Tankar man aldrig tänker som löpare (men väl som nybliven cyklist)

Som nybliven cyklist med snart 50 mil racer i mitt cykel-CV konstaterar jag att det finns tankar och frågeställningar som uppkommer vid cykling som aldrig är aktuella vid löpning....

• "Om jag ramlar nu slår jag ihjäl mig". Ja, jag har ramlat i asfalten i ganska hög fart vid löpning också och slagit mig rejält men vid cykling gör det nog...ondare...
• "Hur snabbt cyklar jag 8,05 km?" (eller snarare 5 miles vilket är default autolap på Garmin vid aktivitet "Ride"). För att besvara frågan så är 14-15 minuter riktigt bra för mig i dagsläget.
• "Ska jag hämta cykeln i förrådet med cykelskor på fötterna och få jord på klossarna eller ska jag byta om till cykelskor i förrådet?" 
• Rädslan för "SPD-vurpor" och att känna sig som en idiot, se nästa punkt.
• "Var ska jag hålla i mig medan jag låser fast fötterna i pedalerna?". Har använt staketet vid brevlådan de första rundorna (och känt mig som en idiot) men jag behärskar redan nu att skjuta ifrån med en fot i backen och sedan sätta fast den i pedalen i farten...ingen "SPD-vurpa" ännu...
• Om tröjan som sitter som ett fiskskinn trots allt är för stor när det blir lite extra tyg som fladdrar i fartvinden både över mage och axlar när jag böjer mig fram över styret?
• "Fan vad det blåser" (i realiteten är det i princip vindstilla men fartvinden lurar mig). 
• "Det ska bli skönt att svänga vänster här framme och få den här vinden i ryggen". 
• Efter vänstersväng: "Jaha, jag hade vinden i ryggen...". 
• "När i den långa backen ska jag växla till lilla klingan fram för att cykla effektivast?" Inte när jag redan cyklar på lättaste växeln på stora klingan i alla fall, då blir det alldeles för lätt plötsligt, har jag märkt...
• "iiiiih", "ouff" "tssch". Försöker här illustrera de små ljud av rädsla jag ger ifrån mig när jag plötsligt upptäcker stora hål eller långa, djupa sprickor i asfalten framför mig där jag är rädd att mitt smala hjul ska fastna. 
• "Hur var det nu, skulle glasögonen sitta utanför eller innanför hjälmremmen?"

Som tur är finns viss vägledning för en stackars nybörjare, den sista frågan besvaras t ex av regel #37. Inte för att det är så noga egentligen, jag kör mitt race gör som jag vill men lite roligt är det ju ändå. 

Att matcha kläderna med cykeln är viktigt :)

Vita strumpor, såklart...

En svensk klassiker på SVT

SVT sänder just nu "En Svensk Klassiker". Det är tredje säsongen och som vid förra säsongen undrar jag hur SVT tänkt, vad är syftet med programmet? Vad vill det förmedla? Vilken prestation det är att genomföra En Svensk Klassiker när man är dåligt förberedd? Den gemensamma nämnaren för de tre säsongerna är nämligen just detta - att  de flesta av deltagarna inte är ordentligt förberedda för något av fyra ingående momenten! Kanske är jag (liksom ni som läser den här bloggen) som tränar mer än medel-Svensson lite biased när jag tycker att det vore roligare om deltagarna förberett sig bättre och att programidén nu verkar vara att illustrera lidandet ett deltagande medför för den som inte är ordentligt förberedd tillsammans med stoltheten när de trots allt tar sig i mål. Lidingöloppet - ett lopp som är klart genomförbart utan massivt lidande bara man löptränar en del innan, gärna i kuperade motionsspår - framstår som rena rama Golgatavandringen!

Förra säsongen medverkade elittriathleten Rasmus Henning och syftet gissar jag var att att visa på skillnaden i utförande och resultat vilket gav ett visst perspektiv på prestationerna men eftersom man mer får följa deltagarna prata om och noja inför loppen än att träna vilket visas i väldigt lite omfattning så föll även den jämförelsen relativt platt.

I år deltar Hamza som tränar kampsport och drivs av att bevisa för andra ungdomar i förorten att det går. Att det går att simma ett simpass innan Vansbrosimningen, att ställa sig på längdskidor för första gången dagen innan Vasaloppet och ändå ta sig i mål. Visst går det men hur kul är det? Han har ett gott självförtroende och ett pannben av stål men gnäller och klagar samtidigt rejält under utförandet. sänder det rätt signaler? Är det inte att ta uppgiften alltför lättvindigt? Vore det inte bättre att faktiskt vara ett föredöme genom att visa vad som faktiskt krävs för att genomföra grenarna på ett bra och roligt sätt så att det inte bara framstår som ett långt lidande utan som något som man blir sugen på att genomföra en gång till? Richard Herrey har "50-årskris" och en annan deltagare tänker fria i målfållan på Vasaloppet. Beundransvärt, absolut, men sedan då? Hur många av årets och tidigare deltagare lyckas genom klassikersatsningen att göra träning till ett bestående inslag i vardagen? En minoritet gissar jag. Hur många lägger träningsambitionerna på hyllan efter att ha genomfört de fyra momenten? En majoritet gissar jag.

Jag vill poängtera att jag tycker att deltagarna alla gör det bra! All heder åt dem och det sätt på vilket de genomför tävlingarna utifrån sina förberedelser men programmet skulle vinna på att SVT funderade på vad programmet ska skildra och syfta till. I sitt nuvarande form är jag inte så säker på att det lockar fler deltagare att träna regelbundet och sätta upp målet att genomföra klassikern och vore jag marknadschef för något av de fyra ingående loppen vore jag inte helt nöjd över exponeringen på bästa sändningstid! Eller är det faktiskt så att all reklam är bra reklam!?

Nej, min poäng i det här inlägget är att det vore bättre TV att dels visa mer hur hur deltagarna tränar innan loppen och i vilken omfattning (kanske till följd av att programmet blir något längre, ca 60 minuter mot dryga 40 minuter idag) och genom att ha en bättre spridning på deltagarnas kapacitet, kanske ha någon eller ett par som "bara" siktar på att genomföra, och någon eller ett par tjejer eller killar med kapacitet att springa Lidingöloppet på silvertid eller cykla Vätternrundan på 10-11 timmar t ex. Det skulle ge mer intressanta diskussioner om träning och bättre dynamik i gruppen och mindre "flams" kring hur lite man förberett sig.

Vill ni se serien gör ni det t ex här.Vad tycker ni? Håller ni med mig eller är jag "ute och cyklar"?

En slingrig väg tillbaka!

Igår var jag återigen hos naprapaten. Nu för sista behandlingen. Nästa gång blir det återbesök och då är jag igång med löpningen igen! Mer om vägen tillbaka i nästa inlägg! 

Jag tycker fortfarande jag har varit hyggligt duktig med rehabandet men nu börjar motivationen tryta lite, i alla fall för vissa av övningarna. Jag känner mig stark och i hygglig form och i vila känner jag mig helt återställd men styrkan gör att jag fortfarande ibland kan känna mig sliten.

Det har blivit en hel del cyklande och jag tycker verkligen det är roligt, jag har experimenterat lite med att flytta klossarna under skon för att undvika att få känningar i mitt vänstra knä på längre (vilket fortfarande är relativt kort för mig som rookie) turer och det känns som om jag är på rätt väg! Tio mil cykel i veckan har det blivit i alla fall. Gott nog för en total nybörjare! 

Hittills har jag inte saknat löpningen så mycket men det börjar kännas påtagligt nu. I veckan sprang många av mina löparkompisar Långlöparnas kväll på Stockholms Stadion och jag hade också så gärna varit där, det var en väldigt trevlig kväll förra året, inte bara för att det gick så bra och jag sprang min snabbaste mil hittills utan hela arrangemanget, att få tävla på Stadion, gemenskapen, stämningen o s v. Jag hade så gärna velat vara där igen!

Jag har ändå börjat fundera på min väg tillbaka in i målmedveten löpträning. Jag kommer att få börja springa riktigt lugnt men så snart jag får springa på för fullt igen ska jag försöka ha ett syfte med varje pass och köra ganska målmedvetet, samtidigt som jag givetvis ska lyssna extra noga på kroppen! Det kommer nog bli lugna, sköna löppass också men en större andel av de lugnare passen kommer bli på cykling och så ska jag försöka lägga distanspassen löpning på kuperat underlag och springa en högre andel fartpass än jag har gjorde under våren. Jag hade i alla fall börjat fundera på det tills i måndags då det hände igen, det som hände i september, att yngsta sonen igen bryter benet, denna gång igen vid cykling som han inte varit trygg med sedan förra benbrottet och nu har vi dessutom bytt till en större cykel. Att han spänner sig så är en stor förklaring och det finns mycket att jobba med men nu gäller det först att bara ta sig igenom en jobbigare vardag ett tag framöver. Som tur är stundar det inte riktigt semester och högsommarvärme riktigt ännu! Sonen är vid ganska gott mod, gipsad och smärtfri utan det är mer vi föräldrar som tycker det är tungt.

Jag kommer att ta mig igenom detta även om jag hade sett fram emot och behövt en lugnare period nu när skolorna slutat och barnens aktiviteter börjat ebba ut men jag får bita ihop och vänta på en period av mental återhämtning ännu en period!

Jag ger mig dock inte, jag ska tillbaka till hygglig löpform redan i höst! Siktet är fortfarande inställt på att springa sub3 i New York i höst och kan andra göra det med 12 veckors målmedveten löpträning ska jag kunna det också! Trots uppehållet har jag en stabil grund att stå på och jag kommer verkligen inte börja från noll då jag är starkare nu än innan och förhoppningsvis har underhållit konditionen hyggligt genom intervaller på motionscykel och distans på racern. Det krävs mycket mindre att underhålla än att utveckla – en gammal sanning jag just nu klamrar mig fast vid! 

Jag ger mig inte! Trevlig midsommar er er! 

Skorecension Adidas Adizero Boston 5

Tidigare i vår köpte jag ett par av ovan nämnda, populära sko. Stadium hade kampanj på löparskor och jag hade en bonuscheck så priset blev billigare än att handla på nätet och jag köpte dem främst av nyfikenhet. Nyfiken på det omtalade Boost-materialet som Adidas marknadsfört omfattande.

Jag har köpt skorna för egna pengar och detta är inget sponsrat blogginlägg utan ett jag skriver själv på grund av mitt intresse för löparskor.

Vikt/passform/utseende: Vikten i storlek 44 är 259g och passformen är typiskt Adizero-smal, framförallt över mellanfoten. Väldigt smal t o m. Har du bred fot är den här skon inget för dig! Har du å andra sidan sprungit i gamla Adios känns lästen bekant! Utseendemässigt står den ut lite med en herrmodell i lila och snören i orange. Jag har efter en stunds övervägande bestämt för att skon är rätt snygg.

Löpkänsla: Det var med viss förväntan jag drog ut på första löprundan för att känna ”studsen” från den hypade Boost-mellansulan. Snabbt noterade jag dock att Adidas placerat merparten av Boost-materialet i hälen på skon och relativt lite i framdelen av skon. Boost-enheten känns tydligt och är mjuk vid fotisättning lite längre bak på fotbladet men ger knappt någon märkbar effekt vid landning längre fram på mellanfot eller framfot. I kombination med det relativt högra dropet på 9,4 mm så upplever jag som landar relativt centralt på foten det som om skon uppmuntrar till hällandning. Jag kan inte uttala mig om den exakta fördelningen av Boost-materialet i mellansulan mellan häl och framfot och jag vet att Adizero Adios Boost som är det lättare tävlingssyskonet är tunnare i framfoten. Jag upplever dock inte att bristen på Boost i framfoten gör att Boston känns tunn. Ska jag försöka sammanfatta löpkänslan väljer jag: En lätt, tight men intetsägande sko.

Skon är också förvånande vridstyv men jag har svårt att sätta fingret på om detta är något negativt eller positivt. Det kan vara positivt att skon då erbjuder lite extra stabilitet för de som behöver det men också negativt.

Hållbarhet/använding över tid: Hur skon uppträder efter längre tidsanvändning återstår att se då mina knappt 100 km i skon inte räcker för att utvärdera det. Sulan med gummi från Continental har fått positiva omdömen för sin hållbarhet och det har jag ingen anledning att tvivla på. Däremot har jag läst att den tunna meshen på ovansidan lätt går sönder. Löpare har rapporterat att benen känns fräschare efter att ha tränat mycket i Boston jämfört med andra skor. Det kan jag heller inte ha någon uppfattning om i dagsläget men givet min känsla när jag springer i skon så är jag tveksam till det påståendet.

Alternativ: En liknande sko som Boston 5 är Salming Distance, viktmässigt (259g för Boston i storlek 44 och 240g för Salming Distance i storlek 43 1/3). Passformen är relativt lik med smal mellanfot men där Salming är lite bredare över hela foten och främst i tåboxen. Löpkänslan påminner om varandra med skillnaden att markkontakten i Distance och drivet framåt på fotbladet blir mycket bättre då Distance har 5 mm drop mot 9,4 mm för Boston 5.

Omdöme: Boston 5 är en lätt, allround löpsko med bra löpkänsla som är tillräckligt dämpad för lite längre pass för en van löpare och tillräckligt lätt för att också springa snabbare pass eller tävlingar över längre distanser i för både den ovana löparen och den som sprungit längre. Gå tillbaka några år och Asics DS Trainer var okrönt kung i det här segmentet. Idag är konkurrensen klart tuffare och Boston är ett bra val men inte bäst tycker jag då den får stryk av Salming Distance vad gäller löpkänsla. Boston lever enligt mig inte upp till den unika stötdämpningen och känslan som marknadsföringen ger sken av och känns inte unik jämfört med andra lättare träningsskor på marknaden.

Lättviktstrainerduellen!

Sulmönster på Salming Distance efter 700 km, relativt fräscha sula fortfarande!

Den bästa sortens löpning!

Försommarlöpning i Finishertröja - den bästa sortens löpning! Foto: Robban Andersson.

En bild på Facebook gjorde att jag stannade upp en kort stund i morse. Jag fick låna den till den här inlägget efter att ha frågat om lov. Jag var dock tämligen säker på att upphovsmannen och löparen på bilden inte skulle misstycka!

Robban är en av mina löparkompisar ”på distans” som precis som jag reggar sin träning på världens bästa träningssite, jogg.se. Robban har sprungit riktigt bra på både mil och halvmara i år och jag har haft det stora nöjet att få bolla träningstankar med honom under våren då hans stora mål var att springa sin första maraton i Köpenhamn i maj och dessutom springa under tre timmar, något han klarade med bravur efter att ha gått i mål på 2:55!

Sen vår och försommar är kanske den allra finaste tiden för löpning och just detta som bilden förmedlar så bra utan ord, att efter ett lopp springa ett stilla löppass en sommarmorgon eller sommarkväll på en mjuk skogsstig iklädd shorts och Finishertröja från ett lopp där man är riktigt riktigt nöjd med sin prestation. Jag kan inte komma på något som slår det – det måste helt enkelt vara den bästa formen av löpning alla kategorier!

Håller ni med mig eller har ni andra ögonblick ni vill lyfta fram?

Jag har ingen finishertröja i år och inget lopp jag är sådär nöjd med och visst börjar jag längta ut i löpspåret. På söndag är det fyra veckor sedan jag sprang senast. Jag är vid rätt gott mod ändå, jag har cyklat flera fina rundor, bl a lyckats snitta över 30 km/h i tre mil på min racer trots blåst och backar. Roligt men också lite läskigt ibland. Jag har kört ett stenhårt intervallpass på träningscykel på jobbet i veckan 1-2-3-4-4-3-2-1 min med hälften så lång vila där klockan föreslog 67 timmar återhämtning efter passet och en träningseffekt på 4.9 av 5.0 möjliga. Jag har kört lite rehab samtidigt som det varit skolavslutning och massa andra aktiviteter i veckan. Till helgen hoppas jag på lite cykling igen och att nästa vecka förhoppningsvis få börja en kortare och framförallt sista fas i min rehab. Trevlig helg på er! 

Töntig fredagsselfie från lunchpasset får illustrera att
har man ingen aktuell Finishertröja går det bra
att glida runt i en gammal

After work hos Craft och cykelköp

Den här veckan har det inte blivit så mycket tränat av lite olika anledningar. På jobbet ska vi tillfälligt flytta ut ur våra lokalen för renovering/ombyggnation under sommaren och därför har jag inte hunnit lunchträna i slutet av veckan, bara i tisdags blev det rehab+kort cykling. I måndags var jag på återbesök igen hos naprapaten som tyckte det gått fort "hit" och att det såg bra ut, mindre stel och retad i baksidan. Jag fick påbörja steg 2 i rehaben och hoppades på att det skulle räcka med en vecka men tyvärr ska jag nu köra de här övningarna t o m 18/6.

I tisdags kväll var jag inbjuden till Craft och deras nya showroom i Stockholm för lite bubbel, mingel och visning av nya kommande kollektioner. Mycket trevligt träningsprat med kända och nya bekantskaper!

Lägg till bildtext

Lånade bilder från Magnus och Pace on Earth

I torsdags hade jag tänkt cykla MTB men då jag ett tag varit lockad av att cykla racer och tittat på begagnade cyklar på Blocket beslutade jag mig, efter att ha rådfrågat min cykelkunniga klubbkamrat Eva, att åka och provcykla en cykel i Bromma, en Scott CR1 med kolfiberram med bra nivå på växlar och bromsar, en cykel som jag inte "växer ur" även om jag börjar uppskatta cykling och en cykel som jag heller inte behöver lägga ut en hel förmögenhet på. Efter frustration när jag försökte byta pedaler till "rätt" sort vilket till slut krävde insats av två vuxna män en slägga (!) så hann jag ut en kortkort testpass i fredags och strax ska jag ut och prova det första riktiga träningspasset i blåsten. Visst kan man nästan ta mig för en cyklist?

Kommande vecka bjuder på skolavslutningar och i övrigt fullt upp också men det är min ambition att köra lite mer rehab nästa vecka och också uppdatera bloggen lite oftare än jag gjort senaste tiden eftersom jag märker att inspirationen att skriva minskar när jag skriver mer sällan. Jag kommer skriva mer om cykeln och cykling framöver också men oroa er inte, 4:30-fart kommer först och främst att förbli en löparblogg!

"Tålamod, man måste ha tålamod, lugn och still, de vill de helst ha mig till" - Det går framåt

Jag kör på min rehab av min ”långlöparrumpa” som detta kallas eller proximal hamstringtendinopati. Motivationen för rehab är hög som sig bör men ännu är det långt kvar innan jag får knyta löparskorna igen! Självklart saknar jag att springa men inte så mycket som jag trodde. Livet har gått i 180 km/h sista två veckorna, det har varit mer än tillräckligt med mängder av aktiviteter, datum och deadlines inför barnens olika skolavslutningar, inte minst eftersom vår äldsta dotter går ut nian i år med allt extra det innebär. Förra veckan var hon i Barcelona med spanskagruppen och då åkte ju jag och hustrun på stalltjänst, visserligen trevligt i lagom doser, men tidskrävande! 

Får den här killen för sig att springa har jag ingen chans att hänga på...

Jag håller igång i alla fall och i tid tränar jag inte så väldigt mycket mindre än innan även om det sista veckan blivit lite mindre. Jag fick en mycket klok kommentar av Anders på förra inlägget att det gäller att komma ihåg att det jag ska ägna mig åt nu är rehab till skillnad från något slags alternativträningsläger i iver att behålla kondition. Lite extra vila när det är så mycket annat är nog bara av godo, det var ju precis därför jag hamnade här från början, att jag inte lyssnade på kroppen!

Jag har cyklat lite racer och jag har grundfysiken när en 53 km cykel i 28 km/h pulsmässigt känns som en söndagspromenad. Det är ju lite andra muskler som jobbar och det märks däremot! En del mountainbike har det också blivit samt intervaller på träningscykel på jobbet 1-2 gånger i veckan. Jag känner mig också starkare när jag kör mitt styrkeprogram. Jag känner inte av skadan på samma sätt som i början samtidigt som det är lite lurigt eftersom styrkeprogrammet också gör att jag blir lite sliten och får en del känningar. 

Jag har kollat lite på begagnade cyklar och även varit inne på att köpa en ny men det är lätt att bli fartblind och vilja ha för mycket innan jag vet om jag kommer använda det. Dessutom har jag svårt att just nu ens hitta tiden att åka och provcykla en racer kvällstid tyvärr och intressanta cyklar säljs fort men det kommer å andra sidan nya hela tiden.

Igår var jag hos naprapaten igen för behandling och upptrappning av styrkan. Vissa övningar behålls i steg två, andra tillkommer, främst tuffare övning med boll, t ex hamstringscurl med bara ett ben på bollen, vilket jag redan provat, huvaligen! Tyvärr ska jag köra på med steg två ända till 18/6 och inte bara en vecka vilket jag drömt om men naprapaten uttryckte att jag läkte fint och tyckte det gått snabbt hittills med läkningen. Igår var det fem månader till New York Marathon och jag känner fortfarande att jag har gott om tid, kan andra komma tillbaka, träna 12 veckor och sedan springa sub3 igen så kan jag! Högre än så siktar jag absolut inte!

Till slut ett stort grattis till alla er som kämpade er igenom ännu ett tufft Stockholm Marathon i lördags, jag följde TV-sändningen hemifrån och förutom att det var varmare fick jag lite 2012-vibbar! Hoppas ni är nöjda med er prestation!