En försiktig optimism

Har varit på gång att skriva ett inlägg om löpningens "övergångsålder" - om att löpningen är på väg att få en annan betydelse och att kanske är dags att släppa fokuset på nivå, tider och resultat då löpningen gått tungt länge och därmed inte varit lika rolig som förut. Detta tema går på repeat på bloggen och jag får hoppas att någon åtminstone tycker det är intressant eller känner igen sig, för särskilt inspirerande kan det knappast vara. Med detta inlägg bryter jag i alla fall en nedåtgående trend med antal inlägg då detta är årets tolfte inlägg, samma antal jag skrev förra året så den siffran kommer överträffas i år.

Jag låter ändå det inlägget ligga kvar som utkast för framtida behov för jag är istället försiktigt optimistisk. Jag letar fortsatt efter farten men det går åt rätt håll även om det inte är någon dramatisk skillnad. Farter som förut kändes lätta på kvalitétspass känns fortfarande ganska utmanande och den initiala förbättringen jag kände av efter att ha ökat järnintaget har klingat av men jag fortsätter med ett regelbundet intag då det tar tid att bygga upp förråden igen.

Däremot känner jag mig inte lika sliten i benen som jag gjort under pandemiåren och jag har heller inte lika svårt att driva upp pulsen dit jag vill ha den på kvalitétspassen så något rätt gör jag och jag hoppas det fortsätter. Kanske är jag på väg att hitta en bättre balans mellan träning, återhämtning, energiintag och hundpromenaderna jag ägnar mig åt.

Mitt experiment med att logga hundpromenaderna som aktiviteter har nu pågått i en och en halv månad och oktober resulterade 19 mil hundpromenader (!) och 42 timmar. Som en jämförelse så sprang jag 19 mil också på 16 timmar. Jag kommer fortsätta logga året ut för att få ett bättre underlag men visst landar jag nog i att det har en påverkan på benen. Jag ställde mig också på vågen häromveckan och noterade en vikt på något kilo mindre än vanligt och då jag inte direkt har några reserver att tala om så måste jag påminna mig om att äta lite mera. Senast jag kollade var jag dock tillbaka där jag brukar ligga så en viss dygnsvariation finns väl. 

Jag har inte direkt aktivt skurit ner på något på träningen, kör oftast fortfarande fem pass i veckan, någon gång fyra pass men då har det ofta blivit ett eller två längre pass så veckovolymen har varit ungefär oförändrad och undantaget ett par förkylningsveckor har veckomängderna legat mellan 45 upp till 70 km någon gång senaste tio veckorna. 

Något annat som bidragit till motivation och "roligheter" är att gå Fredrik Zilléns onlinekurs i löpteknik för jobbets friskvårdsbidrag. Jag springer "hyggligt" enligt mig själv och får ofta höra från andra att det ser "lätt" ut men vet med mig att jag kan vara lite sittande i steget och ha lite overstride t ex. Kursen har faktiskt imponerat på mig så här långt (har några lektioner kvar i skrivande stund). Även om mycket känns igen från det gratismaterial han delar på sociala medier är kursen pedagogiskt och grundligt upplagd och tar det stegvis med både filmade lektioner och ljudlektioner man har i öronen när man springer. Både min armföring (lite närmare kroppen) och hållning (har efter många år nu först förstått innebörden av detta med "fram med höften) har förbättrats och löpningen känns överlag mera harmonisk ("som en dans") och jag har fått en massa olika verktyg och nycklar att experimentera med, t ex när tekniken försämras när jag blir trött på en runda, förvånansvärt enkla knep och tankesätt som gör en större skillnad än jag trott och jag kan absolut rekommendera andra att gå den här kursen också! Sedan är utmaningen såklart att få till en bestående förbättring över tid men en bra och lovande början har kursen erbjudit.

Nu på lördag väntar årets sista lopp, trevliga Strängnäs halvmaraton. Min fjärde start och jag har varit nöjd med mina tidigare lopp (1:25-1:26) och hoppas vara nöjd när jag korsar mållinjen på Vasavallen på lördag också. Det får bli ämne för en kortare årssummering men tävlingsresultaten har inte riktigt gått min väg i år så därför vore det skönt att avsluta året med ett bra lopp.

Skärmdump från när jag blev filmad av sonen som en del av löpteknikkursen. Tight(are) armföring och parallella underben vid toe-off övas och demonstreras här :-)

Det där stegsamlandet

Jag har alltid haft pulsklocka på bara under träning men sedan bytet till min nuvarande klocka Garmin 645 som mäter handsledspuls och ger en hel massa andra metrics också, så har det blivit vanligare att jag använder min Garmin hela dagarna som många andra. Jag märker dock att det driver en del beteenden som jag undrar är så positiva för träningen. 

Som så många andra har jag ett stillasittande arbete och att nu enbart arbeta hemifrån gör det extra tydligt. Jag försöker komma ut på en kort morgonpromenad varje dag innan jobbet, alternativt någon morgonjogg i veckan. Kommer jag inte ut på morgonen försöker jag lägga in lunchlöpning eller åtminstone lunchpromenad men utan dessa kan en arbetsdag hemma innebära så lite som 2000 steg. 

Har jag dessutom en planerad vilodag är det lätt hänt att jag då känner att jag "måste" ge mig ut på en kvällspromenad för att få ihop de rekommenderade tio tusen stegen om dagen. Garmin fungerar dessutom så i defaultläge att stegmålet utgörs av något snitt de senaste dagarna så tränar jag mycket så höjs målet (en funktion som går att stänga av) och just nu är mitt stegmål drygt 17 000 steg om dagen vilket klockan också uppmärksammar mig på när jag uppnår det. Klart man vill nå dit - varje dag! Jag ser många i mina sociala flöden som drivs av detta. Här verkar klockorna ha oss i ett lika fast grepp som sociala medier vilket beskrivs i Netflixdokumentären The Social Dilemma. Se den! 

Skärmdump från Garmin Connect 24 november. En vilodag från träning och arbetsdag hemifrån bestående av hela sju (!) Teams-möten nästan non-stop från kl. 9-18 med avbrott för en timmas lunch. Då kände jag behov av både morgon-lunch och kvällspromenad.

Jag funderar likt många andra ofta på det här med träningsvolym. Med fem till sju löppass per veckan upplever jag på en del pass hur benen inte är speciellt samarbetsvilliga. Ibland återhämtningsjoggar jag lugnt efter tuffare pass och får den avsedda och eftersträvansvärda effekten av att benen känns allt lättare under passet men lika ofta upplever jag motsatsen, att benen halvvägs in i rundan börjar kännas väldigt sega och då hade nog helvila varit ett bättre alternativ, ur prestationssynpunkt. 

Jag testade att skippa den där kvällspromenaden ett par gånger nyligen och på den efterföljande tröskelmilen dagen efter en sådan dag utan "stegsamlarpromenad" hade jag aldrig den där känslan av trötta och sega ben och det är det jag menar. Om nu målet är att prestera och utvecklas i sin löpning kanske det blir kontraproduktivt att bära sin pulsklocka hela dagarna och samla steg och kanske är det bättre att låta vilodagarna verkligen vara vilodagar, utan de där tio tusen eller i mitt fall dryga 17 000 stegen varje dag. 

Är målet hälsa och att må så bra som möjligt är det naturligtvis bra att komma ut och på dagliga promenader men kanske ska man då heller inte vara så förvånad över om träningen då och då går trögt. Det sägs ofta att en av de stora skillnaderna mellan elit och motionärer är att motionärerna sällan har möjlighet till samma återhämtning som den som kanske lever på sin idrott (vilket ju extremt få löpare i Sverige gör) då motionärer oftast arbetar heltid, sällan unnar sig massage, oftare har familj med aktiviteter o s v. Nu är jag ingen elitlöpare, men jag jag tror på att åtminstone försöka låta vila vara vila och framförallt i de perioder när jag vill prestera i löpningen, t ex inför ett viktigt lopp, för att få ut maximal effekt av passen.

Eller så ska man inte bli så sliten av en vanlig promenad och jag kanske bara tänker för mycket?

Polariseringen i löpar-Sverige

Jag skrev i förra inlägget att det händer en hel del intressant med löpning som företeelse just nu. När löparboomen blommade ut för ett tiotal år sedan var det med fokus på lopp, tider och prestation och nu har pendeln slagit över väldigt tydligt mot motion, hälsa, välmående och rörelse i vardagen. Med det följer också en polarisering, som med mycket annat i dagens samhälle, där många söker bekräftelse hos sina gelikar och har svårare att se andras utgångspunkt.

I löpningen märks den här polariseringen genom å ena sidan "elitfalangen", en del elitlöpare och före detta sådana, deras wannabees och motionärer (nej, jag tänker inte använda termen elitmotionär) som tränar väldigt målinriktad och elitlikt där inställningen, i alla fall hos vissa, är "Träna hårt för helvete, det ska göra ont, det finns alltid tid till träning, träning ska alltid prioriteras som nummer ett" o s v. Dessa framställs ofta som självspäkande asketer som avstår ett glas vin för att inte sabba morgondagens intervallpass.  I andra ändan av skalan finns de som skyr prestationsfokuset som pesten. Som blir stressade av att bara prata om tider och av en bild på en Garminskärm på Instagram och därför konsekvent undviker tider och resultat, utan hellre fokuserar på upplevelse och känsla, njutarrundor och det sociala i löpningen o s v.

Jag känner aldrig igen dessa beskrivningar och det är min fasta övertygelse att de allra flesta befinner sig mitt emellan dessa ytterligheter. Jag gör det definitivt och var jag befinner mig på skalan varierar över tid, beroende på hur jag mår, hur bra jag sover, hur stressad jag är, hur mycket tid jag har för träning, och en mängd andra faktorer. Det tror jag gäller de allra flesta och det trista med den här typen av polarisering är att den verkar utgå ifrån, återigen, som så mycket annat i vårt samhälle, att det inte går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går jättebra att träna prestationsinriktat och samtidigt må jättebra av det, jag gör det. Jag skulle ledsna omgående av att träna löpning för hälsa och vardagsmotion och att enbart springa lätta distanspass! Likaså går det utmärkt såklart att ha hälsa och välbefinnande som främsta drivkraft och må väldigt bra av det men samtidigt vilja klara av det där loppet/den där distansen på en viss tid!

Mitt löparliv har plats för både njutning och avkoppling, som här på Sörmlandsleden...

Liksom för prestation, tider och jobbiga stunder som här på en tävling på 5000 m. Foto: Carl Wistedt.

Som vanligt tror jag mycket skulle bli bättre av större öron och mindre mun, lyssna mer, prata mindre. Ta in andras perspektiv.

"You'll make more friends in two weeks listening to others than you will in two years trying to make yourself interesting" - ungefär så sade någon klok människa någon gång och jag tror det ligger mycket i det!

Status i övrigt är att rethosta slog sig ner i bröstet förra veckan och jag försökte springa lugna pass ändå men fick lägga in lite extra vila för att få det att försvinna så förra veckan blev det lite klent med träning. Den här veckan har jag igen startat upp lugn träning utomhus och också kört ett fartpass på band och förhoppningen är en helg med både ett längre distanspass och ett långt långpass vilket kommer göra mars till ännu en månad med bra mängd men det hade kunnat bli riktigt riktigt bra, t o m en rekordmånad utan den där hostan men det är bara att gilla läget. Att under hela den långa vintern bara drabbas av två lindriga förkylningar är bra ändå!

Mina tankar om begreppet "hälsa"

Den prestationstrend som funnits en längre period håller sakta på att ge vika för ett större fokus på hälsa och hälsa debatteras flitigt sedan en lång tid tillbaka på bloggar och andra sociala medier. Det är en viktig diskussion eftersom ohälsan ökar i många mätningar trots att vi lever i ett av världens mest välmående och tryggaste länder och får det materiellt allt bättre (Sverige och Skandinavien kommer ständigt i topp i olika organisationers mätningar över befolkningars uppfattning om livskvalité och nöjdhet). Det är dock en diskussion som jag varken brukar delta i eller skriva om här eftersom det är en väldigt svårt, näst intill omöjlig diskussion att föra i sociala medier, tycker jag. 

Vad som är hälsa för mig är inte hälsa för dig och vice versa. Vi lever olika liv, våra familjer ser olika ut, vi jobbar och transporterar oss olika långt till jobbet och har olika mängd åtaganden och vet så lite (såvida vi inte är nära vänner "IRL") om varandras liv. Vi har helt enkelt olika mycket tid till vårt förfogande även om, jag vet, tid är det mest rättvisa som finns. På sociala medier visar vi upp ögonblicksbilder av våra liv som berättar väldigt lite om hur våra liv egentligen ser ut, eller för den delen hur vi mår även om många, vilket jag uppskattar och också försöker efterleva, inte bara visar bilder på när allt är glatt och uppåt utan försöker visa en mera sann och varierad bild! 

En bild på en spenatsmoothie eller chiafrön på sociala medier lämnar jag därför därhän. Det är bra att personen i fråga äter nyttigt men hur ser helheten ut? Slänger man stressad ihop en smoothie i mixern när man jobbat över innan man hastar ut på ett hårt intervallpass kanske det inte är hälsa ändå? Eller är det just det, för den individen!

Det viktiga tycker jag är att man själv är klar över de val man gör och står för dem. Inför sig själv och andra och att andra i omgivningen är "med på tåget". Det viktiga är också att om man får frågan Varför (man t ex lägger viss tid på träning) svarar ”För att jag tycker det är kul” eller ”för att jag mår bra av det” och inte ”för att jag borde/måste… eller ”för att jag sett på Instagram att andra gör det”.

Jag skriver däremot en hel del om balans vilket kanske är samma sak som hälsa eller i alla fall för mig, samma sak. Pusselbitarna i livet måste vara i balans, inte i varje givet ögonblick såklart men i ett längre perspektiv. Jobbet som för de allra flesta av oss betalar vårt uppehälle, kommer i perioder kräva av oss att annat får stå åt sidan, ibland kräver familjen av olika anledningar mer uppmärksamhet och ibland kan träningen i perioder ta större plats inför en viktig prestation, t ex ett lopp som är viktigt. Det i sin tur bygger då också på att det är harmoni och balans i livets övriga beståndsdelar. Behöver jag jobba mycket övertid samtidigt som vi t ex är sjuka hemma fungerar det inte att samtidigt träna hårt och mycket under en längre period, även om det är nära till det där viktiga loppet, då går jag snart sönder, fysiskt och/eller mentalt! Det hände t ex vid min skada i våras! Läsare av den här bloggen frågar ibland: "Hur hinner han träna så mycket med fyra barn" medan andra frågar: "Varför tränar han inte mera och får ut mer av sin potential".

Balans, helhet. Det jag väljer att visa upp. Alla skapar sina bilder och sin egen uppfattning utifrån det!

Nu kanske jag glider ifrån ämnet något men klart är att det i samhället länge har funnit en "prestationstrend" exemplifierat av att utmaningar som maraton, ultralopp, triathlon och en svensk klassiker ökat lavinartat i popularitet, inte minst hos en grupp människor som redan är högpresterande och väldigt upptagna.  För några individer är en sådan satsning säkert hälsosam men säkerligen inte för alla. Lika klart är att det inte finns likhetstecken mellan denna prestationstrend och hälsa vilket Ann-Sofie Forsmark och Sara Rönne pratade om i podden Löparsnack, avsnitt 14 samt att det råder en väldig polarisering i samhället med en stor grupp människor som väljer att t ex inte alls träna eller att investera i "hälsa". Många av dem skanderar om "träningshets" på sociala medier (en debatt jag inte heller deltagit i) medans andra träningsfrälsta tycker vi borde prata om den "sitta-på-röven-hela-tiden-hets" som parallellt råder. Polarisering även där vilket Stefan Larsén också var inne på i ledarkrönikan på Runners World nyligen. Att det här läget prata om hälsa blir oerhört svårt då infallsvinklarna är så diametralt olika även om en sådan diskussion skulle medföra stora vinster, framförallt för den stora grupp människor som idag inte orkar, kan, upplever sig hinna eller ha råd, att fokusera på sin hälsa.

Själv är jag 20 år efter min tid och har aldrig ätit chiafrön. Solrosfrön däremot är riktigt gott och förmodligen också nyttigt. Om de bidrar till min hälsa låter jag i konsekvensen namn vara osagt. De 15 km distans jag sprang i dagsljus i eftermiddag i ett tempo som kroppen själv fick bestämma som lätt var definitivt hälsa, för mig och efter att medvetet har tagit det väldigt lugnt efter maran hela november vilket passat bra med mycket på jobbet och hemma börjar jag nu igen längta efter att springa lite mer igen! Balans! Hälsa!

Arbets-EKG och ultraljud (ekokardiografi) på hjärtatt

På senare år har det skett några tragiska och uppmärksammade dödsfall i samband med löpartävlingar vilket skapat rubriker om löpningens "farlighet". I många fall när en till synes frisk person segnar ner vid hög ansträngning beror det på ett dolt eller "tyst" hjärtfel hos individen som inte upptäckts och det har t o m diskuteras screening för detta bland idrottare.

Därför blev jag både glad och lite orolig när läkaren på vårdcentralen i våras när jag var och kollade mitt blodvärde visade engagemang och ville ta ett EKG på mig "med tanke på din ålder och att du springer" som han uttryckte det. Det togs ett snabb-EKG som tolkas av maskinen och i mitt fall blev svaret "patologiskt" dvs onormalt varför jag fick en remiss till Hjärtcentrum i Södertälje. Nu vet jag inte hur många EKG-kunniga läsare jag har men "QRS-komplexet" på mitt EKG som lite förenklat visar hur hjärtats kammare drar ihop sig och sedan utvidgas vid ett hjärtslag var för högt och det fanns tecken på hjärtförstoring vilket antingen kunde bero på träningen eller på min långvariga blodbrist.

I onsdags var det dags och först gjordes ekokardiografi vilket är ett ultraljud där hjärtat mäts och funktionen hos hjärta och klaffar studeras. Det såg helt normalt och "jättebra" ut enligt läkaren. Därefter arbets-EKG där jag med elektroder på bröstet fick cykla på en testcykel på väldigt (onaturligt)  låg kadens (55-65 varv per minut) med ett gradvis ökande motstånd. Jag fick regelbundet skatta ansträngning enligt Borgskalan och blodtrycket mättes. I början var det väldigt lätt men efter en stund ökade ansträngningen, konstigt nog mer flåsmässigt än i benen vilket brukar vara fallet för mig som främst springer. Jag orkade cykla 12 minuter vilket var den maximala tiden men visst var det rejält jobbigt sista minuten och jag hade nog bara orkat någon minut till ändå, pulsen var 193 när jag slutade och effekten jag kom upp i var 340 watt. Jag är inte så inne i cykling att jag vet vad det betyder men allt över 200 var bra enligt läkaren jag fick träffa efteråt. EKG-registreringen fortsatte sedan några minuter i vila innan jag fick gå och duscha.

Hon sade att resultat av arbets-EKG't visar att jag är vältränad - "bara idrottare och brandmän klarar att cykla så länge". Pulsen och blodtrycket ökade såklart som ett svar på den ökande ansträngningen men inga arytmier (oregelbundna hjärtslag), extraslag eller andra förändringar i de olika intervallerna på EKG't registrerades när ansträngningen ökade och det är dessa förändringar som kan indikera ett fel i hjärtats "retledningssystem" där hjärtslagen initieras.

Jag var inte orolig för att det skulle vara något fel på mitt hjärta men det är såklart skönt att få det bekräftat! För övrigt rullar träningen på rätt så OK med framförallt distanslöpning som blir ansträngande nog i den kvarhängande härliga sommarvärmen, Mitt självförtroende behöver snart några snabbare pass för att inte enbart känna mig seg och långsam och idag på lunchen fick jag till ett sådant, 8x1000m på bana med farter mellan 3:45-3:50 på samtliga med fin, kontrollerad känsla och 3:31 på sista tusingen genom att trycka på lite sista 250m. Precis vad jag behövde! Nu hoppas jag att helgen bjuder på både löpning, sol, värme och bad!