Hur mycket ska man springa egentligen?

När man sprungit ett tag är det lätt att drabbas av "milblindhet" och få en förvrängd bild av vad som är "normalt" och ännu vanskligare är det kanske numera om man börjar springa nu och lyssnar på våra största löparpoddar just nu. Det är lätt att tro att det är normalt att både hinna och orka springa 12-15 mil i veckan ihop med familj, hem och jobb och kanske t o m känna sig lite misslyckad om man bara får ihop hälften av det och tro att det inte kommer leda till någon utveckling. 

Jag brukar få olika reaktioner om jag får frågan hur mycket jag springer. Pratar jag med någon som inte springer brukar reaktionen bli ungefär: 

"Herregud, det är mycket, hur hinner/orkar du det, och pallar dina knän det?" 

Det är alltid lika roligt att höra från någon, som ofta är otränad och som inte springer att löpning inte är bra för knäna...

Pratar jag istället med någon som springer själv och jag svarar att jag de 10-15 senaste i åren oftast sprungit fem pass i veckan och ungefär 50-60 km/veckan blir svaret annorlunda och ungefär så här med lite variation: 

"Det var inte speciellt mycket, du borde nog försöka få upp mängden lite". 

Det är självklart så att jag som en numera erfaren löpare inte ska jämföra mig med någon som inte springer alls och det gör jag inte. Men, det vilar något sorgligt över vår samtid, att det anses nästan extremt att vara fysiskt aktiv inte ens en timma om dagen. 

Missförstå mig inte, det här är:

1. Inte en debatt om mängdträning, alla inklusive jag vet att den enklaste vägen till att bli en bättre löpare är att springa mer. Det svårare är att det finns en break-even där mer inte alltid är bättre utan blir för mycket och var den punkten ligger ser väldigt olika ut för olika personer, då vi alla lever olika liv med olika mycket tid till vårt förfogande och olika åtaganden. Som min löparkompis Magnus brukar säga: "Löpning är enkelt men inte lätt", och det stämmer så otroligt bra! 

När träningsmängd diskuteras hörs ofta argumentet att en timma om dagen bara är 4% av tiden på ett dygn och visst, matematiken är så enkel. Men flera aktiviteter som sömn, arbete, familjetid, laga mat med mera ockuperar ganska stora block som inte går att rucka på av de här tjugofyra timmarna. Och en timme för träning innebär egentligen bara ca 30 minuter effektiv träning om vi ska inkludera ombyte, dusch, uppladdande av passet till sin träningsdagbok med mera :) 

2. Inte heller någon kritik riktad mot våra större löparpoddar. Jag lyssnar både på Maratonlabbet och Spring Snygg-podden och flera andra poddar, har träffat både Manne/John och Johan/Erik och flera andra poddare och jag gillar dem allihop (annars skulle jag inte lyssna på dem :), sympatiska män och duktiga löpare. Ingen av dem har dock ett "vanligt" jobb med vanliga kontorstider. All heder till dem som lyckats göra sina intressen till poddar och få en utkomst av det, en dröm de flesta av oss med en hobby har, men det möjliggör förmodligen träning under dagtid i högre utsträckning och större möjligheter till återhämtning jämfört med dem som arbetar heltid och pendlar till/från ett sådant jobb, något som de också då och då pratar om i poddarna. Kafferumslöparna Molle och Hannes, två andra sympatiska män och duktiga löpare, med "vanligare" arbetsförhållanden, hade nyligen ett avsnitt om hur mycket man bör springa och jag tror inte att en siffra under tio mil/vecka överhuvudtaget nämndes i avsnittet. :)

Att fråga sig hur mycket man ska springa är en variant av den klassiska frågan: "Hur långt är ett snöre?" och dessutom ett snöre där man börjar i fel ände. Utgångspunkten, som mycket väl kan förändras över tid (jobb och pendlingstid kan förändras, barn växer upp och blir mer självständiga o s v) bör alltid vara, hur ser min tillvaro ut och hur mycket tid kan och vill jag avsätta till mina olika intressen och åtaganden där löpning kan vara ett av många? Skillnaden mellan löpning och andra fritidsintressen är att löpning kommer med ett visst slitage och en viss skaderisk. 

Utifrån det svaret kan man sedan börja skissa på en struktur och framgång kommer då man vecka efter vecka, månad efter månad kan följa den i grunden ospännande strukturen.

Jag har aktivt skapat mig en vardag som just nu skulle tillåta mig att träna mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag har ett flexibelt arbete där jag i relativt hög utsträckning kan planera min tid själv och jag jobbar på distans till ca 80% och behöver bara åka in till kontoret någon enstaka dag per vecka. Jag har dessutom sedan fyra år tillbaka valt att arbeta deltid, dock 90%, men det innebär att jag kan sluta arbeta något tidigare på dagarna och hinna träna innan resten av familjen kommer hem. 

Ändå så tränar jag inte mer än tidigare, snarare har jag minskat träningsmängden något de senaste åren och detta av egentligen tre anledningar. 

1. Jag tränar inte för maraton just nu/längre. Detta gör att långpassen blir färre och kortare, vilket direkt visar sig i mindre träningsmängd.
2. Jag är äldre och kanske återhämtar jag mig sämre även om jag ännu inte märkt av så stora förändringar av det ännu men det innebär också att mina/våra föräldrar blivit äldre och sjukare och mer tid går åt där.
3. Till sist så har jag inte riktigt lust att träna mer. Jag har som jag skrivit tidigare tränat målmedvetet i ganska många år nu och även om motivationen fortfarande är hög så är den inte lika hög som den varit längre. Ibland känner jag också att jag kanske skulle vilja prova något nytt av saker jag tycker om, prova något nytt intresse, något jag under många tvekat inför, då jag varit rädd att det skulle "drabba"/ta tid ifrån min löpning. Kanske håller den balansen i hur jag värderar löpning kontra annat jag vill göra, på att ruckas lite. Det återstår att se. 

Så för att knyta ihop säcken, hur mycket ska man springa egentligen? Det beror framförallt på hur din tillvaro ser ut, hur mycket tid du har till ditt förfogande och till viss del också vilka mål du har. Springer du enbart för hälsans skull är vinsterna att springa mer än 3-4 gånger per vecka förmodligen väldigt marginella. Ska du prestera och tävla på långa distanser ställs andra krav på träningsmängd, men börja inte med att titta eller lyssna på vad andra gör, lyssna istället inåt och med de närmast dig och låt det vägleda dig så tror jag du hamnar mera rätt.

Streaken lever

Nej, jag har ingen runstreak, det hade ni vetat vid det här laget och jag är ingen anhängare av konceptet då jag sett många exempel på hur det kan bli tvångsmässigt, driva fel beteende och dessutom är långt ifrån optimalt ur träningssynpunkt. Att det kan vara positivt för att skapa och etablera en ny vana är ett annat inlägg.

Men, jag har en annan slags "streak" som är viktig för mig och som jag faktiskt också är lite stolt över och den handlar om ett eget mått på kontinuitet i min egen träning. 

Maj 2015 var senaste gången jag sprang mindre än 100 km på en månad, detta då jag var skadad i baksida lår vilket krävde löpuppehåll och rehab hos terapeut. Det avbrottet var tråkigt för månaden innan dess som jag sprang mindre än 100 km är så långt tillbaka i tiden som november 2008. Förutom en enstaka månad så jag har alltså i 16 år och sex månader, vilket blir 198 månader, sprungit minst 100 km per månad. 

Mängden 100 km per månad är i sig inte imponerande eller svårt att nå för mig eller någon annan som springer regelbundet men det är ändå en mil löpning i snitt var tredje dag och därmed en dos löpning som upprätthåller kondition och därmed ett relevant mått på kontinuitet, för mig. 

Nu höll det på att bli ett riktigt tråkigt tioårsjubileum i maj 2025. Efter Boston blev det några dagars sedvanlig återhämtning även om jag inte riktigt gick på max på maratonloppet så kräver hemresa med jetlag sitt. Därefter följde en intensiv period av flytt från 30 april till 12 maj när vi gick från att få tillgång till vårt nya hus, måla, packa, flytta, packa upp, tömma och överlåta vårt hur till nya ägare och jag jobbade hårt med långa dagar under den här perioden och som ett brev på posten kom en segdragen förkylning som orsakade ett tio dagar långt löpuppehåll. Men nu är jag igång igen och förre veckan blev normal med fem mil löpning även om jag bara sprang distans och ingen kvalitet. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var viktigt för mig att nå upp till åtminstone 100 km nu i maj trots förkylningsuppehållet. 

Idag efter ett kortare backpass passerade tripmätaren 100 km för maj och ett par mil till hinner jag innan kalendern visar juni så streaken lever!

Juni blir fortsatt intensiv då både vår son och brossonen tar studenten. Tävlingsformen känns rätt långt borta och jag ligger lågt med tävlingsambitionerna till efter sommaren och det är OK då jag planerat det så. Stockholm Maraton går kommande helg och jag känner mig bortkopplad från den blandning av nervositet, förväntan och pepp jag brukar känna och jag kommer heller inte prioritera att åka in och titta på loppet kommande helg men jag önskar er läsare som springer stort lycka till, just nu ser det ut som om förutsättningarna på lördag blir fina! Njut av festen på Stockholms gator! 

Tillförsikt...

 ...är det ord som kommer till mig när jag ser på min träning, och livet i stort sett just nu.

Även om det finns en hel del stress kopplat till flytt till nytt hus som sker i början av maj, och att jag inser att jag inte kommer hinna eller orka träna i den omfattning jag är van vid inför ett lopp den här våren och också kommer behöva avstå några lopp på försommaren jag gärna hade sprungit, så känner jag ett lugn. 

Flytten till nya huset känns väldigt rätt även om det är förknippat med mycket arbete. Vi kommer få det väldigt bra där framöver! 

Jag känner tillförsikt till att Boston kanske eller förmodligen blir mitt sista maratonlopp, i alla fall inom överskådlig framtid. Det är så väldigt tydligt när jag lyssnar inåt att lusten och motivationen för maraton och framförallt den tillhörande träningen inte finns där längre, hur mäktigt det än är på tävlingsdagen. Jag har sprungit maraton sedan 2008 och 17 år är en lång tidsperiod att ägna åt något hur man än vrider och vänder på det. 

Jag har drivits av, dels att erövra medaljen för tio genomförda Stockholm Maraton, vilket jag gjorde i fjol och av att få uppleva Boston Maraton och till sist också av målet att springa under tre timmar på maraton som femtioåring, ett mål som jag nu förmodligen inte kommer att uppfylla. Jag var inte speciellt nära varken 2022 eller 2024, även om båda loppen gick i hög värme och det är OK och också OK om jag inte når det målet. Jag kommer alltid vara stolt över att ha sprungit under tre timmar sju gånger på maraton och över mitt fina personbästa från 2014 och ska jag ha en rimlig chans både på målet och att få tillbaka motivationen att träna för det så behöver jag bli lite snabbare igen. Men återigen om jag lyssnar inåt så tyckte jag inte maratonträningen var speciellt rolig varken 2022 eller 2024 och då får det hellre vara.  Jag är för gammal och har sprungit för länge nu för att hålla på med saker jag inte tycker är roliga. 

När jag pratar med andra löpare om min status/form/ålder etc så säger många, faktiskt de flesta: "Då får du börja med ultra" eller liknande och då känner jag varje gång: "Nej, absolut inte". Att springa ännu längre (och ännu långsammare) lockar mig inte alls! Någon enstaka gång skulle jag kunna tänka mig att springa längre, som ett äventyr med trevligt sällskap i en miljö som ger en naturupplevelse t ex i fjällmiljö eller någon annanstans där jag inte sprungit tidigare, men generellt att och träna för längre distanser, nej! 

I valet mellan att springa ultra eller springa mer medeldistans som veteran så skulle jag alla dagar i veckan välja det senare. Om jag får välja mellan korta, snabba intervaller på bana, helst i spikskor, eller ett längre långpass så känns banintervallerna så mycket roligare! Även om jag inte kommer bedriva någon medeldistansträning framöver så kan jag tänka mig att springa kortare distanser än 3000m igen, det vore roligt att prova 1500m några fler gånger kanske t o m någon kortare distans än så. 

Huvudfokuset framöver kommer ligga på 5-10 km. Då behöver heller inte långpassen vara så mycket längre än ca 20 km, vilket känns lättare mentalt. Jag är nöjd med träningen jag gjort hittills i år, har fått in bra kvalitet och formen är faktiskt ganska bra för att vara i början av februari. Målet att igen närma mig lite snabbare tiden på milen ligger kvar och att första gången sedan 2020 att kommer ner under 39 minuter på milen igen känns nåbart till hösten. På vägen hoppas jag kunna springa några lopp och fortsätta förbättra mig på 5 km/5000m också men återigen fram till flytten blir det minimalt med tävlande förutom Bostonresan. 

Hur det blir med halvmaraton framöver återstår att se. Det är inte en distans jag känner mig lika klar med som maraton. Men, det är några år sedan som jag var riktigt nöjd med en halvmara, 2019 sprang jag Stockholm halvmaraton på 1:23 och snittade under 4 min/km och 2021 sprang jag Strängnäs halvmaraton på låga 1:26 (4:05-tempo) och de två loppen är nog de senaste halvmarorna jag tycker jag sprungit bra på. De fem halvmaror jag sprungit sedan dess har varit tre kalla och ibland väldigt blåsiga Strängnäs halvmaraton och en DNF och ett värmelopp på Stockholm halvmaraton och tiderna har bara blivit sämre hela tiden. 

Det känns också väldigt skönt att inte ha något volymmål och därmed ingen virtuell "farthållare" i träningsdagboken som jag behöver hålla jämna steg med. Jag tycker inte det är speciellt roligt att springa distans på vintern och flera distanspass har jag därför kortat ner. Å andra sidan har jag också hållit lite högre fart på andra distanspass och eftersom jag är fortsatt övertygad om att vägen tillbaka till lite snabbare tider för mig inte handlar om hög volym så tror jag inte det gör något.

Gammal återanvänd bild och även om vi inte har lika mycket snö i år så sammanfattar hållningen
och den sammanbitna minen ungefär vad jag känner för distanspass utomhus just nu.

4000 löpta mil

Jordens omkrets runt ekvatorn är 40007 km och jag har i helgen sprungit klart ett varv om jag räknar all löpning jag har i dagboken på jogg.se sedan 2007. Det har tagit sin tid men ger perspektiv. Så mycket som hänt under de här åren, så många möten med människor, så många utslitna löparskor, och det känns onekligen stort att fullfölja ett helt varv och påbörja ett nytt! I realiteten har jag redan sprungit ett par hundra mil på ett andra varv redan men alla mil jag sprungit innan jag började föra träningsdagbok finns inte registrerade. 

Många års träning i en och samma bild...

Jag har ingen aning om kroppen kommer orka eller huvudet vilja fullborda ett varv till. Skulle ett andra varv igen ta 17 år att fullfölja så kommer jag vara 70 år gammal vid nästa målgång men sannolikt kommer det i så fall ta betydligt längre tid än så då jag inte tror jag kommer fortsätta träna så pass fokuserat som jag gjort de senaste åren, till jag är 70 år gammal. Varje resa oavsett hur lång den är, börjar som bekant med ett enda steg och det steget är redan taget så får jag sedan se vart och hur långt den resan tar mig. 

Vi ses längs vägarna och stigarna! Nu ska jag lägga champagnen på kylning inför helgen!

En bild tagen för mer än 4000 mil sedan, Brolöpet i Södertälje, osäker på årtal men antingen 2006 eller 2007.

Orsak och verkan

Med drygt två veckor kvar innan årets Stockholm Maraton, eller om man så vill, en knapp träningsvecka följt av nedtrappning, så är formen på uppåtgående och eftersom en så stor del av en löpares vardag består av att fundera på hur man ska träna för att bli så bra som möjligt, är det intressant att fundera på varför. 

Jag har piggare ben än vanligt och farter, t ex maratonfart, som tidigare har känts ganska jobbiga på träning, känns just nu inte lika jobbiga längre. En orsak kan vara att jag de senaste två veckorna gått ner från fem till fyra pass per vecka, vilket såklart ger mer vila för benen. En annan förklaring kan vara att uthållighet och form fått en skjuts uppåt av att jag de senaste tre veckorna sprungit fyra långpass inklusive de två längsta på 35 respektive 37 km inför maran och långpass kan vara ganska formskapande.

Trots att jag gått ner på bara fyra pass de två senaste veckorna har jag sprungit omkring 70-75 km/vecka tre veckor i rad, något jag i vanliga fall uppnår genom att springa fler gånger per vecka kombinerat med ett långpass eller ett par längre distanspass. Detta kan såklart också bidra till bättre form men att veta vad av detta som gett känsla av en bättre form är inte lätt och det är väl sannolikt att det är en kombination av både lite ökad veckomängd, längre pass och flera vilodagar. 

Förra veckan innehåll också fyra pass men mindre mängd, 46 km men där tränade jag mer som jag gjort de senaste åren, sprang t ex fyra dagar i rad. En resultat av att det var så fint väder och det var härligt att vara ute och springa lugnt, men trots att jag sprang flera dagar i rad så satte jag ändå ett pass med 16 km marafart och tio åttahundringar igår. 

Einstein lär enligt internet ha sagt något i stil med att endast en dåre upprepar samma experiment med förhoppningen om ett annorlunda utfall och krasst sett har jag nu befunnit mig i en formsvacka i fyra år och egentligen är det bara det otroligt, hur jag motiverat mig till att fortsätta träna men det får bli ämnet för ett annat inlägg. Under pandemin sprang jag ofta sex dagar i veckan, med överträningssymptom och försämrade resultat som följd. Det är väldigt lätt hänt att ge sig ut och springa 7-8 km i lugn distansfart på slentrian, för att det är skönt att komma ut och röra på mig och visst, även dessa pass hjälper upp volymen. Men, jag bör nu verkligen både fundera på och också göra verkstad av att faktiskt springa lite mindre. Jag tycker kvalitetspassen är roligare än distanspassen och någonstans är det ju ändå därför vi springer, för att vi tycker det är roligt eller åtminstone tycker om det. Efter alla år av löpning bör jag ha en gedigen aerob bas som nog inte blir sämre av att står över ett kortare distanspass varje vecka. 

En konsekvens av det bör då bli att jag överger volymmål jag har som att springa en viss volym varje år och att försöka hejda mig från att ge mig ut och slentrianspringa bara för att jag längtar efter att komma ut en runda. Jag säger inte att det blir lätt, men det är värt ett försök för just nu med den här piggare känslan i ben och kropp är det roligt att springa och jag sätter passen bättre eller lika bra som jag tänkt mig. 

Utdrag ur träningsdagboken

När är löpning som roligast?

Det är lätt att bara träna på vecka ut och vecka in utan att varken känna efter eller ifrågasätta vad man gör. På ren rutin eller med något mål längre fram i sikte. Hur roligt det är i stunden varierar över tid ändå beroende på en mängd olika faktore. Jag tycker ändå det kan vara värt att fundera över när löpningen är som roligast för oavsett målsättningar på kort eller lång sikt och nuvarande status är det väl ändå där någonstans det bottnar och vi hittar vårt varför, hoppas jag? Vi springer för att vi på något sätt tycker om det, t o m tycker det är roligt, hur otroligt det än kan verka för någon som inte springer! Och varför då inte identifiera vad som gör det roligt och försöka träna mer på just det sättet? 

För mig är löpning som roligast när jag tränar med bra volym för att vara jag och samtidigt också med bra kvalité men ändå känner att jag tillgodogör mig träningen utan att bli sliten. 

Den kombinationen av kursiverade ord gör också att formen förbättras och det blir en positiv spiral. Distanspassen känns lätta och uthålligheten förbättras när jag får till långpass. Det svåra brukar vara att backa och justera ner belastningen i tid och få till en längre sådan period utan att börja känna mig sliten igen. Just nu är jag inne i en sådan positiv period och förra veckan fick jag till årets bästa träningsvecka. Den såg ut så här:

Måndag: 20x400m med 45 sek vila, tempo omkring milfart/3:50 min/km och något snabbare mot slutet, 3x3 km upp/ner, totalt 14 km

Tisdag: helvila

Ondag: Distans 9 km 5 min/km.

Torsdag: 3x3 km tröskel med en minut ståvila, 3:57-3:52 min/km, totalt 15 km

Fredag: 7 km väldigt lugn jogg i 6 min/km med hunden

Lördag: Distans 5:10 min/km, 15 km

Söndag: Långpass, 25 km med prattempo 5:05 min/km, med en klubbkompis, ca 70-75% av maxpuls. Planen var att springa årets första långpass på 30 km men det var blåsigt och trots att jag kände mig fräsch efter 25 km så valde jag att avsluta passet istället för att tvinga mig att springa 5 km till.

Totalt 87 km löpning, på sex pass, vilket är ett pass mer i veckan än jag vanligen springer, varav tre kvalitetspass (jag räknar alltid långpass som kvalitetspass) och det bästa var att jag avslutade veckan med fräscha ben och tyckte jag var smart som avslutade långpasset vid 25 km när jag fortfarande kände mig pigg, men helgen innehöll ändå 40 km löpning. Det innebar att jag tog helvila i måndags efter att dessutom ha sprungit fem dagar i rad. I tisdags sprang jag ett lättare distanspass och sedan blev det tröskelträning både onsdag och torsdag denna veckan. Inte lika fräscha ben på de passen som förra veckan men den positiva känslan fortsätter, och till helgen blir det långpass, antingen med klubbkamrater eller mol allena. Nästan vecka bjuder på en ledig skärtorsdag, ett ypperligt tillfälle att utan stress springa årets första 30km-pass då istället. När är löpning som roligast för dig?

En försiktig optimism

Har varit på gång att skriva ett inlägg om löpningens "övergångsålder" - om att löpningen är på väg att få en annan betydelse och att kanske är dags att släppa fokuset på nivå, tider och resultat då löpningen gått tungt länge och därmed inte varit lika rolig som förut. Detta tema går på repeat på bloggen och jag får hoppas att någon åtminstone tycker det är intressant eller känner igen sig, för särskilt inspirerande kan det knappast vara. Med detta inlägg bryter jag i alla fall en nedåtgående trend med antal inlägg då detta är årets tolfte inlägg, samma antal jag skrev förra året så den siffran kommer överträffas i år.

Jag låter ändå det inlägget ligga kvar som utkast för framtida behov för jag är istället försiktigt optimistisk. Jag letar fortsatt efter farten men det går åt rätt håll även om det inte är någon dramatisk skillnad. Farter som förut kändes lätta på kvalitétspass känns fortfarande ganska utmanande och den initiala förbättringen jag kände av efter att ha ökat järnintaget har klingat av men jag fortsätter med ett regelbundet intag då det tar tid att bygga upp förråden igen.

Däremot känner jag mig inte lika sliten i benen som jag gjort under pandemiåren och jag har heller inte lika svårt att driva upp pulsen dit jag vill ha den på kvalitétspassen så något rätt gör jag och jag hoppas det fortsätter. Kanske är jag på väg att hitta en bättre balans mellan träning, återhämtning, energiintag och hundpromenaderna jag ägnar mig åt.

Mitt experiment med att logga hundpromenaderna som aktiviteter har nu pågått i en och en halv månad och oktober resulterade 19 mil hundpromenader (!) och 42 timmar. Som en jämförelse så sprang jag 19 mil också på 16 timmar. Jag kommer fortsätta logga året ut för att få ett bättre underlag men visst landar jag nog i att det har en påverkan på benen. Jag ställde mig också på vågen häromveckan och noterade en vikt på något kilo mindre än vanligt och då jag inte direkt har några reserver att tala om så måste jag påminna mig om att äta lite mera. Senast jag kollade var jag dock tillbaka där jag brukar ligga så en viss dygnsvariation finns väl. 

Jag har inte direkt aktivt skurit ner på något på träningen, kör oftast fortfarande fem pass i veckan, någon gång fyra pass men då har det ofta blivit ett eller två längre pass så veckovolymen har varit ungefär oförändrad och undantaget ett par förkylningsveckor har veckomängderna legat mellan 45 upp till 70 km någon gång senaste tio veckorna. 

Något annat som bidragit till motivation och "roligheter" är att gå Fredrik Zilléns onlinekurs i löpteknik för jobbets friskvårdsbidrag. Jag springer "hyggligt" enligt mig själv och får ofta höra från andra att det ser "lätt" ut men vet med mig att jag kan vara lite sittande i steget och ha lite overstride t ex. Kursen har faktiskt imponerat på mig så här långt (har några lektioner kvar i skrivande stund). Även om mycket känns igen från det gratismaterial han delar på sociala medier är kursen pedagogiskt och grundligt upplagd och tar det stegvis med både filmade lektioner och ljudlektioner man har i öronen när man springer. Både min armföring (lite närmare kroppen) och hållning (har efter många år nu först förstått innebörden av detta med "fram med höften) har förbättrats och löpningen känns överlag mera harmonisk ("som en dans") och jag har fått en massa olika verktyg och nycklar att experimentera med, t ex när tekniken försämras när jag blir trött på en runda, förvånansvärt enkla knep och tankesätt som gör en större skillnad än jag trott och jag kan absolut rekommendera andra att gå den här kursen också! Sedan är utmaningen såklart att få till en bestående förbättring över tid men en bra och lovande början har kursen erbjudit.

Nu på lördag väntar årets sista lopp, trevliga Strängnäs halvmaraton. Min fjärde start och jag har varit nöjd med mina tidigare lopp (1:25-1:26) och hoppas vara nöjd när jag korsar mållinjen på Vasavallen på lördag också. Det får bli ämne för en kortare årssummering men tävlingsresultaten har inte riktigt gått min väg i år så därför vore det skönt att avsluta året med ett bra lopp.

Skärmdump från när jag blev filmad av sonen som en del av löpteknikkursen. Tight(are) armföring och parallella underben vid toe-off övas och demonstreras här :-)

Tre tusen mil

Idag efter 10 km snabbdistans nådde jag årsmålet 275 mil. Årsmålet som jag nu reviderat så att den gröna stapeln för 2020 för första gången förmodligen kommer passera linjen för 300 mil löpning på ett år. Lite för några. Mycket för mig. Jag nådde också något mycket större idag. Trekvartsvarv runt jorden i löparskor här på jogg.se

Jag sprang en runda med svärfar på nyårsafton 2006, föga visste jag då att det var starten på något. De första två årens träning finns i ett Excelark som jag bara lagt in som klumpsummor här i dagboken på jogg. Någon gång ska jag försöka importera filen igen eller lägga in också de passen manuellt. Det står i min profil att jag varit medlem sedan februari 2008 men träningsdagboken började jag använda först i januari 2009 och nästan tolv år sedan har jag tre tusen mil registrerade i den. Tre. Tusen. Mil. Trettio tusen kilometer. Trekvarts varv runt jorden.

Det här är inte ett högtravande försök att sammanfatta alla dessa år och mil i en bloggpost. Det går inte. I alla fall inte i en text av rimlig längd. Så mycket har hänt under alla dessa år och jag är inte samma person, inte samma löpare, nu som jag var då men en liten tillbakablick är både roligt och nyttigt. Jag har alltid sprungit och gillat det men de första 35 åren av mitt liv sporadiskt och utan plan eller struktur och var då heller aldrig speciellt bra på det. Minns min fascination när någon fotbollsspelande klasskompis i gymnasiet nämnde att han sprungit 14 kilometer och jag funderade på hur det var möjligt. Första gången jag bestämde mig för att träna lite mer och strukturerat var halvåret innan jag gjorde värnplikten 1991 och det gav resultat. Efter det blev det igen 15 år av sporadisk löpning med studier och småbarnsår. I slutet av 2006 efter att vi fått vårt tredje barn kände jag att jag ville komma ut och röra på mig ett par gånger i veckan, på en väldigt blygsam nivå i början sett till träningsvolym. Tittar tillbaka i min träningsdagbok och slås av hur hårt jag ändå tränade på de pass jag kom ut på. Sprang min första löpartävling – Göteborgsvarvet - efter ”nystarten” våren 2007. Sa till min kompis Pontus med fler än tio genomförda "Varvet" innan start att 1:45 borde man ju kunna springa på i alla fall utan att egentligen ha någon aning. I resultatlistan står det 1:44:59 bredvid mitt namn 😊 Minns också att jag sa att någon gång i framtiden borde man ju kunna springa under 1:30 och då skrattade min kompis åt mig. Det har jag gjort fjorton gånger sedan dess. 

Den här bloggen såg också dagens ljus 2009 och vill ni hänga med på den resan så finns det mer än tusen inlägg att läsa om ni klickar er vidare till bloggens hemsida. Det blir en skapligt lång bok det. Det här inlägget är heller inte slutet på något, en slutstation. Varken för bloggen eller för min löpning. Löpningen har en nästan lika självklar plats i mitt liv som luften jag andas men jag skulle aldrig göra misstaget att ta den för given! Löpningen har gett mig så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig under de här åren, så många upplevelser och minnen, så många möten med fantastiska människor och så många möjligheter. Den har hjälpt mig ur sorg och påverkat mig både privat och professionellt och bidragit till att forma mig till den jag är idag.  

Springandet fortsätter så länge lusten till det finns och det är ingenting det här speciella året har kunnat ändra på. Barnen är stora idag och det finns mer tid för träning samtidigt som jag inte riktigt vill lägga mer tid på det än jag gör. Kanske att jag med åren blivit lite mera bekväm, lite mindre hungrig på att nå de där tidsmålen. De motiverar och är fortfarande viktiga för mig men jag springer av så många fler anledningar än att uppnå vissa tider numera. 

Jag har haft den stora förmånen, och förmodligen också tränat ganska smart, att få ha en otrolig kontinuitet i min träning och med nuvarande takt lär jag ha sprungit ett helt varv runt jorden ungefär halvvägs in i 2024. Det vore ett häftigt mål. Eller, ska jag se det som ett delmål och kanske säga mitt första varv? 

Något större firande är inte aktuellt. Den stora frågan är kanske om jag ska fira med en löprunda eller en vilodag? Fira med att köpa nya skor är inte aktuellt då jag gett mig själv köpstopp på den fronten ett tag framöver. Någon som har ett recept på en löpardrink? Lika delar Resorb och vatten toppat med proteinpulver...?

Och ni som ändå är här och läser, gör slag i saken och bli stjärnmedlemmar och/eller stötta jogg.se med en extra peng om ni har möjlighet så sidan får de bästa förutsättningarna att finnas kvar och stötta och motivera oss att nöta skor och mil även framöver! 

Var rädda om er i spåret!

En bild från "folkfesten" Vintermaraton 2015 känns både passande och Corona-anpassat det här året och får symbolisera det stillsamma firandet. 

Januaristatus, tävlingspremiär, en miljon sidvisningar och en ny läsvärd blogg

Jag återgår till att blogga på svenska igen. Att skriva på engelska gav inte den nystarten jag ville utan har snarare haft en hämmande inverkan på bloggandet. Kanske startar jag en ny/till blogg där jag skriver på engelska om jag fortsatt är sugen på att uttrycka mig på engelska istället för att blanda språk här för här blir det svenska framöver.

2020 började bra med ett par veckor med omkring 70 km löpning och jag fick ihop 18 mil löpning under de dryga två veckor långa julledigheten med gott om tid för vila, återhämtning och annat. Nu när vardagen är här så är utmaningarna de jag brukar ha också tillbaka. Jag går ofta runt och är småförkyld och snorar också efter lugna pass. På hårdare pass är det lätt att jag tar i lite för hårt, springer i farter som mer avspeglar där jag vill vara formmässigt än där jag är idag vilket är ett av de största felen man kan göra vilket jag såklart vet sedan länge! Hälsporren jag kämpade med förra våren är borta men jag kan fortfarande bli lite öm i foten morgonen efter ett pass med snabbare löpning i lite tunnare skor och vissa distansskor och jag får vara varsam med vilka skor jag väljer för vilka pass, verkar generellt behöva lite mer dämpning numera jämfört med "förr".

Dessutom har jag stora utmaningar på jobbet just nu vilket tar enormt mycket kraft och energi i vardagen och gör att kropp och huvud inte alltid är så pigga på löpträning. Det har jag bl a märkt av den här helgen när dagens 16 km gick riktigt trögt!

Januari summerades till 247 km löpning och 21 timmars träning, helt klart godkänt även om siktet var inställt på ett par mil till, mil som fick utgå då jag inte fick till någon lunchträning de sista två veckorna p g a mycket på jobbet.

Jag brottas lite med tankar om vad som är det bästa för mig, försöka hålla uppe mängden så mycket jag förmår med risken att,. 1. Ständigt gå omkring och vara lite småförkyld och,. 2. Att det blir för låg kvalité på träningen med för mycket lugn distanslöpning och för dåligt utförda kvalitétspass.

Alternativet skulle då vara att dra ner lite på mängden för att vara helt frisk och fräschare till fartpassen. Just nu lutar jag ändå åt att försöka hålla uppe mängden så gott jag kan och bara dra ner lite vissa veckor för att jag måste p g a omständigheter utanför träningen eller av andra omständigheter.  Jag kommer utvärdera kontinuerligt eftersom belastningen utanför löpningen varierar.

Det blev också tävlingspremiär redan i januari då jag åkte till Huddinge en fredagskväll och sprang 3000 m på Scandic Indoor Games, mitt andra lopp på den distansen sedan 2015 då jag sprang samma tävling. Hade inte förberett mig på något speciellt sätt men det gick bra ändå, förbättring med 14 sekunder jämfört med fyra år sedan och tiden blev 10:20:47 efter ett jämnt disponerat lopp med en riktigt bra avslutning sista 400 m. Nu är inte 3000 m någon prioriterad sträcka för mig men det är nyttigt att gå utanför sin komfortzon och ta det som ett hårt träningspass och med lite mer inriktad träning skulle jag nog kunna putsa den tiden en hel del.

Något annat som också hänt i januari är att EN MILJON sidvisningar passerades förra veckan! Jag är väldigt ödmjuk och tacksam över det faktum att så många läst min blogg länge och att den kommit att betyda mycket för många löpare. Bloggen har som jag skrivit många gånger förut kommit att betyda mycket för mig själv, mer än jag någonsin kunde ana när jag började 2009!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en ny och mycket läsvärd blogg för den som är intresserad av svensk löpning. Victor Dahlgrens blogg "Låga Trösklar och höga laktatvärden", det hör inte till vanligheterna att en ny löparblogg ser dagens ljus numera men Victor, som själv är en mycket duktig löpare som springer för Brattås CK och tränas av Christian Mundt bevakar t ex svensk elitlöpning och tävlingsresultat frekvent. Han spekulerar också kring vilka svenskar som kan tänkas springa maraton under 2:30 under 2020. 

Not a fan of runstreaks, however...

I'm not a fan of runstreaks. There's nothing wrong with 20 minutes of easy movement every day from a health point of view. Quite the contrary, a lof of office workers and spare time Netflix junkies with a sedentary lifestyle would really benefit from it! But I see runners quite obsessed with getting in their 20 minutes of daily running, sometimes running in jeans at airport parking lots, running despite being sick or just forcing themselves to run for 20 minutes when rest would have been a better choice and in addition, expecting results from it. Sometimes people seem to expect results on endurance and ultra long distances as a result of daily 20 minutes of usually very low intensity running.

That is not how it works. Running 20 minutes per day makes you great at...running 20 minutes per day! Again, moving around for 20 minutes a day is great, as long as you don't get obsessed about it, which obviously isn't about health. From a results point of view however, expecting to develop as a runner from running very low mileage, e.g. two to three kilometers or miles or 20 minutes per day, is far from optimal. Then its much better to increase mileage, run longer and a couple of times a week, at higher intensity and to rest a day or two every week to allow for proper recovery.

Having said this, I ended 2019 and began 2020 with a mini runstreak. Running for only eight days in a row at mostly low-intensity effort, I didn't feel the need to take a rest day. In addition being off from work allowed me to rest and recover more than usual. I ended the year with 2691 km for 2019 and if I summarize the distance I have covered running during the last ten years it sums up to 23490 kilometers which equals running 6,43 kilometer per day every day for ten years! That I think is an achievement and much more efficent as compared to if I had ran three kilometers every day without rest days.

I performed one of my regular tests yesterday running a sub40 10k at anytime during training. This is something I want to be able to do when I am 50 years-old and now at the age of 48 I was able to run a hilly and windy 39:32 10k having the Vaporfly 4% Flyknit on my feet which probably helped me run somewhat faster than I otherwise would have been able to. I felt comfortable and relaxed through five or six kilometers but the final four kilometers were a lot uphill and I added some extra hills just for the sake of it and in the end it got a bit tougher with my pulse in zone 5 but I was still able to finish the final uphill kilometer in 3:51 which was the fastest kilometer during the 10k.

It feels great to have ended 2019 and begun 2020 on a positive note and I look forward to continue along that path in 2020!

"Det här är fan inte friskt"

Tanken slår mig ibland, senast i torsdags kväll.

Jag har ett volymmål i år och det har mestadels haft en positiv inverkan på träningen. Men, ibland undrar jag vad fan jag håller på med! September kommer att bli en bra träningsmånad men det hade kunnat bli riktigt riktigt bra om jag haft mer tid. Känslan är att tiden inte räcker till, det är intensivt på jobbet och det är intensivt med terminsstart hemma och tiden jag tillbringar med att verkligen ta det lugnt, göra ingenting, läsa en bok, se en film etc är minimal! 

Det är lätt hänt att jämföra sig med andra och undra hur de hinner träna så mycket men som vanligt så ser allas vardag olika ut, vi har olika tid till vårt förfogande även om, jag vet, tiden är det mest rättvisa vi har och alla har vi 24 timmar på dygnet till vårt förfogande o s v. 

I torsdags var en sådan kväll när tiden inte räckte till och jag tänkt mig hinna ett längre fartpass innan det var dags att hämta dottern på innebandyträning, det slutade med den här anteckningen i träningsdagboken:

"Helt sinnessjukt detta. Hade tänkt ett lite längre fartpass ikväll innan hämtning på innebandy kl.  20 men intensivt på jobbet, ett lite försenat tåg och matlagning krympte mina marginaler och gjorde att jag fick stressa ut först kl. 19 direkt efter middagen för det här superkorta passet istället för att vila en stund eller bara jogga lugnt en kort runda. Fan inte friskt att hålla på så här! 

I alla fall, fram och tillbaka längs en raka där halva blir utför andra uppför. Lite tuffare åt ena håller så lite ojämna tider. Segt, stressat och orytmiskt med dålig teknik. De sista 600 m runt runt utanför innebandyhallen. Sjukt som sagt.

Det här blir igen en sämre träningsvecka än jag tänkt mig. Lunchpasset fick utgå också".  

Passet jag genomförde stressat var blygsamma 4 x 500 m + 1000 m och totalt sju kilometer på dryga halvtimman men det hade nog varit bättre att vila. Jag behöver inte mer stress i mitt liv och definitivt inte från träningen! 

Till syvende och sist är ändå jag riktigt stolt över den mångåriga kontinuitet jag har, de mil jag får till trots heltidsjobb och barnens aktiviteter, utan möjlighet till transportlöpning eller speciellt mycket lunchträning just nu. 

Medan andra sprang bra på Lidingö och i Berlin i helgen så tog jag en vilodag i lördags och sprang sedan ett skönt långpass i söndags morse, 25 km avslappnade kilometer i 4:30-fart med härligt flyt och rytm i löpsteget och en fin känsla hela vägen utan att bli speciellt trött. Det är känslan jag söker i min löpning! 

Löpintelligensen varierar över tid

Hur kommer det sig att löpare är som allra smartast när vi rehabbar en skada och inte springer? Är det så att det krävs en skada för att vi ska stanna upp och få lite distans till vår egen träning?

Det är väldigt lätt hänt att det blir för mycket av det goda innan en viktig tävling, och att träningen bara räknas i antalet löpta mil. Jag ser tillbaka på träningen under april och konstaterar att det inte blev så bra att försöka prestera maximalt både på Kungsholmen Runt och Stockholm Maraton, jag borde haft en tydligare prioritering av vilket lopp som var viktigast. Att samma vecka, t o m dagarna efter varandra springa tuffa intervaller i halvmarafart, ett pass där jag inte riktigt nådde vare sig farten eller antalet repetitioner, för att dagen efter springa det längsta långpasset inför maran med den längsta och snabbaste fartökningen, var inte så intelligent. Samma vecka hade jag dessutom tävlat på 10 km i början av veckan. Det kändes inte dåligt då men veckan efter var jag mer sliten än vad jag kände av.

Det kan illustreras som ovan, under den specifika fasen inför en tävling är vi först intelligenta och gör vad vi kan för att prestera så bra som möjligt. I bästa fall fortsätter vi träna allsidigt varvat med vila men det är väldigt lätt hänt att den specifika fasen övergår i "vilja-för-mycket-fasen" innan nedtrappning. Siktar man på flera lopp samtidigt så ökar risken och lägg därtill ett par världsrekordskor som gör att du persar på snabbdistans på träning vilket gör att du börjar drömma om orealistiska målsättningar och du befinner dig på riktigt djupt vatten, eller har sprungit rejält vilse för att dra en mer löplik liknelse, och skadan är i värsta fall ett faktum.

Rehab följer och då är vi plötsligt riktigt intelligenta, börjar mäta träning i antal timmar istället, "alternativtränar", underförstått då att alternativet är sämre än löpning men fortfarande träning. Tränar utan belastning, cykel eller crosstrainer och tänker att det är inte lika kul som löpning men det är bra träning som vi borde köra oftare.Vi kör styrka för bål, vader eller baksida lår, tar kanske hjälp av terapeuter för att läka och få hjälp med träningsprogram och specifika övningar. Löpvilan får dessutom muskulaturen vi belastar när vi springer att bli riktigt fräsch, för en gångs skull.

Hur många känner någon jämnårig som är klart snabbare än dig själv trots att den personen springer mindre än du gör med den skillnaden att den personen tränar fler timmar och mer allsidigt? Kanske åker längdskidor på vintern eller varierar löpningen med gym och cykel? Någon mer än jag som känner igen sig?

Varje gång jag råkat ut för en skada, baksida lår 2015, hälsporre 2018 t ex så har jag slagits av dels hur lite kondition jag tappat trots frånvaron av löpning, så länge jag hållit igång med annan träning, dels hur stark jag känt mig efter att ha tränat "alternativt" och mer varierat under skadeperioden. 2015 tog jag inte ett löpsteg på fem veckor men kände mig urstark efter all rehab och konditionen var det inget fel på efter 100 cykelmil och korta intervaller på cykel på gym.

När vi väl är hela och färdigrehabbade igen återgår vi till business as usual igen. Vi är löpare och vill springa, då glömmer vi snabbt bort den där (p)rehaben. Orkar inte längre lägga fem minuter om dagen på höftlyft eller tåhävningar i trappan. Nej, det har vi plötsligt inte tid med längre då det igen bara är löpta mil som räknas.

Lägg in faktorer utanför träningen som påverkar prestation, sömn, arbetsbelastning, andra åtaganden, stigande ålder och du har en utmanande ekvation framför dig. Vad som fungerade förra säsongen behöver inte alls vara ett framgångsrecept idag. Ska jag se det positivt så är jag inte fullärd om vad som fungerar ens för mig själv trots snart femton års regelbunden löpning. Vem påstod att löpning är tråkigt och enahanda?

Status efter det avbrutna Kungsholmen runt är att jag vilade från löpning fem dygn men har rehabbat gubbvaden med tåhävningar och lite annan styrka och också konsulterat sjukgymnast som inte hittade någon bristning utan tyckte det såg bra ut. Jag testjoggade tre kilometer på gräs i torsdags vilket hur bra som helst och igår sprang jag faktiskt 5+5+2 km med två pauser för att promenera och känna efter men inte heller det framkallade någon smärta eller stelhet i vaden så jag hoppas kunna träna ungefär som vanligt den här veckan men ändå vara lite försiktig och parallellt fortsätta med styrkan. Försöka vara löpintelligent helt enkelt och inte lyssna till dumstruten på axeln som viskar "träna mer, träna ikapp...".

Nu och då - en titt i träningsdaboken, mängd kontra intensitet och kan en enskild träningsvecka göra skillnad?

En varning är på sin plats, det här inlägget är långt, och nördigt...

Jag har skrivit träningsdagbok sedan 2006 och har tillräckligt med data för en avhandling men går jag tillbaka och analyserar, drar slutsatser och förändrar något i min träning? Nej, inte så ofta. Jag har funderat många gånger på varför min säsong 2014 blev så bra. Jag har tränat mer sedan dess men inte varit i närheten av de resultaten jag gjorde då. Det här inlägget är ett försök besvara frågan varför det gick så bra just 2014.

Låt oss börja med att titta på löpta mil per år 2012-2017 som ser ut så här:

2012: 2200 km
2013: 2280 km
2014: 2641 km
2015: 2249 km
2016: 2800 km
2017: 2630 km

Antal tränade timmar vilket då inkluderar den begränsade (uppskattningsvis ca 10%) alternativträningen jag gör ser ut så här:

2012: 177 h
2013: 196 h
2014: 229 h
2015: 253 h
2016: 265 h
2017: 228 h

Det går inte att dra så många slutsatser enbart utifrån dessa data. En långsamt ökande träningsmängd undantaget antalet löpkilometer 2015 då jag skadade vänster hamstringsena och avstod löpning helt i sex veckor, alternativträningen på cykel gjorde dock att detta inte gjorde något avtryck i antal tränade timmar, tvärtom. Peaken i träningstid hade jag 2016, en säsong jag inte presterade speciellt bra på tävling. Visst, jag sprang maraton på 2:55 men gjorde en dålig halvmara i september och sprang ett långsamt millopp.

Låt oss jämföra 2014 - min bästa säsong - och 2016 - min "mesta" säsong - med summering utifrån fördelning mellan olika typer av löppass.

Några kommentarer är på sin plats. Jag är väldigt dålig på ett registrera tröskelträning som kategori, de finns gömda både i kategorin fartlek och kategorin långa intervaller. Kategorin fartlek innehåller också alla intervallpass med joggvila då jag velat ha med joggvila i passets totala volym vilket inte går med intervallfunktionen på jogg.se. Numera har jag intervallpass med joggvila som en egen träningstyp.

Den uppenbara skillnaden är att andelen distanslöpningen var mycket högre 2016, att jag tävlade mer 2014 och att jag sprang lite mer långa intervaller 2014, i övrigt gav detta inte så mycket.

2017 gjorde jag däremot min näst bästa säsong någonsin trots minskat antal träningstimmar och kilometrar. 2017 såg ut så här enligt samma princip. Visst ser det likt ut 2014?

2014 och 2017 har en sak gemensamt, jag bytte jobb. 2014 var jag ledig helt i januari (jag återkommer till det) och började nytt jobb i februari, 2017 var jag bara ledig en vecka men gick på halvfart på gamla jobbet, unnade mig generöst med lunchträning och fick in väldigt bra volym under våren, 253-270-300 km löpning under februari-april. För övrigt enda gången jag kommit upp i 300 km löpning på en månad.

Jag har många gånger sagt att man inte ska underskatta effekten en förändring utanför träningen kan ha på träningen. Både 2013 och våren 2017 var min jobbsituation otillfredsställande och det gav mig energi att börja på något nytt. Även om det är intensivt i början på ett nytt jobb och man vill vara på "tå" och prestera bra så ger det också massor av energi, det är i alla fall min upplevelse. Men, det vore konstigt om det vore hela sanningen bakom varför det gick så bra 2014 och 2017.

Åter till träningsdagboken. Jag tränade hårt våren 2014 trots att jag hade mindre tid till lunchträning på nya jobbet eller åtminstone tränade jag hårda pass, det är min bild och för att ta reda på om det stämmer satt jag mig och gick igenom träningsdagboken lite mer i detalj med en idé om att försöka kopiera våren 2014 och ha det som träningsprogram för våren 2019 och förhoppningsvis nå samma resultat igen.

Jag gick in i 2014 med bra grund, bra volym om än inget extremt från hösten 2013.

Jag tittade på januari och vad hittade jag då? Tre veckor med ganska normal träning och så en vecka med drygt tolv mil löpning. Tolv mil. Det är mer än min dubbla vanliga veckomängd. Redan här börjar jag överge planerna på att kopiera det.

Jag minns den där veckan tydligt. Jag var helledig och hade bestämt mig för att genomföra ett träningsläger på hemmaplan. Det var vintrigt med snö och fokus låg på att samla mil och det gjorde jag framgångsrikt, minns att det inte var speciellt svårt att genomföra den där veckan trots att den innehåll tre långpass på vinterunderlag

Jag tittar på februari och hittar inget som sticker ut, 210 km, 4-5 mil per vecka, något enstaka kortare fartpass på band men redan här kommer noteringar i dagboken som antyder att formen är bra, "Distans som visst blev snabbdistans" skrev jag efter ett milpass, "Hygglig fart utan att trycka på". Hittade också två snabbare långpass.

5000m inomhus i Storängshallen i Huddinge

Vidare till mars och den goda formen fortsätter. Säsongspremiär inomhus på 5000 m och nästpers med 17:52. Mängden är bra med 270 km tack vare regelbundna långpass som också går bra, jag river av 17 km snabbdistans i 3:57-fart, ett pass jag inte skulle fixa idag och en tisdagskväll genomför jag det klassiska "monsterpasset" 10 x 1000 m med en minuts gåvila för första gången och snittar tusingarna på 3:37'/km. Scheisse. Peppen från träningskompisarna på jogg är stor och kommentar om att jag blir livsfarlig i vår och det är roligt att jag är i så bra form.

I april - den viktigaste träningsmånaden innan Stockholm Maraton - samlar jag ihop 238 km. Inledde med ett snabbt långpass med 25 km i 4:15-fart, hoppsan och veckan efter genomför jag det bästa passet med tusingar på en lite böljande asfaltsraka, jag någonsin sprungit 8 x 1000 m med snitt på 3:32'/km med en minuts vila. Jag minns det där passet tydligt, det var riktigt riktigt hårt, jag fick kämpa med slitna ben och var skittrött efter fyra och redo att spy på de två sista som enbart gick på vilja. Påskhelgen avslutades så med att jag sprang kuperade Påsksmällen i Enhörna på 37:19, siktade på sub 37 vilket var ett högt mål men sprang ändå en och en halv minut snabbare än jag gjort tidigare på samma lopp. Samma vecka sprang jag sedan ett mycket tidigt progressivt kuperat långpass på grusväg över 36 km där snittfarten blev 4:29 min/m, det årets generalrepetition, fem veckor innan Stockholm Maraton.

Klar med 36 km i 4:29-fart innan klockan nio en söndagmorgon i april 2014

Maj 2014 och full av självförtroende när tävlingskläderna provades innan Stockholm Maraton.

Vi avslutar den här långa genomgången med maj, 241 km, bra men inget speciellt. Inledde första veckan med två riktigt bra pass, 9+7 km omkring halvmarafart och 24 km långpass/snabbdistans i 4:01-fart! Ett hårt pass som jag också minns, skrev att jag fick kämpa och fick kommentaren på jogg att om jag inte nu siktade på 2:48 på maran så var jag en fegis. :) fast jag undrade hur det skulle vara möjligt att fortsätta i 18 km till... Veckan efter innehåll ett bra längre fartpass och 4 x 3 km marafart följt av en hård snabbdistans på 38:14 på milen veckan efter. Sprang sista långpasset två veckor innan Stockholm Maraton. Drog på mig en kortare förkylning. Veckan innan Stockholm Maraton "misslyckades" jag på en mycket varm upplaga av tävlingen Milspåret där jag "bara" sprang på 37:54. Målsättningen var mycket högre och självförtroendet fick sig en törn. Sista dagarna innan Stockholm Maraton tränade jag lätt och så den sista maj sprang jag Stockholm Maraton på 2:50:43. Loppet ska jag inte orda så mycket om här, race rapporten är lång, jag misslyckades visserligen med min målsättning att springa sub 2:50 men jag är fortfarande idag mer än fyra år senare stolt över prestationen jag gjorde den dagen och tiden.

Resten av året då lite översiktligt, jag tog en välförtjänt "njutarpaus" i juni och tränade kravlöst men fortsatte sedan träna med bra kvalité men lite mindre mängd och den goda formen fanns kvar åtminstone tre månader till. Jag satte pers på Långlöparnas kväll 10000 m på Stockholms Stadion i augusti med 36:44 och jag satte ett rejält pers på Stockholm Halvmaraton i September med 1:21:24 och i november gjorde jag sedan med lite dalande form ytterligare ett sub 2:50-försök på Vintermaraton men kände efter ca 10 km att farten var alldeles för hög så jag skruvade ner farten och ambitionen ett snäpp och sprang mer kontrollerat in på 2:55.

Peppen från löparkompisar längs vägen är viktig, här med Karima och Gabriel efter Stockholm halvmaraton i september 2014.

Publikfest på Vintermaraton i november 2014...

Så för er som orkat läsa så här långt, vad är era slutsatser? Min slutsats är att ja, jag tränade hårt med en hel del längre och tuffa pass, regelbudn långpass och bra mängd för att vara jag men jag tränade inte extremt hårt, snarare var formen god hela våren och när jag funderar på vad det berodde på är jag tillbaka till den där tolvmilavecka. Min kompis Gabriel kommenterade vid något tillfälle att den nog givit mig en boost, och jag håller med om det men tiotusenkronorsfrågan är ju hur länge en sådan effekt kan hålla i sig? Jag tror den veckan var en språngbräda som lyfte mig och jag tror att den gjorde så jag kunde höja kvaliteten på de tuffare passen under våren vilket då lyfte mig ytterligare som en trappstegseffekt tillsammans med regelbundna ganska långa långpass i relativt bra fart, varvat med längre snabbdistanser omkring marafart blandat med kortare riktigt lugna distanspass.

Träningen 2014 till höger, träningen sedan dess till vänster...

Åter till 2017. Jag ska inte gå igenom den våren lika detaljerat men kan inte låta bli att fundera på om mängdblocket februari-april som också innehöll bra kvalité gav mig motsvarande boost som gjorde att jag gjorde fina tävlingsresultat med 1:22 på halvmaran i april, 2:54 på maran i juni och 17:50 på 5000 m bana i juli innan jag sedan presterade lite sämre på tävling igen resten av året.

Atea Mälarmaraton (halvmaraton) och i mål på samma sekund som en löpare som i år tog en SM medalj på 800 m.

Smärta överallt med ca 400m kvar av 2017 års Stockholm Maraton

5000 m bana på Södertälje IP en kväll i juli.

Hur har jag tränat sedan dess och vad tror jag på efter den här "analysen"? 

• Jag har tränat en större del lugn distans de senaste säsongerna för att jag upplevt att jag behövt det, vilket förmodligen inte gjort underverk för formen. 
• De lite längre fartpassen som ger hårdhet och fartuthållighet har inte varit lika ofta förekommande. 
• Långpassen har blivit färre, kortare och framförallt sprungits i lägre fart, flera pass i pratfart och inte lika många progressiva långpass ner till maratonfart.
• Jag kan se att jag tittat för mycket på vad jag tidigare klarat av och försökt träna inte utifrån nuvarande kapacitet utan ifrån tidigare kapacitet, blivit besviken när jag inte klarat att hålla samma fart och då gett upp, avbrutit pass, ersatt intervallpass med lugna distanspass på förhand eller kortat av passen istället för att utgå från nuvarande nivå och behålla mängden men skruva ner intensiteten.  
• De riktigt hårda passen har varit väldigt få och inte tillräckligt hårda.

Jag har funderat en del det senaste halvåret på min träning. Vad jag behöver för att må bra och vad jag tror är bra för att jag ska fortsätta utvecklas eller i alla fall inte försämras och det kan sammanfattas med ett ord, variation. Ett ord jag ofta återkommer till för att det är viktigt för mig, löpningen måste vara varierad. Jag ledsnar ganska snabbt på att bara springa t ex lugn distans. Men för att bli lite mer detaljerad så tror jag på:

• Att upplägget måste anpassas till vad som fungerar för en själv och i sitt eget liv. En självklarhet men i de sociala mediernas tidevarv är det otroligt lätt att stirra sig blind på vad andra gör!
• Att volymen ska hållas så hög som det går utan att det frestar på livet, relationer och övrig träning alltför mycket.
• Att det går att komma ganska långt på begränsad mängd i alla fall om fokuset ligger på kortare sträckor, så länge intensiteten hålls hög på samtliga pass. Själv pallar jag inte träna så utan har de senaste säsongerna behövt de återhämtande, lugna passen för avkoppling.
• Flexibilitet och villighet att planera om sin träning både på kort och längre sikt. Om du haft en tuff dag på jobbet, kanske en konflikt med en kollega eller bråkat med din partner är det inte rätt kväll för ett hårt intervallpass utan kanske en lätt jogg i skogen om du nu ska träna alls.
• Att motionärer får mycket mer resultat genom att träna långa intervaller istället för korta dito. Få av oss kan bli Usain Bolt i alla fall, bättre då att fokusera på uthålligheten snarare än topphastighet, mer fokus på nyttjandegrad och löpekonomi snarare än maximal syreupptagningsförmåga. Läs den här utmärkta artikeln från 2014 angående detta. 
• Att det hårda ska vara hårt, riktigt hårt men jag tror inte volymen behöver vara stor, förmodligen klart mindre än 30 min/vecka om intensiteten är tillräckligt hög. Det ska vara tufft men inte högre än att det ska gå att hålla bra löpteknik och absolut inte sprint i maxansträngning vilket bara ökar skaderisken och risken att bli sjuk.
• Att det mellanhårda inte ska glömmas bort sedan är det kanske skit samma och överkurs för de flesta om det kallas tröskel, halvmarafart eller t o m marafart och jag tror att de passen ska vara längre för att ge hårdhet och fartuthållighet.
• Löpekonomi och specifik träning i din tänkta tävlingsfart. Ska du springa maran under tre timmar är det många mil i 4:15-fart som gäller och vill du springa under 17:30 på 5 km tror jag på mycket intervallträning i 3:30-fart.
• Regelbundna långpass som ska vara lugna under grundträning långt från tävlingssäsong men tror också det är viktigt att tuffa till långpassen och lägga in långa fartökningar på trötta ben ju närmare tävling du kommer, i alla fall om målet är att springa halvmaraton och maraton.
• Att inte stirra sig blind på hur eliten tränar, få elitlöpare råddar heltidsjobb, familj och barn. Tränar man 600-800 timmar om året, en inte ovanlig dos mängdträning för en konditionsidrottare i världsklass, där löpare ofta ligger i det nedre spannet, och lägger man "bara" 10% av den tiden på högintensiv träning så innebär det ändå en till en och en halv timmas stenhård träning per vecka. Norska Marit Björgen är ett välstuderat exempel och hon blev sliten och övertränad och presterade sämre med en högre andel intensiv träning. Svensk elitlöpning har också lyft senare år med med större fokus på volym snarare än hög intensitet  Jag tror 80/20 är en bra princip men kanske 70% lugnt/25% medelintensivt/5% hårt är bättre för motionärer som får mer återhämtning, om livet utanför träning erbjuder det.

Jag blandar bra och dåliga pass just nu och pendlar i hur jag mår och velar mellan att lägga ner ambitionerna med löpningen till att vilja satsa på att göra vissa tider igen.

Kanske är jag inte lika motiverad som jag var för några år sedan men jag är fortfarande sugen på mer än att bara jogga för hälsans skull. Vill fortfarande kunna springa fort, hoppas inte jag är klar som löpare. Jag fyller 47 år i vinter men vill tro att jag har mycket löpning kvar i mig, hoppas motivationen finns för långpass och flera sub3-maror, vill väldigt gärna uppleva Boston Maraton någon gång. Skulle motivationen inte räcka till för maratonträning så finns det kortare sträckor att tävla på som inte kräver samma volym. Jag tror och hoppas att mitt kommande klubbyte kan öka motivationen och göra att jag igen kan få sällskap på vissa pass.

Efter sommaren har det i stort ändå börjat gå åt rätt håll både mentalt och i träningen och jag är för det mesta, även om jag kan dippa tillfälligt, taggad på fortsättningen igen efter en säsong som inte alls blivit som jag tänkt mig. En säsong jag hade planerat att ägna mig åt tuff fartträning och kortare distanser. En säsong starkt påverkad av min bästa väns bortgång i mars och ett stort behov av att därefter få sörja, få mental återhämtning genom lågintensiv träning och mer vila. Det har tagit tid och kommer fortsätta ta tid att komma ur det.

Jag upplever också att tiden inte riktigt finns för den träning jag vill genomföra, ironiskt eftersom barnen blivit större och äldsta dottern t o m flyttat hemifrån men förmodligen har det att göra med att både jag och min fru bytte jobb samtidigt och började jobba heltid igen efter att ha arbetat deltid tidigare.

Jag är glad att jag tog mig tiden att titta i träningsdagboken och skriva det här inlägget, bloggen går på sparlåga och en sådan här lång text kan måhända ses som ett avslut men jag kommer fortsätta skriva när inspirationen infinner sig utan några krav på mig själv att skriva ofta. Uthållighet lönar sig i löpning såväl som i bloggande, ett tusen inlägg och en miljon sidvisningar finns inom räckhåll innan orden sinar.

Tack för att ni tagit del av den här långa texten. Hoppas ni vill hänga med på den fortsatta resan!

Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.

Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!

Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...