Polariseringen i löpar-Sverige

Jag skrev i förra inlägget att det händer en hel del intressant med löpning som företeelse just nu. När löparboomen blommade ut för ett tiotal år sedan var det med fokus på lopp, tider och prestation och nu har pendeln slagit över väldigt tydligt mot motion, hälsa, välmående och rörelse i vardagen. Med det följer också en polarisering, som med mycket annat i dagens samhälle, där många söker bekräftelse hos sina gelikar och har svårare att se andras utgångspunkt.

I löpningen märks den här polariseringen genom å ena sidan "elitfalangen", en del elitlöpare och före detta sådana, deras wannabees och motionärer (nej, jag tänker inte använda termen elitmotionär) som tränar väldigt målinriktad och elitlikt där inställningen, i alla fall hos vissa, är "Träna hårt för helvete, det ska göra ont, det finns alltid tid till träning, träning ska alltid prioriteras som nummer ett" o s v. Dessa framställs ofta som självspäkande asketer som avstår ett glas vin för att inte sabba morgondagens intervallpass.  I andra ändan av skalan finns de som skyr prestationsfokuset som pesten. Som blir stressade av att bara prata om tider och av en bild på en Garminskärm på Instagram och därför konsekvent undviker tider och resultat, utan hellre fokuserar på upplevelse och känsla, njutarrundor och det sociala i löpningen o s v.

Jag känner aldrig igen dessa beskrivningar och det är min fasta övertygelse att de allra flesta befinner sig mitt emellan dessa ytterligheter. Jag gör det definitivt och var jag befinner mig på skalan varierar över tid, beroende på hur jag mår, hur bra jag sover, hur stressad jag är, hur mycket tid jag har för träning, och en mängd andra faktorer. Det tror jag gäller de allra flesta och det trista med den här typen av polarisering är att den verkar utgå ifrån, återigen, som så mycket annat i vårt samhälle, att det inte går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går jättebra att träna prestationsinriktat och samtidigt må jättebra av det, jag gör det. Jag skulle ledsna omgående av att träna löpning för hälsa och vardagsmotion och att enbart springa lätta distanspass! Likaså går det utmärkt såklart att ha hälsa och välbefinnande som främsta drivkraft och må väldigt bra av det men samtidigt vilja klara av det där loppet/den där distansen på en viss tid!

Mitt löparliv har plats för både njutning och avkoppling, som här på Sörmlandsleden...

Liksom för prestation, tider och jobbiga stunder som här på en tävling på 5000 m. Foto: Carl Wistedt.

Som vanligt tror jag mycket skulle bli bättre av större öron och mindre mun, lyssna mer, prata mindre. Ta in andras perspektiv.

"You'll make more friends in two weeks listening to others than you will in two years trying to make yourself interesting" - ungefär så sade någon klok människa någon gång och jag tror det ligger mycket i det!

Status i övrigt är att rethosta slog sig ner i bröstet förra veckan och jag försökte springa lugna pass ändå men fick lägga in lite extra vila för att få det att försvinna så förra veckan blev det lite klent med träning. Den här veckan har jag igen startat upp lugn träning utomhus och också kört ett fartpass på band och förhoppningen är en helg med både ett längre distanspass och ett långt långpass vilket kommer göra mars till ännu en månad med bra mängd men det hade kunnat bli riktigt riktigt bra, t o m en rekordmånad utan den där hostan men det är bara att gilla läget. Att under hela den långa vintern bara drabbas av två lindriga förkylningar är bra ändå!

Läget inom Svensk löpning

Ikväll sänds Globen-galan i friidrott på TV och jag ser jag fram emot vad som händer inom svensk löpning just nu. Det har de senaste åren gnällts mycket på läget inom svensk löpning och att svenska löpare är dåliga jämfört med bredden som fanns "förr"  men jag tycker absolut att det finns ljusglimtar nu på både herr-och damsidan! Visst är vi långt ifrån världseliten och det kommer vi alltid att vara med något enstaka undantag då och då. Löpning är en världssport med otrolig konkurrens och vi är ett litet nordligt och kallt land med få invånare som inte har samma förutsättningar som många andra länder och med få ungdomar som är fysiskt aktiva i unga år och där lägger en bra grund för idrottande på hög nivå senare.

Nordenkampen i Växjö gick av stapeln förra helgen där Sverige vann både herr-och damkampen relativt överlägset även om det var många grenar förutom löpning som bidrog till segern. Sara Lahti sprang in som tvåa genom alla tider genom 9:01 på 3000m där hon jagade kvalgränsen till inomhus VM som går i Oregon i USA, en gräns hon tyvärr missade med en sekund. I Claes Åkessons intervju i Runners World nyligen med gamla storlöparen Midde Hamrin nämnde Midde just Sara Lathi som en av de löpare som har stor potential att utmana hennes gamla svenska rekord på 10.000m på 31:57 som har stått sig ända sedan 1990.

 Sara Lahti gick in som två genom alla tider på 3000m på Nordenkampen i Växjö men missade tyvärr VM-kvalgränsen med en dryg sekund. Bild från Magasin Spring.

Lovisa Lindh däremot kvalade in till inomhus-VM på 800m. Bild från Magasin Spring.

De svenska deltagarna på både herr-och damsidan sprang väldigt bra på terräng-EM i höstas, svensk medeldistans med Andreas Almgren, Lovisa Lindh, Fougberg, Rogestedt med många fler, har något positivt på gång. Meraf Bahta är skadefri igen och är ju regerande Europamästarinna på 5000m. Olle Walleräng, Daniel Lundgren och Staffan Ek på herrsidan håller jag tummarna för på samma distans.

På längre distanser sprang fyra herrar maraton under 2:20 förra året - Mikael Ekvall, David Nilsson (som för övrigt haft en väldigt lång period där han radat upp fina resultat på vitt skilda distanser), och Lars Södergård och Fredrik Johansson. Den svenska dameliten på maraton fortsätter minska glappet ner till Isabellah Andersson. För några år sedan räckte det med en tid runt 2:50 för att aspirera på SM-medalj i Stockholm, nu är det flera i och omkring landslagstruppen som snarare springer i trakten av 2:40, t ex Anneli Johansson och Louise Wiker. Cecilia Norrbom Spårvägen sänkte sitt personliga rekord på halvmaraton med hela fem minuter ner till 1:15 i Barcelona i helgen och tror själv att det är på maratonsträckan som hon kan hävda sig framöver vilket blir roligt att följa! Isabellah kom förresten tvåa i samma lopp i helgen där hon sprang på 1:10 inte så långt ifrån hennes egna svenska rekord. Skadedrabbade Musse sprang också bra och är förhoppningsvis på väg tillbaka efter några skadefyllda år sedan han började satsa på maraton och noterade 2:12 i Hamburg för några år sedan.

Appropå bredd och Sveriges plats som löparnation. De amerikanska uttagningarna till maratonloppet i Rio 2016 gick i helgen. För att kvalificera sig för US "Trials" krävdes en halvmaratid på 1:05 eller maratid på 2:19. För damer 1:15 respektive 2:43. I USA var det 211 herrar och 246 damer som klarade kvaltiderna. I Sverige var det tre herrar och tre damer som klarade dessa tider under 2015. 

Isabellah Andersson kom två i Barcelona halvmaraton nyligen på en tid strax över hennes egna svenska rekord och siktar härnäst på Tokyo maraton för att kvala in till OS i Rio. Bild från Magasin Spring. 

Vad gäller svensk friidrott i ett vidare perspektiv ser det också roligt ut, hela 12 individuella medaljer bärgades vid något av de internationella mästerskapen förra året (källa: friidrott.se). Tillbaka till guldåren med Klüft, Bergqvist, Holm och Olsson kommer vi nog aldrig men nog ser det lite mer positivt ut igen.

Det är OS-år men frågan är om vi får njuta av några svenska löpare i Rio? De svenska supertuffa kvalgränserna har det redan skrivits spaltmeter om, och det med rätta! Det är minst sagt fyrkantigt av förbundet att i princip inte ta hänsyn till att löpning är lite mer konkurrensutsatt än....låt oss säga...lerduveskytte... och att chanserna att kvala i långdistanslöpning är få! Jag hoppas innerligt men fruktar dessvärre, att SOK/förbundet inte ger Mikael Ekvall någon OS-biljett efter sina fina 2:12:07 från Frankfurt, det snabbaste en svensk sprungit på över 20 år. Sju sekunder över kvalgränsen i maraton, vad motsvarar det i tresteg - där hopparen ifråga har sex hopp på sig varje tävling och betydligt fler möjligheter att tävla och kvalificera sig än vad en maratonlöpare har - 0,2 cm?

Ett spännande friidrottsår ligger framför oss med inomhus-VM, EM och OS i Rio! Att den internationalla friidrotten är smutsig med diverse skandaler på sistone är ett tråkigt faktum och de långdragna svenska turerna kring Adil Bouafif's dopingsavstängning är också tråkiga men det positiva är ändå att fusk och oegentligheter kommer fram i ljuset! Det finns nog betydligt mer att gräva fram men det är ett helt annat inlägg.

Heja Svensk löpning! Nu är det snart dags att titta på Globen-galan!

Komplettering 1 mars 2016: Nu när nyheten om Aregawis dopingavstängning briserade som en bomb i friidrotts-Sverige igår så hoppas jag den märkliga följetången kring henne når sitt slut här. Det har varit så många frågor från början: lögner, skenäktenskap, frågor om var hon bosatt sig, att hon särbehandlats av både förbund och sin klubb. Jag hoppas vi slipper se henne i svenska landslagsdräkten igen. Förbundets policy med lång avstängning från landslaget borde innebära det. Jag hoppas också att hennes svenska rekord stryks och att hon nu för gott lämnar landet hon ändå aldrig verkar ha bott i enligt egna uppgifter till skatteverket.

Slutreplik - "Den grabbiga löpningen"

Mitt blogginlägg från i somras - som jag fortfarande tycker är bra, har fått Claes Åkesson att skriva en spalt i novembernumret av Runner's World med titeln "Löpningen är sååå grabbigt".

Detta följdes upp av ett inlägg på Jogg.se och på flera andra bloggar vilket gjorde att debatten tog fart på nytt utan min inblandning och den tog också delvis en ny och lite olycklig inriktning  där ordet "exkluderande" fick en orimligt stor innebörd. Jag nämner det EN gång i det bloginlägg jag skrev i somras, citat; "Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer".

Jag vill inte dra igång en insats liknande veckans eventuellt observerade av någonting någonstans i Stockholms skärgård så jag väljer att besvara Claes Åkessons spalt här och därmed förhoppningsvis avsluta debatten.
...................................................................................................................................................

Hej Claes, jag antar att det är mitt blogginlägg ”Den grabbiga löpningen” som gett ämnet för din krönika i novembernumret av Runners World. Ett blogginlägg som bemötts mest med ros men också ris och jag välkomnar olika åsikter.

Jag tycker att du begår två misstag i din text. Det första är att du blandar ihop grabbighet med en vilja att utvecklas, med träningsdisciplin och motivation, med lite jävlar-anamma, med gå-upp-klockan-sex-en-februari-söndag-för-att-kuta-35km-i-nysnö-för-att-det-är-enda-luckan-som-finns. Kanske t o m med begreppet vinnarskalle. De hör nämligen inte ihop, inte alls faktiskt.  Jag känner motionärer och elitlöpare på SM-nivå, ödmjuka personer, många med ett inspirerande driv att utvecklas som löpare, flytta gränser, nå resultat. Samtliga utan den grabbiga attityd jag skrev om i inlägget.

Det handlar inte om att känna sig exkluderad och definitivt inte om att känna sig kränkt! Tvärtom skrev jag i i inlägget, citat: "Jag har sprungit i ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka och inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten".

Nej, det handlar tvärtom om att jag inte vill vara med. Vara med och bidra till en attityd jag tycker är tröttsam i längden även om jag förstår avsikten att både roa tävlingslöparen och till viss del också provocera och därigenom balansera upp Runners World som riktar sig till en väldigt bred målgrupp. Det handlar heller inte om att inte vilja nå resultat. Inte för mig. Att jag är för bekväm eller att jag inte vågar tävla mot mig själv.  Jag jonglerar löpträning med pendling, jobb, familj med fyra barn och tider och prestationer är ändå en stor drivkraft i min löpning och så är det för många jag känner. Viljan är stor att bli så bra som möjligt efter de förutsättningar man väljer att ge sig själv. Jag älskar snabbdistanser, långa tröskelintervaller, tusingar och snabba fyrahundringar på bana där jag får springa mig riktigt trött. Återigen, jag pushar mig själv rätt hårt. Ibland. När jag siktar på högt uppsatta mål och när jag har energi för det.

Jag älskar också att sticka ut och mysjogga i skogen de dagar som varit stressiga eller när energin inte är på topp och det är här ditt andra misstag kommer in. Du skriver att ”Löpning är idrott, Idrott är tävling, tävling är resultat”.

Rätt i sak men min poäng är att löpningen är så mycket mer än så! Läs din egen chefredaktörs ledare i novembernumret till exempel. Många tränar hårt och mycket för att nå imponerande resultat och deras vilja och jävlar-anamma imponerar! Många andra springer för att det är förbaskat skönt att komma ut och röra på sig efter att ha suttit stilla på häcken framför en dator en hel arbetsdag, andra för att tappa lite i vikt, någon för att orka leka med ungarna, någon annan för att få lite egen tid eller kraft att bearbeta sjukdom eller någon närståendes bortgång. Några andra för gemenskapen att springa tillsammans i en klubb eller grupp. Någon kanske t o m hör och häpna, springer för att det är roligt!

Mina resultat har för övrigt utvecklats extra mycket i år när jag medvetet sänkt farten på distanspassen och istället kört tuffare på kvalitétspassen! Kalla det differentiering eller att undvika ”mellanmjölksträning” men högsta växel alltid är inget framgångsrecept.  Jag kan också nämna att jag inte haft en skada på många år!

Du nämner ultralöpning. Jag är själv inte så intresserad av den genren men jag respekterar och också ibland beundrar dem som utövar det. Jag har den största respekt för den som väljer att satsa hängivet och gå all-in för sin löpning oavsett om fokus ligger på 1500 m eller 16 mil. Andra vill inte satsa utan har andra utgångspunkter. Var och en får göra sina egna val vad man vill använda sin tid i löparskor till. Val som är värda att beakta och ha respekt för! Rätten att avgöra vad som är extremt ligger alltid hos betraktaren. I vissa av mina kollegors ögon är jag extrem bara för att jag kommer till jobbet i tights några gånger i veckan och springer oberoende av väder och årstid. Att kategorisera löpning och löpare i olika fack och påstå att löpningen är si eller så är att förminska löpningen till något förbehållet en liten och exklusiv skara insatta. Det gagnar inte någon!

Slutligen, du jämför med curling? Jag har provat det en gång. Inte speciellt jobbigt. Inte alls som löpning faktiskt.  Det var roligt men inte lika roligt som löpning. Dessutom var det halt som fan och jag hade bara fäste med en sko. Nej, jag hittar inga paralleller alls till ditt exempel faktiskt!

Var och en får tycka som den vill och det är det som är så bra med löpningen tycker jag. Det kan handla om 60 m eller tio mil. Det kan handla om stenhårda pass där mjölksyran sprutar ur öronen eller om mysiga lugna distanspass i skogen. Om utmaningar och tuffa målsättningar. Om avkoppling och återhämtning. Om konkurrens och gemenskap. Om allt detta. Gemenskapen i den här individuella idrotten är det mest fantastiska med den och där ryms både olika åsikter och respekt för varandra och därmed hoppas jag få sätta punkt för den här debatten.

Avslutningsvis har jag förresten uppskattat dina intervjuer med svenska elitlöpare i tidningen både när du var Chefredaktör och nu senaste med Åke "Biten" Eriksson och Meraf Bahta!

Löparhälsningar,
Staffan
...................................................................................................................................................

Den grabbiga löpningen

Det här inlägget har legat och bubblat en tid, min blogg brukar inte ge upphov till debatt, får se om det blir annorlunda nu...

Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.

Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna" för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.

Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.

Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.

Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.

Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!