Stockholm marathon 2014 - Ett försök till analys av min förbättring

Idag skriver jag om varför jag tror att jag lyckades slå personbästa på Stockholm Marathon med över sex minuter. Jag har höjt mig en nivå i år och här är varför:

• En väldig tydligt målbild! Jag ville detta väldigt mycket och det är viktigt, mycket viktigt! Min relativa brist på utveckling på kortare distanser har fått mig att undra hur mycket jag egentligen vill bli en bättre millöpare?!
• Grunden för förbättringen lade jag redan förra sommaren/hösten 2013. Jag tjatar om min kuperade Lidingöträning förra sommaren men den lade grunden för den fina vintermaran jag gjorde i november 2013.
•  Hela hösten 2013 fokuserade jag sedan ganska mycket på löpträningen då det var lugnt på jobbet jag skulle lämna. Jag utnyttjade luncherna och sprang ofta fem pass i veckan, varav 3-4 lunchpass/vecka. Jag kom igång snabbt med löpningen efter vintermaran och gick in i 2014 med både en bra aerob grund och uthållighet.
• 2014 började med ledighet och i januari sprang jag riktigt mycket inkl en vecka med tre långpass och 121 km totalt. Dessutom var hela vintern snöfattig och relativt mild och bra att springa i.
• De två punkterna ovan kan sammanfattas i kontinuitet och mängd vilket urklippen från träningsdagboken nedan visar. Tvåhundra kilometer på en månad är för mig en bra träningsmånad och lättare att nå med regelbundna långpass och jag har haft många månader över 200 km och har legat på en något högre träningsvolym än jag brukar ända sedan i höstas. Jag är faktiskt lite imponerad över mig själv här! 

Hösten 2013 överst, våren 2014 nedan i sammanfattning

Några andra saker är lätta att ticka av men inte desto mindre viktiga

• Jag hade en bra dag lördagen 31/5 och det är viktigt på maran! Uppladdningen fungerade, jag var pigg och utvilad på tävlingsdagen och sugen på uppgiften/motiverad vilket jag redan nämnt. 
• Energiintaget fungerade bra hela loppet även om en läkarbekant tyckte det lät klent med kolhydratintaget och påstod att glykogenet bara räcker i 50 minuter vilket jag ställer mig frågande till och att jag kanske skulle sprungit någon minut fortare med mer sportdryck och kolhydrater under loppet? Visst är det väl ca 90 minuter som gäller? Dessutom upplevde jag det ganska ansträngande att fylla på med vätska i den här farten och jag skyller den tappade minuten på sista milen på banprofilen, inte energiintaget.
• Mer differentiering av farterna på träning? Jag har sedan i höstas, delvis medvetet, sänkt farten på distanspassen. Förut sprang jag ofta i 4:30-4:40-fart på distanspassen och många pass var varken speciellt ansträngande eller speciellt lätta. Numera springer jag oftare distans runt 4:50-5:15 min/km och då är passen verkligen lätta och ger minimalt med slitage och ger kanske också bättre träningseffekt? De gånger jag springer ett lite längre distanspass i t ex 4:30 är det nu istället ett medvetet val för att jag tycker att det är en härlig fart att springa i där flytet i löpsteget är lite bättre jämfört med 5 min/km som kan kännas mera släpigt och segt.
• Det förlängda distanspasset en gång i veckan. Då jag bytte jobb beslutade jag mig för att förlänga ett av passen på vardagskvällarna till uppemot 15-19 km, inte sällan har det passet varit någon form av långintervall eller liknande. Jag upplever att det har gett bra effekt på uthålligheten ihop med de regelbundna långpassen, och naturligt lite mer mängd.
• Intervallpassen har varit tuffare. Under våren sprang jag ofta tusingar på löpband i 3:20-fart. Jag har ökat antalet repetitioner, t ex 10x1000m två gånger i vår och jag har sprungit mina snabbaste tusingar någonsin, t ex 10x1000m 3:39'/km i snitt 11/3, 8x1000m 3:32'/km i snitt 10/4.
• De lätta passen har alltså varit riktigt lätta och de hårda passen hårda.
• Jag fick inte in så många långa pass i marafart men kan ändå summera ca 130 km i marafart under våren där de längre passen byggde både pannben, uthållighet och också löpekonomi i tävlingsfart och farten kändes alltmer kontrollerad ju närmare dagen D jag kom. Jag tror på metoden att träna mycket på slutet av träningsfasen i tänkt tävlingsfart!

Det var mina "50 cent". Jag tror alltså inte det är en enstaka faktor som gjorde att jag i år sprang så mycket bättre utan en kombination av flera saker där de ovan är de viktigaste.

Efter loppet hade jag inte räknat med att vara så här ur form som jag känner mig just nu och har känt mig ända sedan loppet. Tidigare maror har alltid åtföljts av en formtopp efter vila och återhämtning men inte i år. Löpningen känns seg och tung och faktiskt, lite tråkig. Jag är trött och lite omotiverad och får ofta "bryt" under passen där jag stannar och bara glor på ingenting med tomt huvud. Kanske behöver jag vila ännu mer, kanske behöver jag göra något annat under en period, förmodligen är jag i behov av mer sömn och av semester vilket inträffar om en vecka. Samtidigt gjorde jag verkligen en toppenprestation i Stockholm och fick ut det jag hade i mig och det tar tid att återhämta sig fysiskt och mentalt från det!

I onsdags coachade jag en grupp på ett löppass på jobbet och vi körde lite gemensam löpteknikträning och de fick lite tips och jag tror det var uppskattat. Sedan dess har jag varit förkyld och inte sprungit alls och jag konstaterar att det var helt rätt beslut att inte tävla i onsdags med den nuvarande känslan i kroppen.

Min plan just nu är att låta förkylningen läka ut och sedan springa ganska mycket nästa vecka, men enbart väldigt lugna distanspass och så hoppas jag på en annan känsla snart!

Rolig bild men är den värd 250kr på Marathonfoto? Nja...

Vad händer här då?

Lite glesare mellan inläggen just nu. Har inte haft så mycket att skriva om och dessutom är det både en fantastisk och hektisk tid så här års och jag har varit extra trött även om det säkert delvis också beror på urladdningen på Stockholm marathon. I vardagen tänker jag ibland inte så mycket på att jag har fyra barn utan det rullar på, även om det ofta är ganska intensivt och jag har noll kvällar där jag bara slappar i soffan. Slappa i soffan är heller ingenting jag vill ägna mig åt men nu känner jag att jag behöver ta det lite lugnare i alla fall.

Maj och juni är en extra hektisk period, det är sommaravslutningar på barnens aktiviteter, utflykter med skola och dagis som kräver lunchmatsäckar, mycket på jobbet, förberedelser inför skolavslutning utöver allt vanligt. Jag försöker att prioritera och säger nej till en del saker vilket är tråkigt men ibland nödvändigt. Försöker ändå ta vara på ljuset - igår kväll var det rent magiskt! - och vara ute även om det vissa kvällar bara innebär en stund på studsmattan med barnen sent på kvällen, att gå en kort promenad runt kvarteret eller att som igår kasta lite frisbee på gräsmattan.

Träningen då? Jodå, den får ta lite plats och nu håller jag igång ungefär varannan dag med lättare löpning, det går fortfarande rätt tungt men jag gör mig ingen brådska! Kanske har jag trots allt en light-variant av lite Post Marathon Blues för jag har känt en tomhet vad gäller träningen men tar det som ett tecken på att även huvudet behöver återhämtning. Avslutade i alla fall ett lättare distanspass häromkvällen med två snabbare kilometer strax under 4 min/km och det gick vägen och igår kväll beslutade jag mig hastigt för att springa under sonens fotbollsträning och sprang två varv i vårt väldigt kuperade motionsspår Oxvreten. Första varvet väldigt lugnt med sällskap och andra varvet själv i högre fart och då började det kännas riktigt riktigt bra igen!

Den lugna träningen kommer fortsätta ca en vecka till. Efter tidigare maror har jag känt en tydlig formtopp och jag hoppas framkalla den även i år genom att ta det lite lugnare nu. Först fram emot mitten av nästa vecka är planen att börja köra lite kvalité igen! Apropå Stockholm Marathon så tänker jag knyta ihop bloggsäcken genom att skriva ett inlägg där jag ska försöka gå igenom varför jag tror jag utvecklats och nu sprang sex minuter snabbare än på Vintermarathon i höstas! Stay tuned! 

Känner lugnet

Veckan efter maran har karakteriserats av glädje, lugn och återhämtning. Har fått så otroligt mycket beröm och pepp från familj, vänner och arbetskamrater! Kommentarer som "Nämenfyfan, jag kan inte springa en kilometer i den farten" är ju roliga men det handlar inte om att jag jämför mig med andra! Nej, jag har tränat för detta och den som säger så har inte gjort det men den får mig ändå att inse hur långt min löpning tagit mig, vad den gjort med mig och också vad den på vägen, kommit att betyda för mig!

Dagen efter maran promenerade jag lätt, på måndagen cyklade jag en halvtimma, bl a ner till badet där jag gick i så vattnet nådde låren och stod där en stund och lät det svala vattnet kyla ömmande muskler, riktigt effektivt! På tisdagkvällen sprang jag för första gången, 6 km långsamt och försiktigt tassande på mjukt underlag i regnvåt skog följt av promenad på onsdag och en lugn terrängrunda med David på torsdagen igen. På fredagen var dock mitt vänstra lår ömt och irriterat på framsidan så jag vilade från löpning både fredag och lördag men idag har jag sprungit en lätt runda igen utan känningar. Fart, sträcka och annat just nu helt ointressant.

Bild från dagen före maran, på min vanliga terrängrunda

Jag hade svårt att sova de första dagarna efter loppet, var lite uppe i varv och sekvenser från loppet spelades om och om igen i huvudet. Jag har varit extra hungrig och självklart har jag varit sliten i benen och mitt vänstra knä gnällt lite men ganska fräsch i övrigt, ungefär samma känsla som efter Vintermaran där jag också kom igång relativt snart med regelbunden träning. Visst sliter hög fart på lång asfaltssträcka men jag var mer förstörd efter kylan 2012 eller mina första maror och så bra tränad som är nu så går också återhämtningen lättare!

Det existerar ingen post-marathon blues, tvärtom! Jag har aldrig tänkt så positiva tankar om marathon som nu! Det är lätt att låta all positiv feedback jag fått stiga mig åt huvudet men att jag gör en så bra tid som 2:50 i just Stockholm är riktigt bra och kanske har det inte riktigt sjunkit in ännu. Vill jag ta mig under den gränsen så gör jag det på en flackare bana, om det nu är viktigt, som jag skrev i race rapporten. Jag vet inte om jag varit gladare för 2:49 än jag är för mig 2:50. Framåt så ska jag tillåta mig själv att bara njutlöpa en period nu. Både skalle och kropp behöver det.

Tids nog följer nya målsättningar. Ni vet hur gärna jag vill komma ner på 36 minuter på 10 km och jag har hittat ett par riktigt motiverande tillfällen att prova lyckan på i sommar men jag gör ingen stor grej av det nu och behåller det också för mig själv så länge. Jag ser också fram emot Stockholm halvmarathon i september. Jag brukar ha en bra träningsperiod i början på sommaren och vara i bra form och ska nog kunna göra ett bra lopp där så småningom. Vem vet, det kanske t o m blir ett Vintermarathon till i höst om vädret är bra och träningen gått bra? Vi får se helt enkelt. Jag tänker positiva tankar om min löpning och livet i stort men också vilsamma tankar där jag känner lugnet och där tider och prestationer just nu är underordnade njutning och välmående.

Gott så!

Race Report Stockholm Marathon 2014 - 2:50:43 plats 142 (24:a i åldersklass, 7:a bland herrar födda 1971)

Intrycken från årets Stockholm marathon har sjunkit in lite men leendet sitter kvar! Som vid tidigare tillfället så känns loppet märkligt avlägset och som i ett töcken men bevisen att jag faktiskt sprang är många! Här är min långa rapport. Sätt er tillrätta och häng med på mina rekordsnabba 42,2 kilometrar på Stockholms gator!

Dagarna före

Stockholm Marathon i år föregicks av en långhelg vilket var både bra och dåligt. Torsdagen höll jag igång rätt mycket, var till soptippen med en fullastad bil, fixade hemma ute och inne och sprang ett mycket lätt pass på kvällen, 5 km jogg med 1 km marafart och några korta backsprinter och allt kändes mycket bra. På fredagen var jag också ledig och tog jag det lugnt med följden att jag blev rastlös hemma i duggregnet! Tog en kort skogspromenad med de yngsta barnen där "stubbhoppning" var populärt.  Ingenting jag vågade prova på, dock fick jag bära yngsta dottern en bit hem vilket kanske inte var idealiskt för på tävlingsdagen vaknade jag med samma ryggont jag haft någon vecka tidigare.

Stubbhoppning - ingen rekommenderad aktivitet dagen före maraton!

Före loppet

Ryggontet var dock inget som besvärade mig alls eller något jag ens tänkte på när jag satte mig i bilen och åkte in till stan. På tunnelbanan var det fullt med löpare att prata med och jag kom till Östermalms IP vid ca 10:30, fick min nummerlapp av och en kort pratstund med Fredrik Uhrbom innan jag hastade igenom mässan, bytte några ord med Mats och Johan från X-Kross. Köpte enligt tradition en kaffe och kexchoklad vilket intogs ihop med en banan samtidigt som jag nålade nummerlapp och snörade fast chippet i skon.

Kolhydratladdningen ska jag beskriva kortfattat. Jag gjorde precis som jag gjort tidigare. Jag har aldrig kört någon Carboloader, Vitargo eller liknande. Nej, det ska vara enkelt, och inte smaka tapetklister! Förutom lite extra ris, pasta, vatten från onsdagen bestod min kolhydratladdning torsdag-fredag av fyra påsar lösgodis (Basset's vingummin och Haribonappar med fruktsmak för den intresserade...), ett par glassar, ca en liter äppeljuice och en liter Mer med apelsinsmak.Det fungerade klockrent men att kolhydratladda själv hemma med fyra barn på torsdagen var inte så lätt, att hävda att det var Selleri, var inte ett framgångsrecept...De två flaskorna rödbetsjuice jag drack torsdag-fredag fick jag dock ha för mig själv...konstigt (även om jag vant mig vid smaken).

Tillbaka till Östermalms IP, Efter fixande med chip och nummerlapp lämnade jag in mina överdragskläder och besökte den blå enrummaren ett par gånger för att nervöskissa. Träffade sedan Louise och min klubbkamrat Eva och sedan Tobias. Kom på att jag igen gjort klassikern att glömma min energigeler i väskan (2012 insåg jag det i startfållan) och kunde tack och lov hämta dem denna gång. Jag klämde en tre portioners gel direkt  (!) men behöll en i vardera hand för användning under loppet. Tobias och jag gick ut i startgrupp B 15 minuter före start där Olov anslöt. Gott om plats i B innan start och peppen var maximal trots att det regnade en hel del minutrarna innan start. Önskade mina medlöpare lycka till och sade till mig själv; "inget fegande nu Staffan, GO FOR IT"!

Starten

Den sedvanliga handklappningen, nedräkningen, pang och iväg och jag som hade hoppats på lite mindre trängsel i grupp B, så blev det inte utan jag upplevde första biten lika trång som vanligt, hamnade automatiskt på nedre filen på Valhallavägen där jag inte sprungit tidigare, sprang i kanten nära nära parkerade bilar och ibland uppe på en trottoarkant.

Gick om farthållaren för tre timmar i slutet av Valhallavägen och sprang om Karin i "SVT-backen" precis som hon förutspått, redan tittade solen fram och nere på Strandvägen kom jag ifatt Tove och Karima och jag bytte några ord med dem men lämnade dem när de tog vätska vid kontrollen på Strandvägen. Passerade 5 km helt enligt min plan på 4:05 min/km första 5, dvs 20:22.

Har inga tydliga minnesbilder av resten av första varvet annat än att det gick väldigt bra, Gabriel från Jogg hejade på Skeppsbron tror jag och Kristian och Stefan vid Slussen. Södermälarstrand gick odramatiskt, noterade att det blåste lätt motvind med betoning på lätt, tog det lugnt uppför korta, branta Pålsundsbacken upp till Västerbron där jag kom ikapp Josephine Ambjörnsson, Hässelby. Såg att hon hade det tungt och peppade henne att fortsätta när jag passerade och blev väldigt glad över att långt senare få se henne igen i mål på en så förhållandevis bra tid som 2:55 efter en tung vår (hennes PB är så bra som 2:45). Västerbron gick bra både uppför och nerför och på Norrmälarstrand passerade jag 10 km på 40:29.
fortfarande helt enligt plan och passerade flera kända ansikten, t ex Mackan som tog dessa bilder. Jag ser pigg ut och trodde först att bilderna är från första varvet men frånvaron av andra löpare gör att jag inser att de faktiskt är från andra varvet och drygt 35 km även om jag undrar hur jag orkade spexa där?

Foto: Marcus Nilsson

Tillsammans med löpare nr 482 som visade sig heta Mark och inte Staffan...mer om det senare!
Foto: Marcus Nilsson

Foto: Marcus Nilsson

Den långa sega stigningen från Tegelbacken via Torsgatan-Odengatan gick bra men benen började tröttna lite oroväckande men jag noterade också min näst snabbaste femma här med 20:02 och passerade 15 km på 1:00:31 fortfarande bara halvminuten efter, trots uppförslöpning. Känslan i benen blev sedan inte värre förrän i slutet såklart då benen börjar säga ifrån alltmera högljutt.

Började räkna ner mot halvmarapasseringen och förundrades här över publikstödet till just mig, överallt hördes "Heja Staffan!", "Bra Staffan!", "Ser bra ut Staffan!", "Kör Staffan!". En kille framför mig i grönt linne (nr 482 i bilden ovan vinkade någonstans och jag tänkte därför att han heter säkert också Staffan vilket jag också frågade honom (!) när jag passerade i SVT-backen. "Nej, jag heter Mark, det är nog dig de hejar på" fick jag till svar, haha, galet roligt! Denna Mark skulle jag sedan växeldra med resten av loppet. Om du läser detta Mark, tack igen för sällskap och draghjälp! En av alla dem som hejade här var Ingmarie.

Många fruktar den knappa milen ute på gröna Djurgården där det inte är så mycket publik, jag har aldrig upplevt den så negativ förutom på min första mara 2008 när jag fick börja gå därute. Tvärtom tycker jag den är ganska trevlig. Vid ca 20 km kom ikapp en bra klunga med flera löpare från FK Studenterna bl a Herman Degselius och Clarence Ärlebrink och en till i en solhatt. Honom skulle jag återse senare!

Halvvägs

Passerade halvmaran på 1:25:04 och tog saltgurka. Inte så gott men salterna är säkert bra. Mitt energiintag i form av mina två treportioners Maxim-geler fungerade väldigt bra. Jag hade tömt första gelen vid halvmaran efter att ha tagit små "klunkar" regelbundet. Ute på Djurgården sprang jag sedan riktigt riktigt bra och visste att jag låg bra till mot 2:50 och tog in lite på det jag låg efter mitt mellantidsarmband som pekade 2:49:45. Femman mellan 20-25km gick på 20:01 och självklart började jag bli lite trött, självklart funderade jag då och då på hur långt det var kvar men jag lät aldrig de tankarna ta över och någon djupare dipp där jag ville slå av på takten eller t o m börja gå var jag aldrig ens i närheten av i år, samma starka känsla som på Stockholm 2012 eller på Vintermaran 2013! Nu hade jag lämnat klungan bakom mig och resten av Djurgårdssträckan gick riktigt smidigt och snart var jag tillbaka vid Waldemarsudde, Grönan och Skansen där jag återsåg Ingmarie som hejade friskt och frågade om jag ville ha något. Det kändes bra och jag avböjde.

Tillbaka bland publiken på Strandvägen och jag avböjde även dricka av Jonas i Spårvägens vätskekontroll då det kändes OK. Generellt med drickat så upplevde jag det jobbigt att dricka i den här farten, mycket hamnade utanför och det blev jobbigt att andas en stund efter varje mugg men jag tror jag drack en mugg vid varannan kontroll ungefär och det kändes lagom. Den berömda Colan och kaffet vid Stadshuset hoppade jag dock över i år, kände inget behov alls av den i år!

Jag brukar uppleva Strandvägen som lite tung, som om det är lite uppförsbacke, vet inte om det är så men i år gick det bra. Passerade Petra Kindlund, Salomon, precis vid speakern vid Dramaten, alla tjejerna i SM-klass får ju välförtjänt mycket uppmärksamhet av speakers och publik och det var grymt peppande och vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården kunde jag inte hålla mig från att leka med publiken, jag höjde armarna över huvudet och applåderade, vinkade, gjorde tummen upp och gensvaret där jag sprang ganska ensam, herregud så många hejarop och leenden jag fick tillbaka, jag tror aldrig jag kommer glömma det ögonblicket faktiskt! OK, jag blev trött i axlarna och det kostade säkert ett par sekunder, men herregud så det var värt det!!

Någonstans vid Strandvägen runt ca 28 km. Drivet i steget ser bra ut!

På väg mot Slussen fick jag pepp av Gabriel igen och femman mellan 25-30 km gick på 20:10. på Södermälarstrand växlade jag några ord med nämnda Mark ovan som gick om mig. Valde medvetet en lite längre väg genom att hålla vänster i Pålsundsbacken där det inte är lika brant och jag fick då också svalka av ångduschen då det nu var varmare i solen. Väl uppe på Västerbron gick det såklart tungt nu och jag tillät farten att sjunka lite men tog igen det på nervägen där jag kom ikapp och gick förbi Mark som gått ifrån lite uppför. Femman 30-35 km som inkluderar Västerbron blev min långsammaste på 20:32 och jag tror att det framförallt var på bron jag tappade sekunder. Passerade en Hässelbytjej som fick lite pepp och tyckte jag sprang bra på Norrmälarstrand där Mackans bilder ovan är tagna. Kom också här ikapp Andreas som jag tyckte sprang helt fantastiskt i sin marapremiär och jag skrek något, högst oklart vad, när jag passerade honom och fick pepp av flera, t ex Alex och HAIS-Robert. Vid Centralen tog jag min sista mugg dricka och nu handlade allt om att övertyga benen om att fortsätta mata på för nu var de tunga! Uppför var jag ändå stark hela vägen och Torsgatan gick OK men visst var det skönt att nå krönet efter att ha sprungit om Therese Nordström, Ullevi som kom femma på SM med 2:51 precis innan. Precis i början av långa utförslöpan med 40km-skylten i fjärran blev jag plötsligt omsprungen av Studentenlöparen i hatten jag passerat efter halvmaran. Han kom som skjuten ur en kanon och jag hade verkligen inte en chans att hänga på, försökte inte ens vilket är så dags att gräma sig över nu! Jag identifierade honom i resultatlistan som Fredrik Pettersson, född 1975 och ser att han avslutade sista 2,2km i 3:46-fart och gick precis under 2:50 med 2:49:45, hatten av för den avslutningen!

Björn fångade mig och Mark i början på Vasagatan precis före centralen på andra varvet

Målgång

Passerade 40km på 2:41:43 efter en sista femma på 20:20. Arrgh, nu var det kamp mot benen på Karlavägen och det var underbart att till slut få svänga upp i Sturegatans backe med Stadions klocktorn i blickfånget. Tittade på klockan, 2:47 någonting, skulle det gå ändå att ta mig sub 2:50? Nej, upp på backkrönet, 2:48 någonting, hade sedan glömt hur långt det var efter vänstersvängen innan man får svänga in bredvid murarna, full fart framåt så mycket jag bara förmådde, svärfar hejade plötsligt på utsidan, in genom Sofiaporten och in på tartanen. Bjuder på några snodda skärmdumpar från Marathonfoto här:

Hann uppfatta mina fina svärföräldrar och barnen som ropade och vinkade på läktaren till höger innan kurvan, vinkade till dem och publiken i kurvan, en sista blick på klockan, insåg att 2:50 var helt lugnt, mäktade med en sista kort slutspurt över mållinjen varefter jag stannade sträckte armarna i skyn och bara skrek rakt ut: "JAAAA" innan jag tog Mark i hand och vi tackade varandra hjärtligt för hjälpen. Sedan kom faktiskt tårarna, glädjetårarna! Fick min medalj, skrattade, grät, log och dröjde mig kvar i vimlet och hälsade på kända och okända. Strax därefter kom Tobias i mål på finfint PB 2:56 och vi gjorde sällskap på vandringen mot IP där svärföräldrarna och barnen mötte mig på vägen för en pratstund. En trött Kent med nysatt PB kom förbi och Tobias L som nådde mållinjen bara ett par sekunder efter tre timmar.

Efter loppet

Efteråt försåg jag mig generöst med det som bjöds på IP och stannade kvar länge och bara njöt av inramningen, solen, stämningen! Den alkoholfria ölen smakade förträffligt! Träffade många bekanta och bloggläsare både på IP och i tunnelbanan på hemvägen och vill passa på att tacka igen för all pepp och värme, helt fantastiskt!! Jag blir lika glad varje gång!!

Jämnt och fint hela vägen!

Jag kan leva med sällskapet i M40-listan med elitlöpare som Anders Österlund, Jonas Larm, Anders Szalkai, Cedric Schwartzler m fl! Av årgång 1971 är jag på sjunde plats totalt och fyra i Sverige!!!

Analys och reflektion

Efter denna kavalkad av känslor och intryck är det på plats med lite objektivitet som avslutning:

Tid: 2:50:43
Plats: 142:a (24:a i åldersklass, totalt 7:a av män födda 1971)
Puls (snitt/max): 179/193
5km-splittar: 20:22-20:07-20:02-20:09-20:01-20:10-20:32-20:20 (så ska ett marathon springas!)

Ni undrar säkert om jag känt mig besviken på att jag missade drömmålet sub 2:50? Jag kan helt ärligt svara nej på den frågan! Jag är oerhört stolt över att jag gav mig själv chansen och inte fegade utan följde min plan till punkt och pricka inledningsvis! Visst sprang jag kontrollerat men jag kände hela tiden att det gick fort och fick fokusera på att stå på hela vägen utan att slappna för mycket. Jag kände att jag närmade mig lite ute på Djurgården men att jag sedan tappade lite igen nere i stan. Det stämmer inte riktigt med passertiderna som visar att jag förutom första femman inte tappade alls fram till 30 km utan sprang väldigt jämnt. Det var på sista milen som gick på 40:52 som det rann iväg lite över Västerbron men jag gjorde absolut så gott jag kunde och någon kraft på riktigt trötta ben att öka på slutet fanns aldrig och när jag blev omsprungen vid drygt 39 km av löparen från FK Studenterna som gjorde 2:49:45 kändes hans fart helt overklig! Jag sprang om löpare hela vägen in i mål och blev nästan inte passerad alls.

När jag tittar på bilderna från marathonfoto ser jag inte en ostbåge utan en stark och skadefri löpare som håller en bra hållning och ett bra löpsteg hela vägen in på Stockholms stadion trots obefintlig löparstyrka. Det är jag också stolt över! De nya skorna jag sprang i och övrig utrustning fungerade helt perfekt, tänkte inte ens på skorna på hela loppet, det bästa betyget som går att ge!!

Jag har insett efter flera års löpning att mål är bra och viktiga för mig men som Karin Boye ungefär uttryckte det, det är träningen (resan) som är värd något, som i sig är målet. Att nå ett mål är fantatiskt men glädjen det ger i sig ganska kortvarig innan hjärnan siktar vidare. Vill jag så kan jag springa 2:49 på en flackare mara men tror inte jag skulle vara så mycket gladare för det än jag är för mina 2:50 idag!

Jag sprang helt otroligt jämnt och att bara tappa 39 sekunder på andra halvan på den erkänt tuffa Stockholm marathon-banan är jag otroligt nöjd med. Jag hade en riktigt bra dag, nej, en helt magisk dag längs banan och nådde min potential fullt ut!

Nu ska jag tillåta mig själv att landa lite och mysspringa en stund innan jag siktar vidare! Smärta i låren kommer sitta i några dagar ytterligare, leendet däremot är livslångt! Tack igen alla ni (och ni är många!) som hejade på olika sätt i lördags och ni som läst ända hit!

2:50:43 plats 142

En snabb resultatuppdatering. En längre rapport kommer senare i veckan såklart!

Dagens Stockholm Marathon slutade med en 142:a plats och tiden 2:50:43 efter ett jämnt disponerat lopp där jag verkligen gav mig själv chansen att nå min drömgräns på 2:50. Jag nådde inte riktigt ända dit på riktigt trötta ben - flåset upplevde jag aldrig som begränsande idag - men kom så nära nära. Jag är så glad, stolt och nöjd att jag gav mig själv chansen och sprang så bra! Publikstödet runt banan till just mig idag var magiskt, jag var helt övertygad om att det sprang någon annan Staffan i närheten efter alla hejarop men nej, så många så många hejade på just mig. Jag är rörd!

Passerade halvvägs på 1:25 och lyckades nästan hålla tempo in i mål! Nere vid Norrmalmstorg och Kungsträdgården kunde jag inte hålla mig från att lattja med publiken, applådera och göra tummen upp och gensvaret när man som idag springer så här långt fram och det är så glest mellan löpare - Ståpäls skulle Gunde ha sagt!! Det kostade några sekunder och lite trötthet men var så värt det!! Loppet slutade i tårar på Stockholms Stadion, glädetårar that is och jag kunde inte sluta le på Östermalms IP eller på tunnelbanan och leendet sitter där än och kommer sitta kvar länge länge!

Nu efteråt efter ett glas rött och snart en kall öl med nära och kära är jag rätt fräsch, precis som efter Vintermaran, det betyder inte att det fanns mera att ge idag utan att jag först nu är tillräckligt bra tränad för att springa marathon jämnt och bra jämfört med mina första marathonlopp 2008-2009.

Till att som hejade och hälsade idag, på distans via telefoner och datorer, på plats under loppet, före och efter! Stort stort tack!

Foto: Carl Wistedt som jag strax efter att bilden är tagen fick en trevlig pratstund med!

Snart dags igen...för Stockholm marathon såklart!

Idag har jag försökt ta det ganska lugnt men ändå varit en tur till tippen, fixat ute och städat lite. Försök att kolhydratladda ensam hemma med fyra barn, att säga att det är selleri, fungerar inte! Jogga lätt en kort runda har jag också hunnit med!

Jag börjar känna igen känslan i kroppen, känslan av energi som vill ut, av uppladdning och fokus, En härlig känsla! På lördag springer jag mitt femte Stockholm marathon och mitt sjätte marathon totalt. Jag har fått frågan om jag inte är sugen på någon annan mara utomlands och om det inte är tråkigt att springa marathon i sin egen "hemstad". Självklart skulle jag vilja springa något av de klassiska marathonloppen utomlands men åka själv skulle vara lite tråkigt och åka med familjen känns både som ett stort och lite krångligt projekt (och dyrt om det handlar om lopp i USA). Hoppas ändå komma iväg någonstans någon gång framöver!

Jag har sprungit Stockholm marathon vartannat år sedan 2010 och tycker ännu inte det är tråkigt. Tvärtom. Jag kan banan väldigt väl vilket är en stor trygghet, vet var banan är vindkänslig (hej Södermälarstrand!),   var de jobbiga partierna är (hej Tegelbacken-Odengatan!), är förberedd på milen ute på Djurgården i mitten som många upplever som jobbig och lite tråkig, jag känner många som springer och många i publiken och har många som följer mig och hejar på mig, däribland familjen som brukar vara på plats. Det är enkelt att åka till och från loppet och varje gång jag är i stan associerar jag till loppet på ett positivt sätt!

Jag älskar att kliva på tåget på tävlingsdagen och träffa förväntansfulla och nervösa löpare redan i Nykvarn, att komma ner i Tunnelbanan som fullkomligt domineras av marathonlöpare den här förmiddagen, att komma till Östermalms IP och känna energin, att gå ut i startfållan och höra speakern välkomna löpare på olika språk och räkna ner till start samtidigt som TV4's helikopter hovrar lågt över Lidingövägen och att sedan få ge mig iväg ut på det jag förberett mig så länge inför. Älskar det!

Jag kommer ställa mig på startlinjen med gott självförtroende i år med fler mil i benen än när jag sprang på 2:59:01 2012 (117 mil jämfört med 105 mil räknat från årsskiftet för att vara exakt) och i bättre form än när jag gjorde 2:57 på Vintermaran i november, tror jag...Intervallerna har gått snabbare än någonsin och jag har satt PB på 10 km i vår. Formen finns där, den oro jag kände för en månad sedan över brist på pass i tävlingsfart finns fortfarande delvis där men jag har några längre bra pass i benen.

Idag har jag provat springkläderna.  Ser ni mig i vimlet med nr 601 på bröstet, säg hej!

Jag har gjort jobbet helt enkelt men som ni alla vet består ett marathon till stor del av faktorer som ligger utanför den enskilda löparens kontroll; Väder och vind, vätskestatus och förmåga att lagra energi, sällskap av andra löpare, dagsform, mental status/grad av motivation och mycket mer. Jag har redan spekulerat tillräckligt ang min möjlighet att klara 2:50 och det tjänar inget till att dryfta det ytterligare utan så här tänker jag vad gäller mål. Jag har mål i tre nivåer:

• Under 2:50. Awesome. Drömmål. Det som motiverar mig mest och jag tror jag kan klara det om jag har en bra dag med fina förutsättningar. 
• 2:50-2:55 Great. Klart realistiskt med nuvarande form och kräver inte att alla stjärnorna står rätt den aktuella dagen
• 2:55-2:56:59. Good=PB och därmed fortfarande bra. Borde jag fixa om inget oförutsett inträffar men på marathondistansen går det aldrig att ta något för givet. Det är aldrig bara att ställa ut skorna!  

Ni ser att målen går från awesome till good och det finns inget "skamgräns" eller något sådant. Det är klart att 2:50 är det som lockar, vem minns en fegis? Samtidigt, jag har varit småförkyld och känslan har inte varit på riktigt på topp på sistone, det är över fyra mil i nästan 4 min/km och det kommer vara det tuffaste jag gjort i ett par löparskor! Det går alltid att teoretisera innan loppet och min plan är om jag har dagen att passera 5 km något långsammare än rätt snittfart trots att banan är lätt i början och därefter växa in i tempot och loppet och förhoppningsvis känna mig starkare allt eftersom. Det är i så fall en långsammare öppning jämfört med tidigare PB-maror men träningspass jag sprungit så har gått väldigt bra och jag har kunnat legat klart under snittfarten på 4:02 min/km på slutet då. Men nu är jag där och spekulerar igen. Dags att sluta med det! Jobbet är gjort. Det här ska bli hur kul som helst! Avslutar med två fina minnesbilder från målgångarna 2010 och 2012, båda två väldigt lyckade maror med rejäla PB'n men men helt olika karaktär p g a vädret!

2010, ett vackert minne! 3:09 (målet var 3:15) och PB med 14 minuter!

2012, ett oförglömligt minne! PB igen och första gången sub3 i skitvädret!

NU KÖR VI! GO FOR IT!