4000 löpta mil

Jordens omkrets runt ekvatorn är 40007 km och jag har i helgen sprungit klart ett varv om jag räknar all löpning jag har i dagboken på jogg.se sedan 2007. Det har tagit sin tid men ger perspektiv. Så mycket som hänt under de här åren, så många möten med människor, så många utslitna löparskor, och det känns onekligen stort att fullfölja ett helt varv och påbörja ett nytt! I realiteten har jag redan sprungit ett par hundra mil på ett andra varv redan men alla mil jag sprungit innan jag började föra träningsdagbok finns inte registrerade. 

Många års träning i en och samma bild...

Jag har ingen aning om kroppen kommer orka eller huvudet vilja fullborda ett varv till. Skulle ett andra varv igen ta 17 år att fullfölja så kommer jag vara 70 år gammal vid nästa målgång men sannolikt kommer det i så fall ta betydligt längre tid än så då jag inte tror jag kommer fortsätta träna så pass fokuserat som jag gjort de senaste åren, till jag är 70 år gammal. Varje resa oavsett hur lång den är, börjar som bekant med ett enda steg och det steget är redan taget så får jag sedan se vart och hur långt den resan tar mig. 

Vi ses längs vägarna och stigarna! Nu ska jag lägga champagnen på kylning inför helgen!

En bild tagen för mer än 4000 mil sedan, Brolöpet i Södertälje, osäker på årtal men antingen 2006 eller 2007.

Tre tusen mil

Idag efter 10 km snabbdistans nådde jag årsmålet 275 mil. Årsmålet som jag nu reviderat så att den gröna stapeln för 2020 för första gången förmodligen kommer passera linjen för 300 mil löpning på ett år. Lite för några. Mycket för mig. Jag nådde också något mycket större idag. Trekvartsvarv runt jorden i löparskor här på jogg.se

Jag sprang en runda med svärfar på nyårsafton 2006, föga visste jag då att det var starten på något. De första två årens träning finns i ett Excelark som jag bara lagt in som klumpsummor här i dagboken på jogg. Någon gång ska jag försöka importera filen igen eller lägga in också de passen manuellt. Det står i min profil att jag varit medlem sedan februari 2008 men träningsdagboken började jag använda först i januari 2009 och nästan tolv år sedan har jag tre tusen mil registrerade i den. Tre. Tusen. Mil. Trettio tusen kilometer. Trekvarts varv runt jorden.

Det här är inte ett högtravande försök att sammanfatta alla dessa år och mil i en bloggpost. Det går inte. I alla fall inte i en text av rimlig längd. Så mycket har hänt under alla dessa år och jag är inte samma person, inte samma löpare, nu som jag var då men en liten tillbakablick är både roligt och nyttigt. Jag har alltid sprungit och gillat det men de första 35 åren av mitt liv sporadiskt och utan plan eller struktur och var då heller aldrig speciellt bra på det. Minns min fascination när någon fotbollsspelande klasskompis i gymnasiet nämnde att han sprungit 14 kilometer och jag funderade på hur det var möjligt. Första gången jag bestämde mig för att träna lite mer och strukturerat var halvåret innan jag gjorde värnplikten 1991 och det gav resultat. Efter det blev det igen 15 år av sporadisk löpning med studier och småbarnsår. I slutet av 2006 efter att vi fått vårt tredje barn kände jag att jag ville komma ut och röra på mig ett par gånger i veckan, på en väldigt blygsam nivå i början sett till träningsvolym. Tittar tillbaka i min träningsdagbok och slås av hur hårt jag ändå tränade på de pass jag kom ut på. Sprang min första löpartävling – Göteborgsvarvet - efter ”nystarten” våren 2007. Sa till min kompis Pontus med fler än tio genomförda "Varvet" innan start att 1:45 borde man ju kunna springa på i alla fall utan att egentligen ha någon aning. I resultatlistan står det 1:44:59 bredvid mitt namn 😊 Minns också att jag sa att någon gång i framtiden borde man ju kunna springa under 1:30 och då skrattade min kompis åt mig. Det har jag gjort fjorton gånger sedan dess. 

Den här bloggen såg också dagens ljus 2009 och vill ni hänga med på den resan så finns det mer än tusen inlägg att läsa om ni klickar er vidare till bloggens hemsida. Det blir en skapligt lång bok det. Det här inlägget är heller inte slutet på något, en slutstation. Varken för bloggen eller för min löpning. Löpningen har en nästan lika självklar plats i mitt liv som luften jag andas men jag skulle aldrig göra misstaget att ta den för given! Löpningen har gett mig så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig under de här åren, så många upplevelser och minnen, så många möten med fantastiska människor och så många möjligheter. Den har hjälpt mig ur sorg och påverkat mig både privat och professionellt och bidragit till att forma mig till den jag är idag.  

Springandet fortsätter så länge lusten till det finns och det är ingenting det här speciella året har kunnat ändra på. Barnen är stora idag och det finns mer tid för träning samtidigt som jag inte riktigt vill lägga mer tid på det än jag gör. Kanske att jag med åren blivit lite mera bekväm, lite mindre hungrig på att nå de där tidsmålen. De motiverar och är fortfarande viktiga för mig men jag springer av så många fler anledningar än att uppnå vissa tider numera. 

Jag har haft den stora förmånen, och förmodligen också tränat ganska smart, att få ha en otrolig kontinuitet i min träning och med nuvarande takt lär jag ha sprungit ett helt varv runt jorden ungefär halvvägs in i 2024. Det vore ett häftigt mål. Eller, ska jag se det som ett delmål och kanske säga mitt första varv? 

Något större firande är inte aktuellt. Den stora frågan är kanske om jag ska fira med en löprunda eller en vilodag? Fira med att köpa nya skor är inte aktuellt då jag gett mig själv köpstopp på den fronten ett tag framöver. Någon som har ett recept på en löpardrink? Lika delar Resorb och vatten toppat med proteinpulver...?

Och ni som ändå är här och läser, gör slag i saken och bli stjärnmedlemmar och/eller stötta jogg.se med en extra peng om ni har möjlighet så sidan får de bästa förutsättningarna att finnas kvar och stötta och motivera oss att nöta skor och mil även framöver! 

Var rädda om er i spåret!

En bild från "folkfesten" Vintermaraton 2015 känns både passande och Corona-anpassat det här året och får symbolisera det stillsamma firandet. 

Januaristatus, tävlingspremiär, en miljon sidvisningar och en ny läsvärd blogg

Jag återgår till att blogga på svenska igen. Att skriva på engelska gav inte den nystarten jag ville utan har snarare haft en hämmande inverkan på bloggandet. Kanske startar jag en ny/till blogg där jag skriver på engelska om jag fortsatt är sugen på att uttrycka mig på engelska istället för att blanda språk här för här blir det svenska framöver.

2020 började bra med ett par veckor med omkring 70 km löpning och jag fick ihop 18 mil löpning under de dryga två veckor långa julledigheten med gott om tid för vila, återhämtning och annat. Nu när vardagen är här så är utmaningarna de jag brukar ha också tillbaka. Jag går ofta runt och är småförkyld och snorar också efter lugna pass. På hårdare pass är det lätt att jag tar i lite för hårt, springer i farter som mer avspeglar där jag vill vara formmässigt än där jag är idag vilket är ett av de största felen man kan göra vilket jag såklart vet sedan länge! Hälsporren jag kämpade med förra våren är borta men jag kan fortfarande bli lite öm i foten morgonen efter ett pass med snabbare löpning i lite tunnare skor och vissa distansskor och jag får vara varsam med vilka skor jag väljer för vilka pass, verkar generellt behöva lite mer dämpning numera jämfört med "förr".

Dessutom har jag stora utmaningar på jobbet just nu vilket tar enormt mycket kraft och energi i vardagen och gör att kropp och huvud inte alltid är så pigga på löpträning. Det har jag bl a märkt av den här helgen när dagens 16 km gick riktigt trögt!

Januari summerades till 247 km löpning och 21 timmars träning, helt klart godkänt även om siktet var inställt på ett par mil till, mil som fick utgå då jag inte fick till någon lunchträning de sista två veckorna p g a mycket på jobbet.

Jag brottas lite med tankar om vad som är det bästa för mig, försöka hålla uppe mängden så mycket jag förmår med risken att,. 1. Ständigt gå omkring och vara lite småförkyld och,. 2. Att det blir för låg kvalité på träningen med för mycket lugn distanslöpning och för dåligt utförda kvalitétspass.

Alternativet skulle då vara att dra ner lite på mängden för att vara helt frisk och fräschare till fartpassen. Just nu lutar jag ändå åt att försöka hålla uppe mängden så gott jag kan och bara dra ner lite vissa veckor för att jag måste p g a omständigheter utanför träningen eller av andra omständigheter.  Jag kommer utvärdera kontinuerligt eftersom belastningen utanför löpningen varierar.

Det blev också tävlingspremiär redan i januari då jag åkte till Huddinge en fredagskväll och sprang 3000 m på Scandic Indoor Games, mitt andra lopp på den distansen sedan 2015 då jag sprang samma tävling. Hade inte förberett mig på något speciellt sätt men det gick bra ändå, förbättring med 14 sekunder jämfört med fyra år sedan och tiden blev 10:20:47 efter ett jämnt disponerat lopp med en riktigt bra avslutning sista 400 m. Nu är inte 3000 m någon prioriterad sträcka för mig men det är nyttigt att gå utanför sin komfortzon och ta det som ett hårt träningspass och med lite mer inriktad träning skulle jag nog kunna putsa den tiden en hel del.

Något annat som också hänt i januari är att EN MILJON sidvisningar passerades förra veckan! Jag är väldigt ödmjuk och tacksam över det faktum att så många läst min blogg länge och att den kommit att betyda mycket för många löpare. Bloggen har som jag skrivit många gånger förut kommit att betyda mycket för mig själv, mer än jag någonsin kunde ana när jag började 2009!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en ny och mycket läsvärd blogg för den som är intresserad av svensk löpning. Victor Dahlgrens blogg "Låga Trösklar och höga laktatvärden", det hör inte till vanligheterna att en ny löparblogg ser dagens ljus numera men Victor, som själv är en mycket duktig löpare som springer för Brattås CK och tränas av Christian Mundt bevakar t ex svensk elitlöpning och tävlingsresultat frekvent. Han spekulerar också kring vilka svenskar som kan tänkas springa maraton under 2:30 under 2020. 

Volymmål

Då förra året blev som det blev så satte jag för första gången ett volymmål för min träning i år. Som den löpare jag är så mäter jag min träning i kilometer och inte i tid vilket kanske vore att föredra då all träning är bra träning men som löpare är man ganska ofta dum och för ensidigt fokuserad på antalet löpta mil, vilket jag bloggat om förut. Målet jag satte i januari var att avverka 2600 kilometer i löparskorna vilket ger ett veckosnitt på exakt 50 km per vecka. Siffran valdes då jag ville närma mig träningsmängden från 2016-2017 efter dippen i fjol och eftersom jag insett att det är ungefär den mängd träning jag hinner och orkar med utan att träningen också blir ett stressmoment.

Tolv års regelbunden träning sammanfattad i en bild i kilometer och timmar...

Jogg.se har funktionen att sätta ett mål som därefter kan följas grafiskt och nu när tre fjärdedelar av året är avverkat så ser det ut så här i träningsdagboken.

Träningsmängden följer hittills i år det typiska mönstret för ett år med Stockholm Maraton, en peak i volym under senvåren och i år tränade jag bra årets fyra månader och extra mycket i mars när jag sprang över 28 mil. Den 28 april låg jag hela 175 km före schemat, sedan dess har mängden minskat, främst beroende på klart färre och kortare långpass men jag har hela tiden haft marginal till målet. Summerat så ligger jag bra till för att nå målet men jag kan inte tappa speciellt mycket i träningsmängd, bli långvarigt sjuk eller skada mig, då kommer målet inte nås utan jag måste hålla träningsmängden på ca 20 mil per månad och helst lite över det för att vara på den säkra sidan. Med lite ledigt kring december så har jag i nuläget gott hopp om att få till en bra träningsmånad som gör att jag kommer i mål även om oktober och november skulle bli lite sämre.

Några blir kanske stressade av ett sånt här mål, för mig har det snarare hjälpt mig att hålla uppe volymen. Därmed inte sagt att det alltid är något jag kommer göra men i år fyllde det lite av en comeback-funktion efter fjolåret.

Idag har jag lyxat till det med en ledig fredag helt för min egen skull för att komma ikapp lite på hemmaplan, den startade med 18 km lugn löpning i härligt soligt och svalt löparväder. Trevlig helg!

Peppad men inte övertaggad

Det går väldigt bra nu och är roligt att springa! Kanske hänger det ihop som jag skrivit förut att jag upplever ett visst flyt "utanför löpningen" vilket också påverkar träningen positivt.

Jag satte ett ganska offensivt mål vid årsskiftet, att ha sprungit 500 km den sista februari, och med bara någon dag kvar så nådde jag nästan ända fram och det är jag riktigt nöjd med! Detta trots en förkylning i mitten av februari som drog ner den veckomängden till 25 km och en kort månad som dessutom avslutas med vilodag.

Summerar jag februari så landar jag på ca 24 mil på 19 löppass, tre långpass varav ett snabbt, två snabbdistanser i 3:45-fart på band, två lättare intervallpass utomhus, ett marafartspass och jag har också vid tre tillfällen kört benstyrka på gym i form av benpress 4x5 lite tyngre än min kroppsvikt vid tre tillfällen och jag känner mig stark och hel i kroppen.

För att hålla uppe mängden har det blivit löpning ganska många dagar i rad nu i slutet, nio dagar i rad men jag känner mig inte sliten, bara bra tränad. Jag har tagit det lite lugnare än vanligt på distanspassen och heller inte kört några stenhårda fartpass utan hållit igen lite även där och det har fungerat väldigt bra!

Månadens höjdpunkt vad helt klart det långa långpasset på drygt 33 km som gick så fort som 4:20 min/km i snitt. På tok för hårt kanske vissa tycker men benen hade fått vila när jag var förkyld veckan före och det kändes bara marginellt snabbare än distansfart så jag valde att inte sänka farten utan höll jämn fart hela vägen. Kortbyxor, lätta, dubbfria skor och klubbjacka kanske gav några placebosekunder men jag blev heller inte speciellt sliten efteråt. Jag joggade 12 km i 5:20-fart dagen efter och tog sedan en vilodag, sedan var det business as usual.

Positivt överraskad efter ett av mina bättre långpass någonsin, 33 km i 4:20-fart, i mitten av februari.

Det blir ljusare för varje dag, solen värmer och det är isfritt nästan överallt så löparpeppen är ganska stor. Jag kommer vila nu torsdag och fredag - ha sportlov utan att sporta - men tror minsann att jag ska fira med lite tusingar på lördag!

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?

En hyllning till "Mellanmjölken"

mell`anmjölk  substantiv ~enmell·an|­mjölk·en●mjölk vars fett­halt (1,5 procent) ligger mellan fett­halterna för standard­mjölk och lätt­mjölk vanligen berikad med A- och D-vitamin"
Eller, ur löparlexikonet:

"Mellanmjölk" adjektiv - Lite föraktfull löparprosa för de där passen som springs för snabbt för att vara riktigt lätta och för långsamt för att ge en bra träningseffekt på mjölksyratröskel eller syreupptagningsförmåga.

Ni har hört det förut, garanterat. "Många motionärer springer för snabbt på de lugna passen och för långsamt på de hårda passen. Då blir det bara mellanmjölk av alltihop. De blir slitna och får inte avsedd träningseffekt".

Men, ibland är det bara så skönt, och gott med mellanmjölk! Utan målsättningar, riktig ork och motivation att träna hårt är mellanmjölkspassen både bra och sköna som ett alternativ. För trött eller sliten för att springa ett intervallpass men heller inte lust med att "bara" jogga en runda? Då passar mellanmjölken perfekt. Du får komma upp lite i steget jämfört med den vanliga distanslunken, du blir lite flåsig och trött men utan att bli speciellt sliten. Jag vet att man bör hålla de lätta passen lätta och de hårda just hårda vid en hög träningsvolym men vid en lägre träningsvolym blir det lätt för hög andel bekväma distanspass och då passar det fint att varva med några av de så bespottade mellanmjölkspassen ibland!

Någon elitlöpare, jag tror det kan ha varit Lars Södergård, skrev också vid något tillfälle att fyra pass mellanmjölk på en vecka kan vara ganska formskapande och jag håller med om det!

I måndags hade jag exakt en timma på mig för löpning när dottern tränade innebandy och ibland är det bra att ha lite bråttom! Kvällen före hade jag ett pass som var ganska tufft och jag kände mig lite sliten men ville ändå något mer än att jogga. Jag började lugnt men kom snart in i ett bra flyt i lite högre fart och bestämde mig för att hinna 13 km och också få några minuters nedvarvning innan dotterns träning var slut. Pulsen låg mest i zon 3, för mig ca 162-172 som jag brukar undvika och som är för hårt för att vara lätt distans men för lätt för att vara tröskelträning och även om den ökade mot slutet upp i zon 4 så blev det ändå inte speciellt jobbigt.

Ett skönt pass där jag kände att jag sprang, inte bara joggade, jag blev lite trött utan att bli helt slut, hade en positiv känsla hela passet och en känsla av att kunna springa länge om inte tiden varit begränsad och både jag och dottern åkte hem glada och endorfinmarinerade efter våra genomförda träningspass! Tack för det mellanmjölken! Du är bra att ha!

Tankar om löpmängd

Jag har inte varit helt nöjd med den genomförda träningen de senaste tre månaderna, tycker att jag tränat för lite och att ganska många pass har gått dåligt eller långsamt. Har trots det känt mig sliten och trött. 

Är det en sann bild? Både ja och nej. Går jag tillbaka tre månader i träningsdagboken så får jag två ganska tydliga svar. 1. Den totala löpmängden är något mindre jämfört med våren vilket mest beror på att jag under februari till april tränade mer än jag brukar. 2. Antalet pass per vecka är fortfarande ganska högt för att vara jag men många av passen är korta, lätta och av återhämtningskaraktär i avkopplingssyfte och långpassen har varit få.

Jag hittar två veckor där jag bara tränade tre pass, två veckor där jag tränade fyra pass. Jag hittar också ett par veckor där jag faktiskt bara hade en vilodag och sprang sex dagar på en vecka. Resterande veckor har jag sprungit fem dagar i veckan men ganska ofta korta pass med en trög känsla. 

Det är så svårt så svårt att tänka bort detta med löpmängd som en löpare som fokuserat mest på längre distanser då sambandet mellan prestation och löpmängd är så tydligt på längre distanser!  Just nu i mitt liv när både jag och min fru bytte jobb i våras och fick en lite förändrad vardag och när terminen är igång med alla aktiviteter passar de här korta avkopplande passen mig bra även om de inte är optimala ur ett prestationsperspektiv men säsongen har varit lång och det tar på krafterna att försöka prestera både på jobb och träning under ett helt år!

Jag gissar att jag skulle få en bättre utväxling av att springa 15 km fyra gånger i veckan VARJE vecka och har varit sugen på att testa länge. Det skulle öka min veckomängd till 60 km/vecka och ge mig en vilodag extra. Hittills har jag inte kommit igång då jag haft svårt att hitta tid för att springa 15 km två vardagskvällar i veckan. På helgerna är det inte ett problem och då skulle jag lätta hitta den tiden.

Kanske gör jag ett försök med det här upplägget 2018 men först kommer oktober kommer innebära lite mindre träning. Dels för att jag planerar att springa ett eller kanske två millopp de kommande helgerna om jag orkar och annars för att det är en bra tid på året att ta det lite lugnare. Imorgon springer jag kanske Stallarholmsloppet 10 km om jag får ihop familjelogistiken. Ett backigt men trevligt arrangerat lopp där jag har en vinst (på 5 km), en fjärdeplats och en tredjeplats sedan tidigare. När jag summerar den här säsongen i ett senare inlägg kommer jag vara nöjd men ett mål jag satte upp har jag inte nått, att springa milen sub38 igen. Jag har bara sprungit tre millopp sedan 2014 och dessa har alla gått på 38 minuter och sett till min nuvarande form ger jag mig själv små chanser att klara det på lördag då banan är relativt kuperad men jag ska göra så gott jag kan.

Stallarholmsloppet 2013

Har jag tid, ork och vädret inte är skräp gör jag kanske ett sista försök helgen efter den 21/10 på den väldigt flacka Varvetmilen går i Södertälje men det återstår att se. Tävlingssuget är inte extremt stort för tillfället.

Det går bra nu!

Jag skrev i förra inlägget att det går bra nu och det fortsätter. Jag har nöjt mig med fyra löppass i veckan de tre senaste veckorna utan att mängden löpning per vecka påverkats nämnvärt och känslan i kroppen är faktiskt annorlunda. Jag är piggare, benen är piggare och löpningen går lättare.

Veckan som gick bestod av ett lugnt distanspass och ett lugnt långpass idag med både trevligt och snabbt sällskap, Sanna Mustonen Hässelby, en tjej precis snäppet under de allra bästa elittjejerna i Sverige och vars föräldrar bor granne med oss. Dessutom har jag sprungit två intervallpass. I tisdags 4x2 km med en minut joggvila, jag hade hoppats på att kunna hålla 3:50-fart på intervallerna men utfallet blev 3:45-fart och en snabbare sista intervall med bra känsla. I fredags blev det ett pass jag laddat ett tag inför men inte fått till p g a blåst eller fel känsla i kroppen, 5x800m på bana. Här var förhoppningen att kunna hålla mellan 3:20-3:30-fart på alla intervallerna, dvs snabbare än min nuvarande 5km-fart men det blev snabbare än så och jag höll alla intervallerna inom 3:22-3:18 min/km. Det skulle vara ett hårt pass och det blev det men ett bra sådant!

Igår ropade träna-mer-djävulen att jag nog skulle hinna klämma in ett distanspass men jag sade bryskt åt honom att vara tyst och åkte istället med fikaryggsäck och de yngsta barnen till ett närbeläget naturreservat vid Mälaren. Både mysigt och återhämtande vilket var välbehövligt efter flera intensiva helger på sistone.

Bra fikaställe med utsikt över Mälaren vid Parkudden Lövsta naturreservat (Enhörna, Södertälje).

Den kommande veckan blir det lite mindre träning eftersom jag hoppas kunna tävla på lördag på lilla men trevligt arrangerade Stallarholmsloppet på lördag. Jag ska springa milen. Det är hela två år (!) sedan jag sprang ett millopp senast. Förra våren åkte jag på min skada och efter det har jag fokuserat på maran i New York förra hösten och Stockholm i våras. Jag tänker därför inte ställa några krav på mig att springa på en viss tid på den här kuperade banan men då konkurrensen inte brukar vara så stor (Jag har en vinst på 5 km och en fjärdeplats på milen från det här loppet tidigare) så vill jag istället springa om en bra placering så får tiden bli vad den blir.

Det enda molnet på himlen just nu är att vi spelade för föräldramatch mot barnen på sonens fotbollsavslutning i onsdags och jag stukade min vänsterfot lätt - fotboll är farliga saker! Jag vilade i torsdags och på fredagens banintervaller kände jag inte av foten. Idag på långpasset kände jag dock av foten lite igen och möjligtvis kompenserade jag lite med löpsteget för ikväll gnäller hälsenan också. Det passar därför lite extra bra med lite mindre löpning i veckan så hoppas jag att foten piggnar på sig!

Gubbkroppen protesterar

Jag har blivit en gubbe med knäskydd. Det stämmer inte alls med min självbild. What's next? Melodikrysset på radio, tofflor, kofta, buskiga ögonbryn, Sven Bertil Taube's, Bingolotto med Ingvar Oldsberg i fåtöljen med en filt över knäna?

Nä nu drar jag det för långt även om jag redan kan sätta check på knäskyddet, och faktiskt också på tofflorna vintertid och jag har ju en kofta, fast jag kallar den Cardigan, hjääälp....

Jag kände redan i påskhelgen när jag spelade fotboll med barnen att vänsterknäet var instabilt och irriterat men det gick ändå att springa med utan känningar. Veckan efter sprang jag lätt och utan känningar men för en vecka sedan blev jag irriterad på insidan av vänster knä efter ett löppass där jag inte värmde upp innan jag sprang lite fortare. Först var smärta ospecifik och svår att lokalisera men efter att ha helvilat sedan i torsdags då vi ändå varit i Örebro i helgen på innebandycup har det lagt sig lite och är nu bara lokaliserat till insida knä och jag känner igen symptomen sedan tidigare och känner mig säker nog att själv ställa diagnos. Det är en slemsäck (bursa) vid ett muskelfäste där tre lårmuskler (Semitendinosus, Gracilis, Sartorious) från låret fäster i Tibian. Det kallas för gåsfot (anseri'n av latin anser 'gås') eftersom fästet där dessa tre muskler fäster ser ut som en gåsfot. och överansträngningen kallas pes anseritis bursitis.

Bild på insida knä med muskelfästet

Jag hade länge besvär med samma sak - stelhet och ömhet i det andra knäet efter den kalla upplagan av Stockholm Maraton 2012, då gick det att springa med. Det går att springa nu också men just nu gör det ont och därför väljer jag att vila lite extra, köra stretch, rehab och kyla det irriterade området med gel och is. Fördelen är att jag vet vad jag ska göra åt det. Det är en överansträngning som också beror på för korta hamstrings vilket belastar fästet. Lösningen är initialt vila och dämpa inflammationen med kyla, medikamenter men stavas sedan styrka för knä och insida lår, stretch av baksidor, insidor.

Det är naturligtvis trist att det händer just när jag ville öka intensiteten i träningen inför Stockholm Maraton och just nu deppar jag eftersom jag känner att kroppen inte riktigt är med. Det är en underbar känsla att känna sig stark och i form och en väldigt tråkig känsla att knappt ens kunna jogga tre gånger i veckan utan att ha ont. Jag har tränat bra hela Q1 och kanske jagat löpta mil för mycket men jag har ändå bara ökat mängden till 6 mil i veckan i snitt mot drygt 5 mil i veckan tidigare så det är ingen dramatisk ökning det handlar om. Jag vet dock att jag slarvat med att värma upp och dragit iväg på snabbdistans direkt några gånger nyligen.

Ännu så länge är det ingen fara men blir det långvarigt så vet jag inte hur det blir min mara och det tär på min motivation. Förra våren var det hamstringsfästet, nu detta. Jag vill inte höra "du blir äldre" och annat tråkigt, inte lyssna på att gubbkroppen börjar protestera, inte ännu.

Jag tycker det är roligt med den lite tuffare löpträningen, att jogga tre gånger i veckan för hälsans skull är tråkigt och motiverar mig inte! Det är inte tillräckligt. Inte för mig! 

Att avbryta ett löppass igår var deppigt och tankar på att helt lägga ner detta med (målmedveten löpträning) cirkulerade i huvudet men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Nej, redan idag tänker jag istället att jag nog snart är tillbaka som vanligt igen.

Kvällens premiärcykling var dock rackarns trevlig och det är en väldigt trevlig träningsform också! Jag kommer nog snart tillbaka.

Annars är väl Sven-Bertil Taube, Melodikrysset i kofta och tofflor, ett korsord, en filt över knäna och en katt i knäet inte ett så dumt alternativ? Hmm...