samtidigt så ökar risken och lägg därtill ett par världsrekordskor som gör att du persar på snabbdistans på träning vilket gör att du börjar drömma om orealistiska målsättningar och du befinner dig på riktigt djupt vatten, eller har sprungit rejält vilse för att dra en mer löplik liknelse, och skadan är i värsta fall ett faktum.

Rehab följer och då är vi plötsligt riktigt intelligenta, börjar mäta träning i antal timmar istället, "alternativtränar", underförstått då att alternativet är sämre än löpning men fortfarande träning. Tränar utan belastning, cykel eller crosstrainer och tänker att det är inte lika kul som löpning men det är bra träning som vi borde köra oftare.Vi kör styrka för bål, vader eller baksida lår, tar kanske hjälp av terapeuter för att läka och få hjälp med träningsprogram och specifika övningar. Löpvilan får dessutom muskulaturen vi belastar när vi springer att bli riktigt fräsch, för en gångs skull.

Hur många känner någon jämnårig som är klart snabbare än dig själv trots att den personen springer mindre än du gör med den skillnaden att den personen tränar fler timmar och mer allsidigt? Kanske åker längdskidor på vintern eller varierar löpningen med gym och cykel? Någon mer än jag som känner igen sig?

Varje gång jag råkat ut för en skada, baksida lår 2015, hälsporre 2018 t ex så har jag slagits av dels hur lite kondition jag tappat trots frånvaron av löpning, så länge jag hållit igång med annan träning, dels hur stark jag känt mig efter att ha tränat "alternativt" och mer varierat under skadeperioden. 2015 tog jag inte ett löpsteg på fem veckor men kände mig urstark efter all rehab och konditionen var det inget fel på efter 100 cykelmil och korta intervaller på cykel på gym.

När vi väl är hela och färdigrehabbade igen återgår vi till business as usual igen. Vi är löpare och vill springa, då glömmer vi snabbt bort den där (p)rehaben. Orkar inte längre lägga fem minuter om dagen på höftlyft eller tåhävningar i trappan. Nej, det har vi plötsligt inte tid med längre då det igen bara är löpta mil som räknas.

Lägg in faktorer utanför träningen som påverkar prestation, sömn, arbetsbelastning, andra åtaganden, stigande ålder och du har en utmanande ekvation framför dig. Vad som fungerade förra säsongen behöver inte alls vara ett framgångsrecept idag. Ska jag se det positivt så är jag inte fullärd om vad som fungerar ens för mig själv trots snart femton års regelbunden löpning. Vem påstod att löpning är tråkigt och enahanda?

Status efter det avbrutna Kungsholmen runt är att jag vilade från löpning fem dygn men har rehabbat gubbvaden med tåhävningar och lite annan styrka och också konsulterat sjukgymnast som inte hittade någon bristning utan tyckte det såg bra ut. Jag testjoggade tre kilometer på gräs i torsdags vilket hur bra som helst och igår sprang jag faktiskt 5+5+2 km med två pauser för att promenera och känna efter men inte heller det framkallade någon smärta eller stelhet i vaden så jag hoppas kunna träna ungefär som vanligt den här veckan men ändå vara lite försiktig och parallellt fortsätta med styrkan. Försöka vara löpintelligent helt enkelt och inte lyssna till dumstruten på axeln som viskar "träna mer, träna ikapp...".

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.

Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.

"Tålamod, man måste ha tålamod, lugn och still, de vill de helst ha mig till" - Det går framåt

Jag kör på min rehab av min ”långlöparrumpa” som detta kallas eller proximal hamstringtendinopati. Motivationen för rehab är hög som sig bör men ännu är det långt kvar innan jag får knyta löparskorna igen! Självklart saknar jag att springa men inte så mycket som jag trodde. Livet har gått i 180 km/h sista två veckorna, det har varit mer än tillräckligt med mängder av aktiviteter, datum och deadlines inför barnens olika skolavslutningar, inte minst eftersom vår äldsta dotter går ut nian i år med allt extra det innebär. Förra veckan var hon i Barcelona med spanskagruppen och då åkte ju jag och hustrun på stalltjänst, visserligen trevligt i lagom doser, men tidskrävande! 

Får den här killen för sig att springa har jag ingen chans att hänga på...

Jag håller igång i alla fall och i tid tränar jag inte så väldigt mycket mindre än innan även om det sista veckan blivit lite mindre. Jag fick en mycket klok kommentar av Anders på förra inlägget att det gäller att komma ihåg att det jag ska ägna mig åt nu är rehab till skillnad från något slags alternativträningsläger i iver att behålla kondition. Lite extra vila när det är så mycket annat är nog bara av godo, det var ju precis därför jag hamnade här från början, att jag inte lyssnade på kroppen!

Jag har cyklat lite racer och jag har grundfysiken när en 53 km cykel i 28 km/h pulsmässigt känns som en söndagspromenad. Det är ju lite andra muskler som jobbar och det märks däremot! En del mountainbike har det också blivit samt intervaller på träningscykel på jobbet 1-2 gånger i veckan. Jag känner mig också starkare när jag kör mitt styrkeprogram. Jag känner inte av skadan på samma sätt som i början samtidigt som det är lite lurigt eftersom styrkeprogrammet också gör att jag blir lite sliten och får en del känningar. 

Jag har kollat lite på begagnade cyklar och även varit inne på att köpa en ny men det är lätt att bli fartblind och vilja ha för mycket innan jag vet om jag kommer använda det. Dessutom har jag svårt att just nu ens hitta tiden att åka och provcykla en racer kvällstid tyvärr och intressanta cyklar säljs fort men det kommer å andra sidan nya hela tiden.

Igår var jag hos naprapaten igen för behandling och upptrappning av styrkan. Vissa övningar behålls i steg två, andra tillkommer, främst tuffare övning med boll, t ex hamstringscurl med bara ett ben på bollen, vilket jag redan provat, huvaligen! Tyvärr ska jag köra på med steg två ända till 18/6 och inte bara en vecka vilket jag drömt om men naprapaten uttryckte att jag läkte fint och tyckte det gått snabbt hittills med läkningen. Igår var det fem månader till New York Marathon och jag känner fortfarande att jag har gott om tid, kan andra komma tillbaka, träna 12 veckor och sedan springa sub3 igen så kan jag! Högre än så siktar jag absolut inte!

Till slut ett stort grattis till alla er som kämpade er igenom ännu ett tufft Stockholm Marathon i lördags, jag följde TV-sändningen hemifrån och förutom att det var varmare fick jag lite 2012-vibbar! Hoppas ni är nöjda med er prestation!