Och nu då?

Mållinjen på årets sista tävling är passerad för länge sedan och jag hade en ganska klar idé hur jag ville träna resten av året och i början på nästa år. Där ingick ett block med veckovis backträning för att bygga lite styrka, tillsammans med två kontrollerade tröskelpass per vecka, något gymbesök också och då och då ett långpass. Av detta blev inget. 

Jag kände mig småförkyld redan före Strängnäs halvmaraton och december inleddes med åtta dagars löpvila då jag kände mig rejält hängig och hade ont i kroppen som vid influensa, dock utan feber. Tyvärr är jag fortfarande inte helt frisk och december ser alltmer ut som en förlorad månad vilket är synd då jag legat över 200km/månad hela året men inte kommer att nå dit i december. Min miniminivå på 100 km som jag hållit i 15 år förutom en enda månad känner jag mig dock trygg med att klara. Även om både ryggontet och hängigheten är borta så snorar jag lite och är irriterad i halsen och jag vågar inte träna något annat än lugnare distanslöpning, vilket är extra tråkigt då väder och väglag är oinspirerande och passen får springas med dubbade skor. Jag hade hoppats på att träna kvalitét på lördagar med klubben då vi kan träna inomhus tillsammans med orienterarna i Södertälje-Nykvarn orientering men det får vänta till jag känner mig helt frisk.

För att bryta av monotonin med vinterträning så anmälde jag redan i november till första loppet 2025, FK Studenternas Vinthundsvintern 3000m inomhus i Sollentuna i slutet av januari och hade jag varit frisk hade det varit en bra morot till fartträning men blir jag inte helt frisk och kan få till några specifika pass i högre farter kommer jag stryka min anmälan. Jag har inget intresse av att springa 3000m helt oförberedd och därmed dåligt.

Förutom Boston i april har jag i dagsläget inte planerat några lopp under 2025 utan det får komma senare. Ser inga längre utflykter framför mig utan förmodligen blir det de stads-och banlopp jag brukar springa, på främst fem och tio kilometer. Förhoppningsvis får jag in något nytt lopp också, Söder Runt 10 km vore t ex roligt att ha som huvudmål att springa snabbt på efter Boston men i dagsläget får detaljerade tävlingsplaner för 2025 vänta. Fördelen med att främst tävla på lite kortare distanser är att det tillåter lite mer spontanitet jämfört med att träna inför ett maraton.  Det kommer också att bli så att löpningen får ta en lite mindre roll än vanligt under första halvåret 2025. 

För att frångå löpning är det så att jag och hustrun har köpt ett hus och bestämt oss för att lämna det parhus där vi bott de senaste 23 (!) åren. Vi har trivts jättebra men det är ett område som passar perfekt för småbarnsfamiljer och vi har ett tag känt att vi är i en annan fas i livet och är lite klara med området, trots att vi bor väldigt billigt. Vi blir kvar i Nykvarn och efter att ha tittat på ganska många hus de senaste två åren, så hittade vi ett nyare enplanshus bara ett par kilometer härifrån som tickade väldigt mycket på vår gemensamma önskelista. Där vi inte bor med grannarna lika tätt inpå som vi gör nu och vi kände att vi kan få det väldigt bra där, både när barnen är utflugna vilket är några år bort fortfarande, och med tillräckligt plats att umgås när de kommer hem, då tomten/altanen är större t ex. Huset ligger bredvid vårt lokala motionsspår med utegym och naturen fortfarande inpå knuten, bara en sådan sak! 

Så saker som att ha visning för vårt hus och att börja röja i förråd och vind kommer stå på agendan under första kvartalet följt av nedpackning, flytt och uppackning. Efter 23 år i samma hus och fyra barn så kan ni tänka er att det finns lite att röja men förr eller senare måste vi och hellre nu än senare. Som om detta inte räckte så kommer yngsta dottern konfirmeras i maj och yngsta sonen ta studenten i juni, så jag kommer nog motionera mer än träna väldigt målmedvetet ett tag framöver. Bara jag blir frisk så har jag dock förhoppningen om att öka på kvaliteten i träningen lite på bekostnad av mängden.

En försiktig optimism

Har varit på gång att skriva ett inlägg om löpningens "övergångsålder" - om att löpningen är på väg att få en annan betydelse och att kanske är dags att släppa fokuset på nivå, tider och resultat då löpningen gått tungt länge och därmed inte varit lika rolig som förut. Detta tema går på repeat på bloggen och jag får hoppas att någon åtminstone tycker det är intressant eller känner igen sig, för särskilt inspirerande kan det knappast vara. Med detta inlägg bryter jag i alla fall en nedåtgående trend med antal inlägg då detta är årets tolfte inlägg, samma antal jag skrev förra året så den siffran kommer överträffas i år.

Jag låter ändå det inlägget ligga kvar som utkast för framtida behov för jag är istället försiktigt optimistisk. Jag letar fortsatt efter farten men det går åt rätt håll även om det inte är någon dramatisk skillnad. Farter som förut kändes lätta på kvalitétspass känns fortfarande ganska utmanande och den initiala förbättringen jag kände av efter att ha ökat järnintaget har klingat av men jag fortsätter med ett regelbundet intag då det tar tid att bygga upp förråden igen.

Däremot känner jag mig inte lika sliten i benen som jag gjort under pandemiåren och jag har heller inte lika svårt att driva upp pulsen dit jag vill ha den på kvalitétspassen så något rätt gör jag och jag hoppas det fortsätter. Kanske är jag på väg att hitta en bättre balans mellan träning, återhämtning, energiintag och hundpromenaderna jag ägnar mig åt.

Mitt experiment med att logga hundpromenaderna som aktiviteter har nu pågått i en och en halv månad och oktober resulterade 19 mil hundpromenader (!) och 42 timmar. Som en jämförelse så sprang jag 19 mil också på 16 timmar. Jag kommer fortsätta logga året ut för att få ett bättre underlag men visst landar jag nog i att det har en påverkan på benen. Jag ställde mig också på vågen häromveckan och noterade en vikt på något kilo mindre än vanligt och då jag inte direkt har några reserver att tala om så måste jag påminna mig om att äta lite mera. Senast jag kollade var jag dock tillbaka där jag brukar ligga så en viss dygnsvariation finns väl. 

Jag har inte direkt aktivt skurit ner på något på träningen, kör oftast fortfarande fem pass i veckan, någon gång fyra pass men då har det ofta blivit ett eller två längre pass så veckovolymen har varit ungefär oförändrad och undantaget ett par förkylningsveckor har veckomängderna legat mellan 45 upp till 70 km någon gång senaste tio veckorna. 

Något annat som bidragit till motivation och "roligheter" är att gå Fredrik Zilléns onlinekurs i löpteknik för jobbets friskvårdsbidrag. Jag springer "hyggligt" enligt mig själv och får ofta höra från andra att det ser "lätt" ut men vet med mig att jag kan vara lite sittande i steget och ha lite overstride t ex. Kursen har faktiskt imponerat på mig så här långt (har några lektioner kvar i skrivande stund). Även om mycket känns igen från det gratismaterial han delar på sociala medier är kursen pedagogiskt och grundligt upplagd och tar det stegvis med både filmade lektioner och ljudlektioner man har i öronen när man springer. Både min armföring (lite närmare kroppen) och hållning (har efter många år nu först förstått innebörden av detta med "fram med höften) har förbättrats och löpningen känns överlag mera harmonisk ("som en dans") och jag har fått en massa olika verktyg och nycklar att experimentera med, t ex när tekniken försämras när jag blir trött på en runda, förvånansvärt enkla knep och tankesätt som gör en större skillnad än jag trott och jag kan absolut rekommendera andra att gå den här kursen också! Sedan är utmaningen såklart att få till en bestående förbättring över tid men en bra och lovande början har kursen erbjudit.

Nu på lördag väntar årets sista lopp, trevliga Strängnäs halvmaraton. Min fjärde start och jag har varit nöjd med mina tidigare lopp (1:25-1:26) och hoppas vara nöjd när jag korsar mållinjen på Vasavallen på lördag också. Det får bli ämne för en kortare årssummering men tävlingsresultaten har inte riktigt gått min väg i år så därför vore det skönt att avsluta året med ett bra lopp.

Skärmdump från när jag blev filmad av sonen som en del av löpteknikkursen. Tight(are) armföring och parallella underben vid toe-off övas och demonstreras här :-)

Har jag haft fel under så många år?

Min oförmåga att prestera på mina vanliga nivå och min upplevda känsla av brist på återhämtning har varit ett återkommande tema de senaste två åren.

Då magsmärtor, vilket jag drabbades av på Stockholm halvmaraton och också hade lite före det, alltid är en varningssignal beställde jag tid för provtagning och uppföljande läkarbesök, vilket gav samma resultat som vanligt. Hb-värdet var OK och inom referensvärdet om än inte strålande, däremot var kroppens järndepå i form av Ferritin, lågt, denna gång 23 mikrogram/L (referensvärde 30-400). Alla andra värden var normala. Dessa värden är i princip identiska med hur det såg ut för ett år sedan. Jag är förmodligen en av de friskaste patienterna läkaren ser på mottagningen på hela veckan och han tyckte inte det fanns anledning just nu att gå vidare med några andra undersökningar och då dessa undersökningar är jobbiga att genomgå och det är ganska hög sannolikhet att de inte visar något (been there done that x flera) så höll jag med. 

Provresultaten betyder att min kropp innehåller för lite lagrat järn. Jag har för lite järn på "bankkontot" men tillräckligt med "pengar i plånboken" för att klara vardagen och också kunna springa men det är inte optimalt då järn är den centrala jonen i hemoglobinmolekylen som binder syret som ska transporteras ut i musklerna vid arbete. 

Jag lyssnade på ett poddasvnitt om låga ferritinnivåer hos löpare (ja, det finns så nischade poddar) där det diskuterades hur svårt och hårt det är för kroppen att t ex maratonträna eller överhuvudtaget springa med för lite järn i kroppen/för lågt ferritin och det var som om de beskrev mig personligen! Trötta ovilliga ben, hög(re) ansträngning än normalt trots svårigheter att pressa upp pulsen dit den ska, svårt att återhämta sig, brist på energi, trötthet, koncentrationssvårigheter, lättirritabilitet, "I feel like arguing all the time" som en uttryckte det. Allt det jag upplever och har upplevt en längre tid. De pratade också  i podden om att går det så långt att också blodvärdet är påverkat blir det ännu tuffare för kroppen att klara av någon form av konditionsträning.

Jag har varit inne på att min brist på återhämtning senaste året också kan ha att göra med att familjen skaffat hund och då jag jobbar hemma mycket är det också jag som promenerar mycket med hunden i skogen, det blir lätt uppemot 90 minuter per dag, vissa dagar mer. Jag har därför nu i oktober börjat logga alla hundpromenader för att få en bättre uppskattning om hur mycket det faktiskt handlar om varje vecka. Första fulla veckan landade på drygt fem mils hundpromenader och nästan 12 timmar första veckan. Kanske påverkar det känslan i benen. 

Men, kanske är jag också något annat på spåret här. Det som talar emot att mina upplevda brist på återhämtning skulle ha att göra med lågt Ferritin är att jag haft låga det under ganska många år, också i perioder när jag inte upplevt symptomen jag gör nu. Men, efter läkarbesöket gör jag ett mer seriöst försök att igen bygga upp järnförrådet i kroppen igen genom att äta en hög dos järntabletter, åtminstone 200 mg om dagen. Jag har i många år slentrianmässigt ätit ca 100 mg kanske 2-3 gånger i veckan och det har räckt för att hålla blodvärdet på en OK nivå men varit otillräckligt för att bygga upp järndepåerna. Ett blodvärde kan förväntas stiga redan inom några veckor med regelbunden hög dosering av järntabletterna medans järndepåerna tar flera månader, upp till ett halvår att bygga upp så jag är beredd att ge det här tid för att se resultat men det är ändå med en viss spänning jag väntar på om detta högre järnintag om ett tag kan omsättas till en annan känsla i löpningen!

Det har nu gått några veckor och kanske upplever jag att jag är lite piggare i benen, har lite lättare att koncentrera mig och är lite mer stabil i humöret. På grund av en segdragen förkylning med hosta och halsont som nog min dotter smittade mig med så har de senaste två veckorna innehållit väldigt lite löpning så jag ser fram emot att utvärdera hur kroppen känns med lite mer löpning i benen framöver! 

Att gapa efter för mycket...

Årets Stockholm maraton är lagt till handlingarna. Att kroppen ännu inte är helt återställd kompenseras av energin loppet gav. Nu är tid att njuta av kravlös sommarlöpning ett tag, det har jag längtat efter!

I slutet inför ett maratonlopp är jag i vanliga fall ganska less på maratonträning och att planera in långpass jag oftast springer själv. I år blev det lite annorlunda i och med att jag minskade löpträningen efter gubbvadskänningen på Kungsholmen Runt och närmade mig loppet men en hel del osäkerhet. Kanske är det därför årets Stockholm Maraton kändes så roligt och bra. Att jag lyckades fullfölja och dessutom göra en med mina mått mätt bra tid på den kuperade banan.

Bildbevis för er som har sagt att jag log på alla bilder från maran :) Här vid 37 km var det uppenbarligen lite kärvare. Foto: Christer Schapiro, Redhose Photo

En till DNF hade verkligen inte varit rolig utan tagit ganska hårt på mitt löparsjälvförtroende och givit en hel del negativa tankar och det är inte något jag behöver! Nu fick jag vända trenden att vilja mycket men ändå inte få ut några resultat vilket har varit fallet hittills i år.

Jag kan se det ganska tydligt retrospektivt. Vad som hände. Efter min vän och träningskompis självmord i mars förra året som jag skrivit om tidigare så ägnade jag en stor del av 2018 åt prestationsfri lugn löpning. För att det var nödvändigt. Energin började sakta återvända under hösten även om jag fortfarande i perioder kämpar med att hålla den energinivån uppe.

När orken återkom började jag igen vilja lite mer också med min löpning. Vilja "komma tillbaka" (oklart till exakt vad), "ha en normal säsong igen" (igen en oklar målsättning), "tävla lite mer igen" (mera mätbart) och "prestera normalt igen". Det sistnämnda också oklart, 2014 presterade jag bäst hittills, 2015 och 2016 presterade jag inte särskilt bra trots att jag peakade i träningsvolym 2016. 2017 gick det bättre igen trots lite mindre volym och kanske var det dit jag siktade? Oklart som sagt.

Jag loggade bra med träning hela hösten och hela första kvartalet i år, upplevde lite av en nytändning men det blev inte så bra när väl tävlingssäsongen kom igång. Jag underpresterade lite på Påsksmällen med riktigt sega ben och efter några hjältepass i Nike Vaporfly blev plötsligt Kungsholmen Runt ett lika högt prioriterat lopp som Stockholm Maraton, med en målsättning (sub80) jag inte bedömt som realistisk de senaste åren. Jag tränade för hårt, för många hårda pass för nära varandra, gapade efter för mycket.

Jag tror jag behöver tagga ner lite vad gäller ambitionen nu, lätta upp träningen lite. Kanske är det vad som krävs för att få ut resultat? Att inte göra det där lilla extra som gör att jag blir sliten och skadar mig. Ska släppa lite både på fart och volym på fartpassen, försöka hålla mig omkring 20% av veckomängden, bli bättre på att undvika "hjältepassen", kanske nöja mig med fyra eller fem intervaller istället för sju eller åtta. Då min träningsvolym är ganska liten har jag svårt att hålla mig till de två tuffare passen i veckan som många med högre volym kör, det blir gärna tre tuffare pass och dessutom något distanspass av mellanmjölkskaraktär, ibland t o m fyra lite tuffare pass per vecka. Kanske tjänar jag på att köra två riktigt tuffa pass men i ganska låg volym och nöja mig med att springa resten av veckans pass i riktigt lugnt distansfart strikt i pulszon två. Få till den omtalade skillnaden mellan hårda och lätta pass. Eller så är min volym för liten för att jag ska tjäna något på det men det borde i alla fall ge bra variation och är värt att prova i sommar!

Härnäst väntar faktiskt lopp på lördag - Enhörna halvmaraton/kvartsmaraton. Normalt skulle jag inte tävla så tätt inpå maran men nu arrangerar min klubb loppet och då vill jag ställa upp. Halvmaran har DM-status men jag känner inte att kroppen är reda att tävla på en relativt kuperad halvmara två veckor efter maran så jag är inställd på att springa kvartsmaran som ett roligt träningspass mer än en högprioriterad tävling. Det behöver jag också träna på!

Återhämtning pågår (fortfarande)

Jag återhämtar mig ännu snart tre veckor efter Stockholm Maraton men det går åt rätt håll. Jag fick backa och börja om då benen sade ifrån. En del av mina maratonkompisar tränar som vanligt igen men jag ser också att det vilas lite extra och tränas lite annat än löpning vilket jag tror är klokt!

Så här gjorde jag veckan efter maran.

Lördag: Stockholm Maraton.
Söndag och måndag: Korta promenader, ingen träning.
Tisdag: gruppträning/styrka utomhus 45 min och på kvällen 25 km lätt cykling. Efter styrketräningspasset vid badplatsen gick jag ut lårdjupt i vattnet som höll ca 16-17 grader och stod där i flera minuter vilket kylde fint och gav bra återhämtning.
Onsdag: Vila, lätt, kort skogspromenad.

Jag kände mig nu väldigt väl återhämtad och sprang första passet dagen efter,

Torsdag: Långsam jogg på mjukt underlag, inga problem, inga känningar, inte öm eller stel
Fredag: Vila

Sedan blev jag för ivrig:

Lördag (en vecka efter maran): 8 km lätt jogg på mjukt underlag, bra känsla
Söndag: 11 km lätt jogg på mjukt underlag, bra känsla
Måndag: 6,0 km mycket lätt med hustrun, här blev benen oroväckande tunga i slutet
Tisdag: 7 km kuperad distans inkl en dryg km barfota på gräs.

Tisdagens pass var bara tungt och tråkigt. Att springa fyra dagar i rad vilket jag normalt inte har några problem med var onödigt även om farten var väldigt låg på alla pass. Det hade varit bättre att skippa ett eller två av dessa pass. Ihop med att sömnen varit lite lidande så kände jag mig helt "död" tisdag-onsdag och vilade så mycket vardagen tillät.

På torsdagen kände jag mig fortfarande ganska oinspirerad på löpning men gav mig ändå ut på ett kort fartpass på ben som nu blivit lite piggare, 4 x 400 m + 2 x 1000 m körde jag i överraskade bra fart faktiskt men det var jobbigt.

Sommarlöpning i splits och linne, då trivs jag!

Jag har en plan för sommarträningen, jag gillar fartlöpning och tänker mig en sommar med ganska mycket intervallträning men för att inte det här inlägget ska bli för långt tänker jag att det blir ämne för nästa inlägg.

Tills dess ska jag springa en del men inte så mycket att benen säger till mig att backa igen. Jag ska byta ut något löppass mot cykling och jag ska köra lite styrketräning utomhus! Den gångna helgen luftade jag racern med 32 km cykling på lördagen och 13 km löpning i "mellanmjölksfart" igår kväll. Jag springer så lite nu och jag kan lika gärna springa på lite på de löppass jag genomför och tror att den bland löpare så fruktade "mellanmjölken" kan vara ganska formgivande under en period.

Igår kväll blev det också premiär för något av det somrigaste och bästa jag vet, att avsluta ett löppass med bad och sedan springa avsvalkad hem! Helt underbart!

Gammal bloggbild på Hökmossebadet, Nykvarn, perfekt ställe för ett post-löp-bad en sommarkväll! 

Återhämtning pågår

Med lördagens mara i backspegeln - som vanligt så framstår den som konstigt avlägsen trots att det bara är en vecka sedan - så har jag tagit det lugnt som sig bör. Söndag och måndag ägnades åt korta promenader, i tisdags cyklade jag en knapp timma, i onsdags joggade jag ett par kilometer med tioåriga sonen efter hans fotbollsträning och en kilometer själv och först i torsdags sprang jag "på riktigt" första gången efter maran när jag joggade lätt knappt 8 km på mestadels mjukt underlag.

Kroppen har känts överraskande fräsch, visst var jag stel i framsida lår dagarna efter och trappor nerför var som vanligt en plåga men det var inte värre än vanligt, snarare tvärtom och det lade sig ganska snabbt. Jag vet dock värdet av att ta det lugnt efter en mara, jag har inga planerade tävlingar i närtid och vill inte ha det hängande över mig heller. Även om kroppen känns återhämtad så luras den lite. Jag behöver sova extra, äta bra och träna riktigt lugnt i en, kanske två veckor till, då kommer belöningen komma med en fin löpform att njuta av i sommar. Kör jag på för hårt nu är risken stor att jag istället tränar ner mig.

I torsdags kände jag dessutom att jag var på väg att bli lite småförkyld så i helgen har jag tagit det riktigt lugnt och vilat helt, ett par extra vilodagar nu gör absolut inte någonting! Det riktiga suget efter löpning finns inte där heller just nu men samtidigt finns en längtan efter att börja träna normalt igen och det är ett gott tecken! Jag kommer fortsätta varva jogg med lite cykel, satsa på att jogga lika många gånger per vecka som vanligt kommande vecka men kortare pass och enbart i väldigt lugn fart.

Visst har jag mål och saker jag vill med löpningen men de befinner sig vid horisonten snarare än precis framför mig och det finns anledning att återkomma till dem, efter den här sköna perioden av kravlöst och njutningsfullt motionerande snarare än målinriktad träning! För mig råder det en klar distinktion mellan de två begreppen och mentalt behöver jag också en paus från kraven på mig själv, från måsten, från långpass med fartökning, från två strukturerade fartpass varje vecka, från att registrera veckovolym i ett Excelblad. Från träningen just!

Det är Skolavslutningstider, det är Den Blomstertid Nu Kommer, det är Sommarlov, det är Jordgubbar med Glass, det är Vattenmelon. Det är en Bra Tid att Bara Vara och Njuta, helt enkelt!

Lekparkshäng i ordets rätta bemärkelse...

Dagens efter maraton tillbringades bl a på Friends Arena Solna och sista fotbollslandskampen innan EM, Sverige-Wales (3-0 till Sverige).

Bild från i höstas men aktuell nu också...

Sätter punkt för New York och börjar blicka framåt

Det har varit mycket fokus på New York länge, här på bloggen, hemma, bland familj, vänner och arbetskamrater. Det var fantastiskt på så många sätt vilket jag redan beskrivit, jag hade tolv veckors bra löpträning i benen inför loppet men fick inte ut det jag hade hoppats på på loppet men med jetlagen och den tuffa banan var det inte överraskning och som jag också skrivit i race rapporten, det är OK, upplevelsen var viktigare än tiden, det blev så tydligt, där och då! Tänk om jag pressat mig hela vägen och gått i mål missnöjd på 3:02, så otroligt värdelöst det hade varit att gå och vara sur för det under hela veckan eller t o m ännu längre!

Henrik Orre som blev bästa Nordbo i New York på 2:32 och bloggar på Springlfa skrev ett bra blogginlägg om en checklista för optimal återhämtning efter ett maratonlopp, du hittar det inlägget här och det är en process jag är inne i just nu. Relax och Reward är avklarade under veckan i New York, Reflect, Rehab och Reload mera pågående. Jag var något mera muskulärt sliten i benen efter loppet, de första två dagarna är det sällan en rolig övning att gå nedför en brant trappa men många och långa promenader i New York gjorde gott. Jag missade en hel natts sömn på flyget på väg hem men är ifatt med sömn nu. Kroppen mår bättre, stelheten är i princip borta men knäna är ömma och stela vilket de var redan före maran. Något hände i vänster knä under mitt längsta pass på 37km tre veckor innan maran och det har inte varit helt smärtfritt sedan dess även om det gått att springa med det.

Fokus därför nu är att vila, träna lite alternativt, styrka, smidighet och förhoppningsvis cykla en sväng på helgerna om det är torrt och hyggligt varmt. Jag känner mig inte så bekväm på racer att jag cyklar i mörker! Två eller tre lättare löppass kommer jag hålla fast vid de närmaste två veckorna, så småningom lägger jag in mer och mer fart i form av fartlek. Så ser det ut just nu, resten av året kommer att ägnas åt ostrukturerad njutlöpning men i december räknar jag med att vara tillbaka i en normal träningsvolym.

Så här års ägnar många löpare tid åt att reflektera över säsongen och sätta mål för nästa och medans jag ändå tipsar om blogginlägg på Springlfa så tipsar jag gärna om Simon Wikstrands utmärkta blogginlägg om hur han resonerar kring att sätta mål. Jag känner att det är lite för tidigt för mig att göra de här reflektionerna och sätta nya mål ännu. Efter en säsong med väldigt lite tävlande följt av skadeupphåll och sedan mycket fokus på min första utlandsmara vill jag nog ha en "vanlig" säsong med några vanliga tävlingar på hemmaplan. Trots att jag nyss sprang maran är jag lite sugen på maraton igen, vilket är lite ovanligt för mig och ett tecken på att jag inte gick på max, det brukar annars ta ett tag för mig att bli sugen på en ny mara.

Halvmaran lockar också medan 10 km/5 km och ännu kortare inge alls lockar men förhoppningsvis springer jag ändå några miltävlingar nästa säsong eftersom det är roligt att tävla men utan att ha dem som viktiga, prioriterade tävlingar med mål. Sedan har jag sedan länge varit sugen på att testa något annorlunda, en trailtävling eller en riktigt kort distans men vi får se hur det blir med det.

Nu är jag visst igång i alla fall och formulerar mål ser jag och jag ska inte gå händelserna mer i förväg än så här, Jag vet vad som lockar mig just nu, jag är lite av den "motvilliga maratonlöparen" då jag tycker fartträningen är roligast men gillar att tävla bäst på längre distanser. Just nu får ni inte mer än så här, det blir inga detaljerade målsättningar, det får komma senare i så fall.

Nu är tid att njutspringa, känna höstregnet mot ansiktet och hoppas att skorna fäster i det geggiga underlaget, nu är tid för reflexväst och de mörka kvällsrundorna i det disiga, fuktiga ljuset. Nu är tid att vila, läka, och fokusera på annat än fokuserad löpträning.

Maran i New York var ett minne för livet men i och med detta blogginlägg sätter jag också för punkt skrivandet om årets New York Maraton på bloggen och jag gör det med lite bilder från veckan!

Freedom Tower eller nya World Trace Center, lägg märke till bryggan med fönsterputsare där uppe, huvaligen...

Hamninloppet med Statue of Liberty från 103:3 våningen på World Trade Center. Halvtaskig bild tagen genom fönster.

Manhattan norrut från World Trade Center

Brooklyn Heights med Downtown Manhattan i bakgrunden

Brooklyn Brigde med klassisk skolbuss

Brooklyn Bridge

Vårt hotell Pod51 hade en takterass och jag kunde inte motstå att fota därifrån på kvällen. Fjorton våningar var inte högt i sammanhanget...

Empire State Building

Central Park med Central Park South och maratonloppets sista kilometer i bakgrunden

Strawberry Fields, Central Park

Grand Central Station

Grand Central Station

Food market, Grand Central Station

Återhämtad

Veckan efter maran har, som sig bör, karakteriserats av återhämtning. Jag erkänner att jag varit rejält sliten trots en prestation på loppet som var några procent ifrån max. Ett lopp och en säsongsavslutning som jag är nöjd med, jag öppnade offensivt som jag lovat mig själv men justerade ner farten när jag märkte att det tidigt i loppet kändes ganska jobbigt. Jag hade gärna sprungit ett par minuter snabbare men givet förberedelserna och hur jag känt mig i kroppen innan loppet är jag klart nöjd med att springa några minuter snabbare än tre timmar! Det var en skön känsla att springa över mållinjen med armarna i vädret, trött men nöjd över hela den här säsongen. Ett fint ögonblick att återkomma till under vinterträningen!

Vader och framsida lår var rejält ömma ett par dagar efteråt men framförallt är det ryggen som besvärat mig - lustigt eftersom jag hade ont i ryggen veckan innan Stockholm marathon också. Detta är dock lite kraftigare och beror på att jag vred till ryggen när jag monterade ner studsmatta helgen före maran. Det kändes bra före loppet men 42,2 km asfalt i hygglig fart var inget som musklerna i rumpa och ryggslut uppskattade... Kanske ska ägna ryggmusklerna lite uppmärksamhet i vinter? Tips på övningar mottaget tacksamt trots att ni vet hur dålig jag är på att styrketräna!

En pryl jag faktiskt använder regelbundet - foamroller

Jag promenerade och "foamrullade" söndag och måndag. Jag och yngsta sonen gick en "utflykt" till skogen med pannlampa och gick några vändor i min branta "sprintbacke". Bra återhämtning för mig och bra träning för honom då han fått rådet av sjukgymnasten att gå i branta backar efter sitt benbrott. En trevlig och spännande stund och ett litet äventyr en vardagskväll, mycket uppskattat av oss båda!

Sedan i tisdags har jag sprungit varje dag men korta och väldigt lätta pass runt halvtimman. En runda med min fru med några lätta fartökningar, en sväng med pannlampa i skogen och de här korta passen har effektivt hjälpt mot träningsvärken i benen och sedan igår känner jag mig fult återhämtad. Att jag inte tog ut det där sista i lördags spelar nog stor roll! Idag på lunchen sprang jag runt Brunnsviken i riktigt fart - onödigt hög fart kanske men känslan var väldigt bra - och det var första normallånga träningspasset efter loppet.

Jag låter mig dock inte riktigt luras av kroppen. Även om den signalerar att den är pigg och återhämtad är den inte det ännu varför jag kommer springa med handbromsen i ännu en period. Imorgon vilar jag och på söndag blir det bara ett lugnt pass. Jag kommer springa en del pass nästa vecka men det blir lite mindre träning än vanligt och i lugnare fart! Trevlig helg alla läsare!

Ofrivilliga äventyr och kontraster

Jag är väldigt nöjd över mitt halvmaraton i lördags, det kändes som om jag presterade precis så bra som jag kunde och förväntat mig, jag ville springa på 1:22, helst 1:21 och det gjorde jag!

Träningsveckan har varit bra och eftersom jag börjar lära mig hur min kropp fungerar har jag tagit det lugnt då jag känt mig halvsliten efter halvmaran. Min erfarenhet är att om jag har lite tålamod efter en tävling där jag presterat riktigt bra och inte går på för hårt på en gång får jag en fin belöning i form av en superkompensation senare. Först i mitten av nästa vecka är det dags att träna lite fortare igen!

Lugn distans måndag, vila tisdag, lunchpass med lite lättare fartlek onsdag, transportlöpning jobbet-centralen torsdag, och samma sträcka fast omvänt igår morse. Idag är det vilodag och trevligheter i form av teater med hustrun (Ägd med Schyffert och Lindström) och imorgon blir det löpning igen, förmodligen också det i lugnt tempo. Inget särskilt att rapportera om alltså förutom att onsdagens pass och gårdagens pass kräver några rader.

Jag sprang ett lunchpass runt Brunnsviken som så många gånger innan men ville undvika den steniga, ganska svåra stigen norr om badet i Bergianska så jag höll längre österut, vägen delade sig och här blev det fel, väldigt fel.

Jag kom upp på ett högt berg, där en man som jag tyckte promenerade väääldigt långsamt verkligen stirrade på mig, stigarna blev till ett virrvarr, snårigt och ogenomträngligt. Plötsligt kommer jag ut på en bergshäll högt upp, där står en äldre man helt näck och gör inget som helst för att skyla sig, hoppsan, springer neråt vattnet, på vägen ner skymtar jag i en skreva, någon i skinnpaj och en rumpa i svarta nätstrumpbyxor (!), kanske hade vederbörande sällskap där i skydd av klipporna.  Det togs som tur var ingen som helst notis om mig och jag fick en väldig fart utför berget innan jag kom ut vid badet. När jag kom tillbaka till jobbet och lade in passet på Jogg.se fick jag gapskratt och kommentarer från löpare med bättre lokalkännedom än jag: "Jaså Staffan, du har varit på Bögberget och sprungit? Ett av Stockholms mest kända ställen för Cruising" Håller man sig bara längs vattnet brukar man få vara ifred".

Bjuder på en lite guide så ni slipper göra om samma fadäs som jag.

Här var jag tvungen att googla lite vilket bekräftade att detta är en känd mötesplats för homosexuella som vill "umgås" i det fria. Det hade jag alltså ingen aning om. Ridå. Don't ge me wrong här, jag har inget emot homosexuella eller homosexualitet. Inte alls, jag vill bara inte ha deras nakenhet eller sexualitet eller någon annans heller, hastigt och oförberett presenterat för mig "on display".

Fredagens transportlöpning till slut, apropå kontraster. Först genom stadens brus sedan ut i tystnaden, fukten och dimman i Hagaparken. Konturer suddades ut, proportioner gick förlorade i det enfärgade ingenting där fukten omslöt allt. Nästan magiskt. Det är något väldigt ursprungligt och tillfredsställande att transportera sig från A till B genom att springa! Bilderna nedan är tagna vid Frösundavik. Alldeles över viken ligger jobbet, en vanlig dag fullt synligt.

Olika dagar - olika syften

Jag har skrivit många gånger att jag gillar löpning eftersom det är bra för så mycket. En lugn runda i skogen när man behöver fylla på energi eller få lite egen tid. Ett tuffare pass när man är full av energi och känner för att utmana sig själv.

Efter torsdagens tävling (tack för grattis och pepp!) har jag tagit det ganska lugnt, både för att återhämta mig och för att livet gjort att det varit nödvändigt. I måndags eftermiddag gick jag hem med yngsta dottern från dagis och sonen på åtta år år cyklade sista biten i förväg men bara ett par hundra meter från ytterdörren, i riktigt låg fart, tappade han kontrollen över cykeln i löst grus, spände sig och ramlade så illa att han fick en lång spiralfraktur på smalbenet. Jag förstod på en gång på hans skrik och smärtan och ångesten i hans blick att det inte var en vanlig vurpa.

Det har varit tufft såklart, framförallt för sonen men också för hela familjen, det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se sitt barn ha smärta och ångest och inte kunna göra mer än att finnas där och trösta!

Gipsning på akuten följdes av omgipsning på ortopeden, smärtstillande, uthämtande av hjälpmedel och mycket har naturligtvis handlat om att få allt att fungera så bra det går.

Jag har sprungit ett par riktigt lugna distanspass och det var varit välbehövligt, välgörande, avstressande, återhämtande och skönt! I onsdags hade jag tänkt springa ett ganska tufft pass med progressiva tusingar men det hade jag ingen energi till så jag bestämde mig istället för att sänka intensiteten och springa 8x1000m tröskelintervaller i halvmarafart istället och fick då till ett jättebra pass med mycket kontrollerad ansträngning trots att farten var mycket snabbare än halvmarafart och även det passet gav mer energi än det tog! Nu väntar en helg som ser minst sagt utmanande ut med fullt med aktiviteter så dagens lugna lunchrunda i den härliga sensommarsolen i skogen gjorde gott som uppladdning! Trevlig helg alla trevliga läsare! 

Rörelseglädje!

”We all try to be busy instead of being alive, busy instead of getting out and breathing, busy sending useless texts instead of walking in the woods with our kids or introducing them to life’s joys. We move information instead of simply moving,”

Jag är inte mycket för reklam, stänger oftast av reklamradio eller lämnar TV'n vid reklampauser. Tycker att mycket är skit, helt enkelt, men det finns undantag.Intelligent, snyggt producerat och med ett budskap som slår an en sträng hos mig. Klippet ovan är ett sådant! Så bra!

Det har varit en bra vecka! Silvermedaljen ligger där på nattduksbordet och även om jag inte gosar med den som Bureborn föreslog i en kommentar så påminner den mig om förra helgen och jag är nöjd! Det är viktigt att stanna upp och vara det, inte bara rusa vidare eller tänka att jag kunde presterat ännu bättre! Det har blivit en hel del löpning i veckan, mer löpning än jag tänkt mig men bara lugna distanspass som jag njutit av i fin höstsol istället för att bli uttråkad av. Rörelseglädje helt enkelt! Kroppen känns pigg och jag ser fram emot en härlig helg. Jag har njutit av en kanelbulle trots den är helt livsfarlig, dagen fånig och uppfunnen av den livsfarliga margarinlobbyn enligt ett Twitterinlägg. Själv föredrar jag smör framför margarin men unnar mig en kanelbulle vad den än är bakad av! Imorgon blir det helvila och bara umgås med familj och vänner och så på söndag ska jag ut och tassa i skogen med terrängdojjorna, något jag sett fram emot hela veckan! Trevlig helg!

Före...

Efter...glad, ett helt vanligt distanspass en
helt vanlig torsdagkväll i oktober! Bra grejer!

Två bra pass och Sverigeresan är igen avslutad i september

Ni kanske minns mitt inlägg "Slutet på en inbillad men verklig resa" från september förra året? I år blir det ingen liknande betraktelse utan ett krasst konstaterande att jag "kom fram" i torsdags kväll, dvs kilometrarna i årets träningsdagbok tickade förbi Sveriges längd i kilometer fågelvägen, 1572 km på mitt kvällspass.

Jag känner mig fullt återhämtad efter halvmaran och har sprungit två bra pass sedan förra inlägget.
Ett "Kenyanskt" pass över 9 km i torsdags kväll, dvs ett progressivt distanspass där jag öppnade riktigt lugnt och sprang fortare efterhand. Nu var det absolut ingen maxinsats utan ganska beskedliga farter. Start med tre kilometer lugnt i ca 5 min/km, höjde sedan farten med 10 sekunder varje kilometer och sprang den sista kilometern strax under 4 min/km med lätt känsla. Jag sprang min standardmilrunda där jag känner till varje sväng och varje ojämnhet på den belysta cykelvägen men jag avvek från rutten genom att välja några extrabackar på de lite snabbare kilometrarna i slutet. Det kändes också som det första riktiga höstpasset, riktigt mörkt, men ganska mysigt och behaglig temperatur, shorts på givetvis, men jacka!

Igår också ett kort pass på lunchen, fyra progressiva terrängintervaller på 1,2 km i Kusens backe, ett kuperat skogsområde med en kort elljusslinga i centrala Södertälje där Mountainbike-SM avgjordes i somras. Progressiv fart från 4:08 ner till 3:43 min/km per varv med bra känsla där jag tryckte på extra på sista varvet och blev riktigt trött! Totalt 9 km igen och  näst sista nyckelpasset inför Lidingö

Jag har nu bestämt mig för hur jag ska träna under dagarna som är kvar fram till Lidingöloppet:

Idag lördag: vila
Sön: Ca 14 km distans inkl 8km kuperat i 4:30-fart. Sista nyckelpasset!

Nästa vecka
Mån: Vila.
Tis: 3-4x1000m kuperat ca 4:10-4:15 min/km, upp-och nerjogg.
Ons: Vila.
Tors: Lätt distans 5-6 km inkl 5-6 korta backsprinter i bra fart men utan syrakänning, jogg ner.
Fre: Vila.
Lör: LL30km!!
Sönd: Ligga i soffan och beundra medaljen som förhoppningsvis är av silver :-)

Vilar idag alltså vilket passar bra efter två bra pass torsdag och fredag. Idag fyller också Agnes, vår äldsta dotter, 14 år, vilket jag inte riktigt kan fatta. Hur fort går tiden egentligen? Det måste ju betyda att jag är...42 år. Kan det verkligen stämma? Grattis älskade Agnes!

Verkligen inget grispass - inte ett svin i sikte

Återhämtningsjogg på motionärsnivå är jag lite skeptisk till. Tror jag får bättre återhämtning av att vila helt. Igår efter söndagens korta långpass med fartökning var benen lite stela och jag frågade därför sonen om han ville springa en kort sväng i skogen med mig på kvällen. Jag försöker ibland få med mig de äldsta barnen utan att tjata alltför mycket på dem och det brukar vara väldigt trevligt att springa ihop. Så också igår.

Tre varv väldigt lugn löpning på en drygt kilometerlång skogsstig jag har nära hemmet, över rötter och stenar, runt lite pölar och över ett nedfallet träd. Sonen tyckte det räckte med ett varv den här gången och då var det så. Inte tjata som sagt!

Typisk miljö från första delen av min vanliga terrängrunda.
Bild från annat tillfälle.

Jag fortsatte två varv till och tog en liten avstickare längre bort längs min vanliga terrängrunda på sista varvet. Ner till "knarrande trädet" som är en tall som fallit och fastnat i en grenklyka på tallen bredvid och nu står de där, likt ett gammalt strävsamt par och knarrar i vinden. Var tvungen att stanna där mitt i skogen och bara lyssna. Lyssna på...ingenting alls förutom vindens sus i trädkronorna...och en knarrande tall då. Högt ovanför mig kunde jag ana ett flygplan på väg mot Bromma och om jag verkligen spetsade öronen så anade jag trafiken från E20 några kilometer bort, i övrigt...tystnad. Ganska läckert faktiskt!

Sprang hem på lätta ben med ett leende på läpparna, löpning när det är som bäst och så långt ifrån ett grispass som det går att komma även om det på flera platser längs stigen fanns spår efter den vildsvinsflock som lär ha slagit sig ner här. Som tur var inte ett svin i sikte! De är rätt stora och jag vill helst inte möta dem när jag är ute och springer!

Kanske får jag omvärdera det där med återhämtningsjoggar trots allt?

Typiska, fina hällmarker längre in i skogen.
Bild från annat tillfälle