En sommarrapport

Sommaren är inne på sista tredjedelen (jag vägrar skriva att hösten snart är här) och det har varit en bra sommar. Ett par veckor har vi varit på resande fot och även om jag varit lite semesterlat har jag tränat bättre än jag brukar när vi inte är hemma. Jag ska verkligen inte redogöra för träningen i detalj men jag kom upp i över 200 km löpning också i juli och har framförallt fått till några riktigt bra pass på bana i sommar, t ex: 

• 3000m tröskel + 15x200m + 3000m tröskel, tvåhundringarna i spikskor.
• 6x1000m (fyra tröskel, två snabbare).
• 2x5x800m varav hälften i spikskor
• Ett 11 km progressivt tempopass i Nederländerna från 4:40-3:55-fart
• 3x5x400m på bana, 45" vila och 90" serievila, i Skåne på hemväg från Nederländerna
• 5x1000m + 5x200m i spikskor.
• 2x5000m tröskel (19:40, 19:27) med ca 3 min vila mellan
• 22 km långpass (den första sedan Stockholm Maraton vilket såklart är för dåligt).
• 2x2 km, 2x800 m, 4x200 m i spikskor.

För tredje gången är jag anmäld till Sommarspelen 5000 m på Stockholm Stadion 27 augusti. Ett par gånger tidigare har jag varit anmäld men inte kommit till start p g a att jag dragit på mig en förkylning eller liknande men hoppas jag kunna klara att springa 5000 m på bana i spikskor vilket är anledningen till att jag använt det på flera pass den här sommaren. Det går snabbare än med vanliga skor och är roligt att springa i då steget blir lite annorlunda, men visst tar det lite extra på vaderna även om de nyare spikskorna faktiskt har lite mer dämpande mellansula, och det gäller att vara lyhörd för tecken på överansträngning. Jag ska också springa Stockholm Halvmaraton 7 september vilket också är veteran-SM, men kan tyvärr inte säga att jag tränat bra mot det, 11 augusti sprang jag det första långpasset sedan Stockholm Maraton och det är för dåligt. Jag har inte heller så många pass mellan 15-20 km, långa intervaller eller tempopass i dagboken så med de förberedelserna kan jag inte räkna med en topp-prestation. Att det är Veteran-SM är inte min främsta drivkraft utan drivkraften är mera att få till ett bra lopp efter den snöpliga DNF jag gjorde förra gången och jag tycker inte jag sprungit någon riktigt bra halvmara sedan 2019. 

I övrigt hoppas jag springa Enhörna Challenge 5000 m veckan efter Stockholm halvmaraton, Täljemilen 10 km i oktober (tyvärr inte DM-status i år) och eventuellt också Strängnäs halvmaraton som säsongsavslutning. Det skulle i så fall innebära att jag tävlat åtta gånger i år vilket är mer än på flera år. Jag fick också en startplats till Köpenhamn Halvmaraton veckan efter Stockholm via Top4Running men kommer inte nyttja den då jag inte planerat för det och två halvmaror på två helger tror jag inte jag klarar av och då känns jag mig för lat för att lägga en tid och pengar på att åka till Köpenhamn och inte springa bra.

Mot slutet av semestern har jag övervunnit lättjan och kommit in i lite träningsrutiner igen och det känns roligt att träna och formen är nog hygglig. Men medans mitt flöde på sociala medier är fullt av löpare som springer fjällmaraton, Ultravasan, Veteran-VM med mera så märker jag att motivationen för den där riktigt specifika, fokuserade och målinriktade träningen mot ett visst lopp saknas. Det är som det är och är nog heller inget konstigt efter nu ganska många år med ändå relativt fokuserad träning inriktad på att prestera på min nivå. Viljan att förbättra mig tillbaka till nivån jag höll för några år sedan finns men inte riktigt orken att omsätta den i praktiken.

Oavsett ambition så är sommarlöpning riktigt härligt!

Nu till något annat. Hemstaden Oskarshamn besöktes under några dagar på semestern samtidigt som den gigantiska orienteringstävlingen O-ringen gästade staden. Vilket arrangemang och vilken organisation! Självklart har jag hört talas om O-ringen innan men inte förstått storleken och vilken planering och logistik som krävs flera år i förväg när 20000 orienterare under en vecka besöker en kommun med 30000 invånare och orienterar på olika banor utspridda i kommunen varje dag. 

Under tävlingsdagarna såg jag många orienterare som också cyklade Mountainbike och det sådde ett frö i mig. Trogna läsare vet att jag köpte en begagnad racer 2015 när jag hade en skada i baksida lår och under de sex veckor jag inte kunde springa tränade jag cykling ganska flitigt men, jag fastnade inte för det alls på samma sätt som löpningen, och efter att jag kunde börja springa igen har antalet cykelpass per säsong kunnat räknats på ena handens fingrar och cykeln har blivit ett dåligt samvete ståendes i förrådet. Jag har tyckt att landsvägscykling varit långtråkig och ineffektiv träning, till viss del har jag också varit obekväm med farten man stundvis kommer upp i, trafiken och de smala däcken och det smala styret, rädd för att ramla och göra illa mig helt enkelt. 

Så, efter att vi kommit hem från Oskarshamn lade jag ut cykeln på annons och bara någon dag senare hade cykeln fått en ny ägare som siktade på Vätternrundan 2025. Jag såg i samma veva att Cykeltjänst i Södertälje reade ut vissa cyklar så jag åkte in och botaniserade och en 29" Mountainbike av märket Bergamont (tyskt märke ägt av Scott) Revox 4, nedsatt från 8995 kr till 4600 kr står nu här hemma istället. Jag har varit ute på några pass och cyklat grusväg, gräs och kortare sträckor på stig och det känns mycket roligare än att cykla landsväg! Tanken är att använda cykeln främst som alternativträningsredskap för att träna kondition och då ser jag mer grusvägscykling än teknisk stigcykling, men det är också roligt att träna detaljer och teknik i skogen så det kommer jag också göra ibland. Kanske kommer jag ersätta ett löppass med cykel, kanske kommer jag ibland ersätta en vilodag med en lättare cykelrunda. Det finns också ett Mountainbike-community där jag bor som cyklar tillsammans och förhoppningsvis kan jag få sällskap på något pass, och hoppas att de välkomnar en nybörjare. Det känns roligt med en Mountainbike och något som jag verkligen kommer använda till skillnad från landsvägscykeln, och roligt är ju det allt går ut på. 

Bergamont Revox 4 parkerad vid Södertälje IP efter första provturen

Jag har också under en period känt mig rätt kantig och stel i löpningen, vilket också fångats på film under sommaren men jag insåg en liten negativ konsekvens av en löpteknisk detalj för ett par veckor sedan och sedan jag experimenterat lite känns löpningen bättre och mer avslappnad, och ser också objektivt bättre ut på film. För att undvika att det här inlägget blir en roman så skriver jag mer om det i ett annat inlägg. Om jag startar i de tävlingar jag planerat blir det som vanligt rapporter från lopp här blandat med annat som jag får lust att skriva om.

På återhörande! 

Löpintelligensen varierar över tid

Hur kommer det sig att löpare är som allra smartast när vi rehabbar en skada och inte springer? Är det så att det krävs en skada för att vi ska stanna upp och få lite distans till vår egen träning?

Det är väldigt lätt hänt att det blir för mycket av det goda innan en viktig tävling, och att träningen bara räknas i antalet löpta mil. Jag ser tillbaka på träningen under april och konstaterar att det inte blev så bra att försöka prestera maximalt både på Kungsholmen Runt och Stockholm Maraton, jag borde haft en tydligare prioritering av vilket lopp som var viktigast. Att samma vecka, t o m dagarna efter varandra springa tuffa intervaller i halvmarafart, ett pass där jag inte riktigt nådde vare sig farten eller antalet repetitioner, för att dagen efter springa det längsta långpasset inför maran med den längsta och snabbaste fartökningen, var inte så intelligent. Samma vecka hade jag dessutom tävlat på 10 km i början av veckan. Det kändes inte dåligt då men veckan efter var jag mer sliten än vad jag kände av.

Det kan illustreras som ovan, under den specifika fasen inför en tävling är vi först intelligenta och gör vad vi kan för att prestera så bra som möjligt. I bästa fall fortsätter vi träna allsidigt varvat med vila men det är väldigt lätt hänt att den specifika fasen övergår i "vilja-för-mycket-fasen" innan nedtrappning. Siktar man på flera lopp samtidigt så ökar risken och lägg därtill ett par världsrekordskor som gör att du persar på snabbdistans på träning vilket gör att du börjar drömma om orealistiska målsättningar och du befinner dig på riktigt djupt vatten, eller har sprungit rejält vilse för att dra en mer löplik liknelse, och skadan är i värsta fall ett faktum.

Rehab följer och då är vi plötsligt riktigt intelligenta, börjar mäta träning i antal timmar istället, "alternativtränar", underförstått då att alternativet är sämre än löpning men fortfarande träning. Tränar utan belastning, cykel eller crosstrainer och tänker att det är inte lika kul som löpning men det är bra träning som vi borde köra oftare.Vi kör styrka för bål, vader eller baksida lår, tar kanske hjälp av terapeuter för att läka och få hjälp med träningsprogram och specifika övningar. Löpvilan får dessutom muskulaturen vi belastar när vi springer att bli riktigt fräsch, för en gångs skull.

Hur många känner någon jämnårig som är klart snabbare än dig själv trots att den personen springer mindre än du gör med den skillnaden att den personen tränar fler timmar och mer allsidigt? Kanske åker längdskidor på vintern eller varierar löpningen med gym och cykel? Någon mer än jag som känner igen sig?

Varje gång jag råkat ut för en skada, baksida lår 2015, hälsporre 2018 t ex så har jag slagits av dels hur lite kondition jag tappat trots frånvaron av löpning, så länge jag hållit igång med annan träning, dels hur stark jag känt mig efter att ha tränat "alternativt" och mer varierat under skadeperioden. 2015 tog jag inte ett löpsteg på fem veckor men kände mig urstark efter all rehab och konditionen var det inget fel på efter 100 cykelmil och korta intervaller på cykel på gym.

När vi väl är hela och färdigrehabbade igen återgår vi till business as usual igen. Vi är löpare och vill springa, då glömmer vi snabbt bort den där (p)rehaben. Orkar inte längre lägga fem minuter om dagen på höftlyft eller tåhävningar i trappan. Nej, det har vi plötsligt inte tid med längre då det igen bara är löpta mil som räknas.

Lägg in faktorer utanför träningen som påverkar prestation, sömn, arbetsbelastning, andra åtaganden, stigande ålder och du har en utmanande ekvation framför dig. Vad som fungerade förra säsongen behöver inte alls vara ett framgångsrecept idag. Ska jag se det positivt så är jag inte fullärd om vad som fungerar ens för mig själv trots snart femton års regelbunden löpning. Vem påstod att löpning är tråkigt och enahanda?

Status efter det avbrutna Kungsholmen runt är att jag vilade från löpning fem dygn men har rehabbat gubbvaden med tåhävningar och lite annan styrka och också konsulterat sjukgymnast som inte hittade någon bristning utan tyckte det såg bra ut. Jag testjoggade tre kilometer på gräs i torsdags vilket hur bra som helst och igår sprang jag faktiskt 5+5+2 km med två pauser för att promenera och känna efter men inte heller det framkallade någon smärta eller stelhet i vaden så jag hoppas kunna träna ungefär som vanligt den här veckan men ändå vara lite försiktig och parallellt fortsätta med styrkan. Försöka vara löpintelligent helt enkelt och inte lyssna till dumstruten på axeln som viskar "träna mer, träna ikapp...".

Hälsporre - Plantar Fasciit - och min väg framåt.

Det var en gång då jag hade bra kontinuitet utan skadeavbrott i min löpning. Min träning är fortfarande regelbunden men förutom nybörjarkänningar av benhinnor och löparknä de första två åren kan jag nu lägga ytterligare några rader av skador till löpar-CV't.

• 2015 var det hamstringsenan i vänster ben som smärtade och tvingade mig ur skorna.
• 2016 var det gåsfot, bursit i vänster knä.
• 2018 kan jag också lägga till hälsporre - plantar fasciit. Denna av löpare fruktade åkomma som ofta blir segdragen. Det är liksom svårt att vila fötterna till vardags även om jag vilar från löpningen. Också nu är det min vänstra sida som inte vill vara med och leka som förut.

Jag har dragits med en öm och irriterad vänsterfot ett bra tag. Redan i fjol var foten riktigt stel dagen efter lopp vilket jag trodde berodde på att jag sprungit i slitna skor med dålig dämpning. Smärtan har nu tilltagit, ändrat karaktär och vandrat runt lite. Stelhet i foten har ersatts av punktsmärta på insidan av foten, någon centimeter upp på sidan från hälkuddens framkant.

Jag provade sex dagars löpvila och punktsmärtan försvann men efter en testlöprunda blev hälkudden omedelbart rejält irriterad och jag sökte därför fysioterapeut för en vecka sedan. Hon undersökte foten och kunde enkelt ställa diagnosen plantar fasciit. Känningen på insida fot var förmodligen en irriterad stortåsena efter kompensation/ändrad belastning p g a hälsmärtan. Hon tejpade foten hårdare än jag gjort själv och rekommenderade omedelbar avlastning, inte gå barfota hemma, använda dämpade vardagsskor och löpvila.

Jag har provat mig fram och varit flitig med rehab:

• Smärtstillande/antiinflammatorisk behandling - både som gel och tabletter. Tveksam effekt, ska en sena smärtstillas behöver dosen vara hög då senan har dålig blodförsörjning.
• Tejpning av foten med hjälp av Youtube, halvdan effekt, mycket effektivare när sjukgymnasten tejpade vilket gav omedelbar avlastning.
• Punkt-/triggermassage av vader efter tips på jogg.se, Hittade aldrig någon triggerpunkt och därmed noll effekt.
• Stretch av vader, t ex i trappa, viss, tillfällig, effekt.
• Stretch av framsida skenben genom att plantarflexa foten efter tips från den här videon. Möjligtvis lite effekt men har inte gjort det tillräckligt. 
• Tåhävningar i trappa, viss effekt men tillfällig. 
• Massage/tryck på foten genom att rulla golfboll, frusen PET-flaska eller brödkavel under foten. Bra effekt. Golfbollen har varit effektivast och den rekommenderades också av sjukgymnasten, sitter jag och rullar med ganska bra tryck på golfbollen så blir hela undersidan av foten varm efter ett tag och smärtan avtar helt.

Jag och fysioterapeuten hade också en diskussion om löparskor och specifikt om HokaOne och hon var av samma åsikt som jag, gärna ha ett par dämpade skor att rotera med men det är inget bra för foten att alltid springa i superdämpade skor. Nu har jag ändå gjort slag i saken och skaffat mig ett par HokeOneOne Napali och jag fick bra hjälp av personalen på Runners Store Stockholm och när jag sade att jag i princip bara sprungit i Salming de senaste fem åren så bekräftade de också att de kräver en hel del av både fötter och löpare. 

HokeOneOne och en golfboll - min vänsterfots bästa vänner just nu...

Foten är klart bättre efter en veckas löpvila. och jag är vid ganska gott mod ändå. Jag har inte varit så inspirerad och motiverad att löpträna efter en tuff vår och ett uppehåll kan göra mig gott. Jag har fått lite endorfiner genom att cykla och benen börjar fatta vad jag håller på med och börjar kännas starka. Försöker också köra lite styrka. Jag har tänkt bort de skarpa målsättningar jag haft för i år och har redan bestämt att det här får bli en mellansäsong. Jag hoppas fortfarande göra ett OK halvmaraton i Stockholm till hösten och det känner jag ingen stress över, dit är det långt. 

Om det blir någon start i SM-milen redan 14/6 beror på vad fysioterapeuten säger på fredag när jag tillbaka för att göra ett ultraljud av foten för att titta på hur irriterade senorna är. Fortsättning följer. 

Variera mera - cykling och semestersträvan!

Sommaren är den perfekta tiden för kravlös träning! Träna det du gillar! Ägna sommaren åt att träna mer om du vill det eller mindre om du vill det men ha en kravlös inställning. Det brukar vara ett bra recept för livet på sommaren! Spring snabbt, spring långt, byt miljö, variera dig! Spring och bada, besök en löparbana, gör en cykelutflykt. Träna lite annorlunda för att få en känsla av att det just är...annorlunda.

Jag är väldigt pepp på löpning nu efter förra veckans tävling och jag har varierat med mer fartlöpning och kortare intervaller senaste veckorna men också längre distanspass löpning, långpass och cykling. Även om jag gillar löpning bäst cyklar jag gärna ibland också och jag har med tiden insett att det också är bra konditionsträning! Om löpningen lockar med sin enkelhet och frihetskänsla i själva rörelsen för mig så lockar cyklingen med mer fart och möjligheten att komma längre och uppleva mera under rundorna och en runda på racern längs soliga vägar en sommarkväll är också ganska svårslaget! Cykling är en annan värld med utrustning och kläder vid cykling är annorlunda jämfört med löpning, passformen är tightare och det är lätt att tro att plaggen är för små bara för att upptäcka att de sitter alldeles utmärkt i rätt, framåtlutad position på cykeln. Vindmotståndet på cykel är ett helt annat jämfört med löpning och man vill inte ha en massa extra tyg som fladdrar löst i vinden runt kroppen.

Från nätbutiken Cykelkraft fick jag den här cykeljackan från Bontrager, det finurliga med den är att ärmarna är avtagbara och att jackan snabbt därmed kan förvandlas till väst. Jackan är vindtät och lär göra att jag kan förlänga cykelsäsongen en bit in på hösten, jämfört med tidigare! Då vädret ännu inte riktigt bjudit på någon värme har jag hunnit med att cykla några mil med den och insett att storleken som jag först trodde var för liten är perfekt på cykeln. Jackan gör sitt jobb att skydda mot vind alldeles utmärkt trots det till synes tunna tyget.

Färgmatchad men  med skalmarna på glasögonen innanför hjälmremmen, för korta strumpor och orakade ben, syns det att jag jag är en löpare som leker cyklist ibland... 

Den närmaste tiden har jag inte något spännande planerat. Att njuta av att tillbringa tid med familjen, sommar och semester och av träning, det är min strävan nu!

Strive helt enkelt!