Race Report Stockholm Maraton 2019 - 2:53:52, plats 162

Dags att summera årets Stockholm Maraton, Den korta versionen är att jag är otroligt nöjd med genomförandet i år efter lite strul med kroppen under maj. Det var kanske just på grund av det strulet fantastiskt roligt att springa loppet. Det räckte till 2:53.52, plats 162, 16 i åldersklass.

Alltid roligt att ha sällskap in till loppet. Åkte till Stockholm tillsammans med några löpare från Nykvarn, Maria, Marie och Sara som alla presterade fint, inte minst löparen 2943 bredvid mig, Sara som i sin första mara springer in på 3:06 utan att ta löpträningen på speciellt stort allvar och utan att vara med i någon klubb. Nu klarade du SM-kvalgränsen till 2020 bara så du vet Sara :)

Sista veckan innan loppet sprang jag 20 km på söndagen med 3x5 km i marafart och 5x3 minuter marafart på onsdagen, tisdag, torsdag-fredag helvilade jag vilket var någon dag extra då jag kände av en lättare förkylning. Torsdag och fredag åt och drack jag lite extra men inte lika kolhydratladdning med sötsaker som vanligt. På fredagen drack jag också en flaska rödbetsjuice vilket nog gav lite placeboeffekt :).

Trevlig tågresa in till loppet och häng före loppet med löparkompisar hemifrån. Hamnade sedan långt bak i starten då jag kände behov av ett extra toabesök till när jag kom ut i fållan och när jag köat klart var det bara tre minuter kvar till start. Såg därför inga "kända" löpare runt då de flesta nog stod lite längre fram. Grabbarna från podden Maratonlabbet som siktade på 2:48 såg jag inte till och inte heller Mikael, Kent, Olov eller Fredrik som siktade på ungefär samma mål som jag själv. Det var nog ändå positivt att hamna långt bak och få komma in i loppet i mitt eget tempo, kom iväg bra utan stress, aningen trångt först men första kilometer hamnade ändå runt fyrafart. Fick snart syn på Olov och Fredrik och bytte några ord med dem båda. Gillade nya bansträckningen i början och sprang första milen mycket kontrollerat men också i bra fart. Log lite extra när två grabbar på Kungsholms strand namngav mig som "legend" när jag passerade, haha, tack ska ni ha om ni nu läser detta för jag antar att ni läst bloggen! Funderade lite på om det kändes FÖR lätt men beslutade mig för att inte trycka på mera så tidigt då jag dels har rutin och verkligen ville göra ett bra, jämnt lopp och dels också vara lite rädd om vaden då jag verkligen ville fullfölja loppet nu. Vaden ja, den protesterade inte alls, jag hade lite känningar tidigt i loppet i andra vaden men det mest spännande var när jag trampade rejält snett i ett spårvagnsspår precis innan Dramaten, där kunde jag vrickat mig, det var inte så långt borta men det gick bra.

Det ger så mycket extra glädje att ha familjen på plats, här är första passagen på Strandvägen strax efter 10 km. 

...och här är andra passering efter ca 23 km. Här minns jag att jag ropade att det kändes ruskigt stabilt!

Familjen stod på Strandvägen och hejade alla tre gånger jag passerade, blåsten besvärade mig inte nämnvärt under loppet, tyckte mest det var sidvind och bara korta partier med motvind, temperaturen var perfekt, nästan för varmt ibland där det var lä. Nere i stan efter milen försvann Olov sakta framför mig. Narvavägen upplevde jag som rätt tung redan första varvet och hela loppet var jag noga med att ta det lugnt uppför. Sprang i en liten klunga från ca 15 km med 4-5 löpare varav någon från "Drift Running Club",  en orienterare och ett par utländska löpare, ofta drog jag, ibland var jag längst bak i vår lilla grupp. Passerade halvmaran på 1:25:50 på egen klockan och vid Grönan blev jag plötsligt ensam, kanske ökade jag för jag såg inte gruppen mer.

Strandvägen andra varvet och passagen runt Nybroviken och Skeppsbron kändes grym med mycket publikstöd då jag hade väldigt långt fram till nästa löpare. Väldigt många funktionärer känner igen Enhörna-linnet och flera speakers kommenterade att "här kommer första Enhörna-löpare", många barn ropade "heja getingen".

Lite sammanbiten någonstans längs banan. Foto: Jimmy Glinnerås, Örebro AIK.

Uppför Hornsgatan tog jag det lugnt, hade ett par SM-löpare till vänster om mig innan jag vek ner mot vattnet igen. Stadsgården var inte så kul och benen började bli lite stumma men plötsligt fick jag syn på Olovs rygg igen framför mig vilket var en bra morot för att inte tappa tempo och jag kom ifatt honom vid foten av långa backen upp mot Folkkungagatan som jag upplevde som rejält jobbig, värsta backen på hela banan, trots att jag tog det väldigt lugnt. Farten på Söder gick ner då jag valde att gå på jämn ansträngning istället för att blint stirra på farten och det var helt rätt. Det kändes bättre igen när det planade ut, Söderledstunneln var väl inte heller så rolig men när jag snabbt klarat av den och kommit ut i vänsterfil hade jag en stor klunga runt 3:30-farthållarna bredvid mig till höger och jag ropade och hejade på Susanne Bornmar som farthöll. Lundagatan lugnt uppför och Västerbron kändes hur lätt som helst i år. Där spelades för övrigt Avicii's "Tough Love" på högsta volym vilket jag tyckte var klockrent där och då.

På Norrmälarstrand efter 35 km var jag verkligen stark och jag kunde öka farten lite igen jämfört med många som var slitna och tappade fart och jag plockade 50 placeringar in redan från 30 km. Gillade verkligen den nya varierade bansträckningen nere i stan mellan Stadshuset och Strandvägen, slottet, Norrbro, runt Kungsträdgården. Kanske var det nyhetens behag, gillade att det var extra mycket publik, tyckte att det hela tiden hände något nytt och det bekom mig inte alls att springa Strandvägen tre gånger men förstår att det inte var lika kul i trettiogradig värme mot husfasaderna förra året. Tvärtom var det skönt att slippa tråkiga och mentalt tunga Torsgatan och Odengatan som kändes drygare på den gamla banan. Pressade inte så hårt uppför Narvavägen sista gången, hade sällskap med en kille i Djurgårdströja men väl uppe vid Karlaplans-rondellen började jag trycka på genom att hålla uppe stegfrekvensen och farten ökade igen trots att benen nu var rejält trötta. Det står i den preliminära resultatlistan att jag sprang i 3:39-fart vilket inte stämmer utan 8:54 på 2,2 km ger 4:03-fart men jag passerade flera löpare sista kilometern. Såg att jag skulle hamna i närheten av mitt nästpers 2:54:00 från 2017 och förhandlade lite med mig själv om jag skulle "skita i det" och bara njutlöpa in i mål men nej, tryckte på lite till och klarade 2:53 hjälp av en riktigt stark spurt på Stadion. Jag brukar alltid vilja njuta av målgången men nu blev det inte lika mycket, minss att speakern ropade upp mitt namn och klubb i kurvan och visst vinkade jag till publiken på upploppsrakan men jag hade lite mer bråttom än vanligt. Väldigt trött i mål och det kom en glädjetår eller två efter målgång.

En leende löpare. Det bestående intrycket från Stockholm Maraton 2019!

Summering, väldigt nöjd med genomförandet efter lite haltande förberedelser i maj men den bra träningen mellan januari-april har gett utdelning. Roligare bana än tidigare men samtidigt lite mer krävande vilket gör att jag värderar resultat lite högre ändå, jag hade väldigt roligt hela loppet, fick massor av pepp från kända och okända människor längs hela banan, kul att representera en anrik förening! 2016 presterade jag också bra efter en lite strulig vår och 2014 var speciellt med tiden jag gjorde så men frågan är om jag haft lika roligt något annat år som jag hade i år? Jag fick också ytterligare bekräftat för mig att just maratonsträckan passar mig väldigt bra då jag alltid presterar bättre på maran relativt sett andra sträckor, jag är duktig på att disponera loppen jämnt och "bara mala på" när andra börjar tröttna. I år tappar jag ungefär två minuter på andra halvan vilket jag tycker är godkänt med tanke på banprofilen på andra halvan.

Har redan i princip bestämt att inte springa nästa år, som vanligt så här års, men låter det beslutet vila ett tag, det är långt tid kvar att bestämma mig på. Någon sa att man kan springa loppet lite mer på kul och också och inte ta det så allvarligt :)

Summeringen av träningen inför årets Stockholm Maraton

På lördag springer jag mitt åttonde Stockholm maraton och mitt elfte maraton totalt och idag snorar jag. Med andra ord är allt precis som det ska :)

Så här ser min träning ut i sammanfattning från årsskiftet.

En positiv tolkning är att jag periodiserat med en hårdare vecka var tredje till var femte vecka vilket jag alltså inte gjort utan för en medelsålders motionär med jobb och familj så sköter det sig själv.

Hade jag skrivit detta för en månad sedan hade jag varit väldigt nöjd! Jag ställer mig på startlinjen med fler mil i benen än jag haft vid någon tidigare mara. Fram till slutet av april snittade jag 60 km löpning/vecka trots att det finns några veckor i bilden ovan när mängden varit lägre, v.4 och v.6 snorade jag och valde att stå över något pass och v.12 hade jag hosta och irriterade luftvägar. Någon förkylning för mycket men vintern var lång och att drabbas av ett par mindre förkylningar är inte konstigt. Jag har sluppit feber och längre uppehåll trots allt. v.18 var extra hård med mycket mängd och fart och det är därefter som jag inte är så nöjd.

Bara ett långpass i maj i söndags och löpmängden i mil räknat har minskat rejält sedan jag avbröt Kungsholmen runt med gubbvadsproblem. Efter en knapp veckas löpuppehåll med rehab har vaden hållit men det sitter lite känningar i kroppen. Nu är snittet knappt 56 km/vecka. Hade jag kunna träna och prestera bra hela maj hade jag trappat ner två veckor före maran men nu kände jag ett behov av att korta ner nedtrappningen till en vecka och få in en normal träningsvecka och en del fartlöpning för att minska oron för att vaden inte skulle hålla och förra veckan summerades till 62 km med 3 x 5 km marafart och 6 x 1000 m i marafart totalt. Bra!

Årets långpass:

5/1, 28 km lugnt tempo
12/1 24,4 km i lite högre tempo med inslag av "mellanmjölksfart".

2/2 25 km lugnt på moddigt, vintrigt underlag
16/2 33,3 km i 4:20-fart vilket överraskade mig
24/2 21,1 km väldigt lugnt 5:14 min/km med sällskap

9/3 28,2 km i 4:24-fart med tio km i 4:05-fart ca.
30/3 18,3 km lätt i 4:57 min/km
31/3 32,2 km i 5:02 min/km med sällskap i 24 km sedan sex km i 4:15-fart

14/4 28,2 km 4:50 min/km
28/4 37,5 km 4:23 min/km varav 10+7 km i fyrafart

26/5 20,3 km i 4:23 min/km varav 3 x 5 km i ca 4:03-fart med 500 m joggvila.

Elva långpass på 20 veckor är OK, men några färre än vanligt och jag hade gärna sett åtminstone ett eller två till över 30 km men jag vet samtidigt att uthålligheten inte är mitt stora problem. Fartuthålligheten brukar inte heller vara dålig i just maratonfart, att jag i år tvekar lite om målsättning handlar snarare om hur stor marginal jag har mellan maratonfart och fart som känns direkt obekväm och det vet jag inte förrän loppet pågår.

Hade formen varit som i slutet av april hade jag ställt mig på Lidingövägen med både en hög målsättning och ett stort självförtroende. Jag vet att formen fortfarande är hyggligt bra, så mycket har jag inte tappat genom mitt påtvingade uppehåll men jag kommer ändå springa maran med mer blandade känslor i år. Jag ser fram emot gemenskapen före start, förväntningarna i  startfållan, stämningen längs banan och och gemenskapen efteråt på Östermalms IP men det finns tvivel kring form och kapacitet och också en oro över om vaden är redo för 42,2 km asfalt i förhoppningsvis hygglig fart.

Vad gäller målsättning så gav söndagens pass beskedet om att en satsning mot sub 2:50/2:48 kanske är att sikta för högt, jag är inte i toppform och jag tror inte huvudet är redo att göra det hårda jobbet som krävs så länge. Samtidigt kändes det väldigt kontrollerat i 4:05-fart och skulle det mot förmodan kännas lika lätt neråt fyrafart med puls som inte ligger för högt så kommer jag givetvis springa så fort jag tror jag orkar och vågar så får jag se hur långt det räcker. Jag kommer vilja genomföra loppet även på en långsammare tid än jag tänkt mig om jag bara får en liten känning i vaden. Får jag däremot ont och slår upp en skada i vaden kommer jag förhoppningsvis att kunna kliva av för att slippa ägna sommaren åt rehab.

Jag brukar säga att tjusningen, och förbannelsen, med maratonsträckan är att man aldrig på förhand kan vara tvärsäker på hur det kommer att gå och det är så jag får tänka. Jag ska ställa mig på startlinjen och vara positiv. Jag läste en bra artikel om tapering häromveckan och fastnade för detta:

"Let’s face it. Most of us aren’t going for an Olympic gold medal here. We are simply enjoying the challenge of doing our best. There is no real pressure, so quit putting so much on yourself. We run for fun, and you should remember that. Have fun! I encourage runners to smile a lot in the final days before a race. Smiling puts you in a better mood, and that can play a big role on race day.

It’s only through having a positive, happy mindset focused on doing your best, combined with a well-trained body that is rested but revved, fueled and hydrated that helps you race at your best".

Riktigt bra tycker jag! Hoppas jag träffar många av er i Stockholm om några dagar! Ser ni nr 795 i Enhörnas getingrandiga linne så kom fram och säg hej!

Foto: Södertäljeposten, publicerat med tillstånd.

"Hygglig" maratondag och egen generalrepetition

I söndags var det en stor maratondag. Världseliten sprang i London. Förhandsfavoriten Eliud Kipchoge segrade på 2:02:37, det näst snabbaste maratonloppet någonsin och blev första manliga löpare som vunnit London fyra gånger och får nu anses som den främsta manliga maratonlöparen någonsin. London blev första maratonloppet någonsin där två löpare sprang under 2:03 då också loppets tvåa etiopiern Geremew underskred det tidigare världsrekordet satt av Kimetto i Berlin och sprang på 2:02:55. Hemmafavoriten Mo Farah sprang in på 2:05 och en femteplats, ca 20 sekunder långsammare än sitt eget Europarekord från Chicago förra året.

För svenskt vidkommande var det en högintressant dag med fem löpare som jagade VM-kval i två olika lopp. Dagens herrar i fokus var David Nilsson och Adhanom Abraha som båda öppnade offensivt i Hamburg och länge låg i fas för att hota Kjell-Erik Ståhls gamla svenska rekord från EM i Helsingfors 2:10:38. Den offensiva öppningen, främst på Adhanom, gjorde att farten mattades något men båda löparna noterade fina personliga rekord på 2:13 för David Nilsson och 2:14 för Adhanom, båda väl under EM-kvalgränsen. På damsidan sprang även Huddinges Hanna Lindholm och Runacademys Johanna Bäcklund i Hamburg och Mikaela Larsson i London. Hanna återtog andraplatsen på bästgenomtiderna-listan genom att nu springa sub 2:30 för första gången, 2:29:35, fem sekunder snabbare än Charlotta Fougberg i Sevilla i februari och Johanna Bäcklund noterade personbästa på 2:35:10. I London förbättrade Mikaela Larsson sitt personliga rekord ner till 2:31 och därmed har många svenska damer nu underskridit VM-kvalgränsen. Fantastiskt roligt för svensk maratonlöpning! Vilken toppbredd på damsidan och toppen hos herrarna resultat blir allt bättre även om det inte är samma bredd där. Har det någonsin hänt tidigare att fem löpare har kvalat in till VM på samma dag?

För egen del har jag en tuff träningshelg bakom mig men nu måndag kväll är jag ändå inte speciellt sliten. Flera löpare jag följer förbereder sig för halvmaraton i dagarna och då min form är bra har jag också slängt in en anmälan till Kungsholmen Runt 11/5, det är maran i Stockholm som är viktigast men jag skulle gärna springa bra också på Kungsholmen då jag hinner återhämta mig ändå till Stockholm. Jag testade passet 4x3 km i en fart som skulle ge sub80 på halvmaran i lördags men jag kom ut lite för sent och hann därför bara genomföra 3x3 km med 500-1000m joggvila. Jag prickade nästan farten, den hamnade på ca 3:49-3:50 min/km men det var alldeles för ansträngande efter bara tre kilometer för att alls kännas realistiskt tyvärr. Jag planerar att upprepa det här passet en gång till innan Kungsholmen Runt.

Med fyra eller fem veckor kvar till maran och en del icke-löprelaterade roligheter inbokade på helgerna i maj, fick "generalrepetitionen" - det tuffaste och längsta långpasset inför maran - förläggas igår, dagen efter halvmarafartsintervallerna och det gick desto bättre, ambitionen var att genomföra åtminstone 36 km med minst 12 km marafart. När jag sprang maraton senast 2017 genomförde jag 35 km varav 12 km i 4:10-fart. Nu blev det först 18 km lugnt men ändå i ca 4:40-fart, därefter 10 km i 4:02-fart, en kilometer jogg vilket också inkluderade dricka-och toapaus hemma för att kolla till barnen, och till sist sju km lite snabbare, 3:58-fart och avslut med 1,5 km långsam nerjogg, totalt alltså 37,5 km i 4:23-fart med 10+7 km omkring fyrafart.

Det är en generalrepetition jag är väldigt nöjd med, den bästa jag någonsin genomfört inklusive 2014  då jag sprang 36 km i 4:29-fart progressivt.

Jag har börjat grovplanera sista veckorna mot maran, det vore bra att få in ytterligare ett långt långpass den kommande helgen men det ser inte lätt ut. Maran är viktigare än halvan som sagt men drömmålen på båda är sub80/sub 2:50, båda väldigt höga målsättningar och jag ska nog formulera andra mål också om inte allt stämmer. men har jag en bra dag är det ändå inte helt orealistiskt. Det jag inte vill göra är att starta alltför försiktigt och inte ge mig själv chansen. Det vore dumt och orätt mot mig själv efter all bra träning jag fått till den här våren. 2017, på mitt senaste Stockholm maraton var jag också i bra form och startade också första milen med sikte på en sluttid på 2:50 men jag märkte efter 10 km att jag redan då fick slita för mycket och därför så sänkte jag farten något och sprang ändå in på min näst snabbaste maratid med 2:54:00.