tisdag 24 juli 2012

Det här med ultra

Många som fastnar för löpning vill förr eller senare springa längre och längre distanser, från milen, halvmaran, upp på marathondistansen och slutligen förbi den och upp på ultradistanser. Det anordnas många lokala sociala träningspass över ultradistans t ex Sommartåget och Hornstull-Järna 50km bara för att nämna ett par jag känner till.

Det tävlas också, i Sverige t ex i Lappland Ultra, Täby Extreme Challenge och lopp över 6/12/24 timmar, t ex i Skövde och Trollhättan. Internationellt kända exempel är t ex ComradesWestern States Endurance Run eller det galna Badwater ultramarathon där jag läser på Jogg.se att svensken Mikael Andersson just blivit första svensk att klara de 217km som går genom stekheta Death Valley i USA där temperaturen mitt på dagen kan nå 50 grader Celsius och där man kan tvingas springa på de vitmålade linjerna på vägarna helt enkelt därför att asfalten blivit för mjuk i värmen - galet! Mikael kom på 31:a plats med tiden 34:05 vilket ger en snitt-tid på 9:25 min/km.



Jag beundrar prestationen ultralöpare gör och har den största respekt för vad de presterar och för vad de betraktar som möjligt. Att i löparskor förflytta sig en sträcka som de flesta människor tycker är lång när de åker bil kräver naturligtvis fysisk och inte minst mental styrka i massor och jag kan till viss del förstå tjusningen i att utmana sig själv och testa sina gränser på det här sättet men själv kommer jag nog aldrig bli någon ultralöpare!

Självklart är det skillnad på att köra ett långpass själv eller i grupp men efter drygt 42,3 (ultra) km i långsamt tempo skulle jag nog vara ganska så less även med väldigt trevligt sällskap. Jag tycker det är mycket roligare att springa fort än långt och jag kan inte föreställa mig att springa i ett tempo mellan 6:30-7:00 min/km om jag ens kan det, ännu mindre så 9:25 min/km. För mig är marathondistansen och då framförallt träningen inför den lång och utmanande nog! Många löpare nämner det meditativa långpasset som det absoluta favoritpasset. Så är det inte för mig! Ett timslångt vanligt distans-eller tröskelpasss, en intervallstege eller några tvåtusingar i sommarkvällen, det är sådana pass jag tycker är allra roligast!

Det är ju ändå rätt häftigt att löpning som sport omfattar sträckor på allt från 60m till sträckor på 10-20 mil och återigen imponeras jag av prestationerna inom ultralöpning, att Jonas Buud t ex kan springa 10 mil i fyratempo tycker jag är helt obegripligt! Ju längre sträcka ju mer social blir också den i grunden individuella sporten löpning, något jag också märkt under de fyra marathon jag sprungit. Även senast i ett tempo på 4:15 min/km sprang jag och min kompis Tobias och småsnackade vilket inte förekommer på betydligt kortare sträckor, t ex 5-10km.

Löpning rymmer något för alla vare man tycker bäst om sprint eller långdistans eller sträckor mittemellan och äventyr och upplevelser ligger också i tiden vilket säkert bidragit till att ultralöpning blivit ännu mera populärt!

5 kommentarer:

  1. Hallå Staffan! Bra inlägg. Jag tycker också det är intressant att tänka på vad olika typer av löpning och distans för med sig för olika mentala tillstånd, och så tjusningen med de olika passen. För egen del så är inte trösklar och intervaller kanske favoritpassen men de behövs för att man ska känna sig lätt och snabb. Och har man väl slitit på med dem så finns det inget bättre än att ge sig ut på en eller två timmars distanspass - och känna sig sådär lätt. Allt behövs liksom i en härlig blandning…

    SvaraRadera
  2. Till slut handlar ultra om frågan kan jag eller kan jag inte ;-)

    SvaraRadera
  3. Nu har jag inte sprungit något ultra (än) men jag kan absolut förstå tjusningen i det. Visst är det som du säger att det nog har med läggningen att göra. Jag gillar att hålla på länge, och gärna i ganska lugnt tempo, då hinner jag uppleva saker också! Vasaloppet t ex är min absoluta favorit hittills (även om det inte är löpning). Därför tror jag att jag skulle gilla ultra. Däremot är jag långt ifrån snabb och imponeras stort av de som, liksom du, verkar kunna pressa sig hårt på korta distanser, vilket jag själv har otroligt svårt för.

    SvaraRadera
  4. det där loppet hade jag velat springa... :-) Man ska komma ihåg att km tiderna är snitt-tider. Pauser och andra stopp inräknade. För jag tror inte ens det går att springa så sakta som i över 9min/km. (??)
    Och du, man ska aldrig säga aldrig! ;-)

    SvaraRadera
  5. Hej Tove, det är lustigt hur olika det är, jag uppskattar också distanspassen men blir de för långa blir jag uttråkad. Då tycker jag att passen med snabbare löpning är roligare!

    Fredric, fast det är nog ganska mycket vill jag eller vill jag inte inblandat först också ;-)

    Bluemalin, som sagt, kul att löpningen rymmer något för alla, jag kan också tycka om att springa långt ibland, men ofta går ju långpassen på väldigt bekanta rundor, i alla fall för mig. På ställen där jag inte hittar så bra vågar jag sällan ge mig ut på så långa pass, i så fall blir det ofta rundor fram-och tillbaka! Allra roligast är dock de snabbare passen tycker jag!

    Ja värme är ju något som passar dig Ingmarie fast frågan är om det inte är i det häftigaste laget även för dig :) Och visst ingår som sagt pauser, vilket det måste bli ganska många i ett så långt lopp i snitt-tiden!

    SvaraRadera