Återhämtad

Veckan efter maran har, som sig bör, karakteriserats av återhämtning. Jag erkänner att jag varit rejält sliten trots en prestation på loppet som var några procent ifrån max. Ett lopp och en säsongsavslutning som jag är nöjd med, jag öppnade offensivt som jag lovat mig själv men justerade ner farten när jag märkte att det tidigt i loppet kändes ganska jobbigt. Jag hade gärna sprungit ett par minuter snabbare men givet förberedelserna och hur jag känt mig i kroppen innan loppet är jag klart nöjd med att springa några minuter snabbare än tre timmar! Det var en skön känsla att springa över mållinjen med armarna i vädret, trött men nöjd över hela den här säsongen. Ett fint ögonblick att återkomma till under vinterträningen!

Vader och framsida lår var rejält ömma ett par dagar efteråt men framförallt är det ryggen som besvärat mig - lustigt eftersom jag hade ont i ryggen veckan innan Stockholm marathon också. Detta är dock lite kraftigare och beror på att jag vred till ryggen när jag monterade ner studsmatta helgen före maran. Det kändes bra före loppet men 42,2 km asfalt i hygglig fart var inget som musklerna i rumpa och ryggslut uppskattade... Kanske ska ägna ryggmusklerna lite uppmärksamhet i vinter? Tips på övningar mottaget tacksamt trots att ni vet hur dålig jag är på att styrketräna!

En pryl jag faktiskt använder regelbundet - foamroller

Jag promenerade och "foamrullade" söndag och måndag. Jag och yngsta sonen gick en "utflykt" till skogen med pannlampa och gick några vändor i min branta "sprintbacke". Bra återhämtning för mig och bra träning för honom då han fått rådet av sjukgymnasten att gå i branta backar efter sitt benbrott. En trevlig och spännande stund och ett litet äventyr en vardagskväll, mycket uppskattat av oss båda!

Sedan i tisdags har jag sprungit varje dag men korta och väldigt lätta pass runt halvtimman. En runda med min fru med några lätta fartökningar, en sväng med pannlampa i skogen och de här korta passen har effektivt hjälpt mot träningsvärken i benen och sedan igår känner jag mig fult återhämtad. Att jag inte tog ut det där sista i lördags spelar nog stor roll! Idag på lunchen sprang jag runt Brunnsviken i riktigt fart - onödigt hög fart kanske men känslan var väldigt bra - och det var första normallånga träningspasset efter loppet.

Jag låter mig dock inte riktigt luras av kroppen. Även om den signalerar att den är pigg och återhämtad är den inte det ännu varför jag kommer springa med handbromsen i ännu en period. Imorgon vilar jag och på söndag blir det bara ett lugnt pass. Jag kommer springa en del pass nästa vecka men det blir lite mindre träning än vanligt och i lugnare fart! Trevlig helg alla läsare!

Race Report Vintermarathon 2014 - 2:55:52 15:e plats och VDM-silver

Dags då att summera årets sista tävling, Vintermarathon, där en intensiv sista vecka inkl en lättare förkylningskänning  och lite ryggont (vilket jag hade innan Stockholm också!) gjorde mig tveksam till start ända till kvällen före loppet. Att min vapendragare David kastade in näsduken kvällen före p g a förkylning gjorde det inte bättre. På tävlingsdagen vaknade jag och det kändes bra i kroppen med bara lite lätt snuva så jag åt en stadig frukost innan jag trampade till tåget där jag fick sällskap av en annan Nykvarnslöpare i den arla och kyliga morgonstunden. Efteranmälde mig smidigt och pratade lite med klubbkamrat Eva innan det var dags att traska bort till starten som i år låg där målet var förra året. Det var kallt och rått men jag klädde mig helt rätt i shorts (de flesta hade långa tights), calf sleeves för värmen, en tunn Craft-underställströja, klubblinnet, buff, handskar och keps och på fötterna mina tävlingsskor senaste året - Asics DS Racer 10 som jag är väldigt nöjd med även om sulan börjar bli riktigt sliten. Jag var lite rädd att det skulle vara halt med den slitna sulan då banan innehåller en del nittiograderssvängar - en oro som var obefogad.

Lämnade överdragskläderna, klämde i mig ett par energigeler och träffade nyblivna tvillingpappan Spårvägen-Jonas som skulle springa Vinterloppet som ett träningspass och vi joggade upp lugnt ett par kilometer längs extraslingan på första varvet. Känslan var bra, benen pigga. Jag hälsade på flera bekanta t ex Jonas från Varberg som också bloggar och som jag inte träffat förut, tog plats längst fram i starten mellan Anders Östlund Västerås och Jonas Buud och kom iväg precis som jag ville helt utan trängsel.

Ut på första långa varvet efter start. Foto: Gabriel Littson Enning.

På första varvet i sällskap med löpare med röd nummerlapp som sprang Vinterloppet, ett varv på 8,9 km. Foto: Gabriel Littson Enning.

Foto: Carina Borén

Jag hade innan bestämt mig för att åtminstone prova PB-fart 4 min/km och det gick ungefär i den farten första milen, 39:56 på egen klocka men då pep den en bra bit före skylten och så fortsatte det en bra stund. Jag hade dock inte så bra känsla, det kändes motigt förutom korta partier, hade negativa tankar om varför jag gör detta, letade t o m anledningar att kliva av och jag tyckte backarna på varvet kändes tunga redan från start. Efterhand kände jag att det inte skulle gå att kämpa mig i mål på något nytt personbästa när en del kilometertider hamnade en bit över 4 min/km och jag slutade då att pressa mig det där lilla extra då det ännu var tidigt i loppet och sprang istället på ett mera kontrollerat sätt med jämnare ansträngning och lät farten bli vad den blev.

En gel i vardera hand och alltså tidigt i loppet, Hade några löpare framför mig men fick tidigt en lucka till löpare bakom mig. Foto: Carina Borén

Jag passerade löpare och blev passerad av någon enstaka, en rödklädd kille, nr 89 på bilden nedan, som sakta gled ifrån mig på andra varvet. En IK Akele-löpare i början på tredje varvet (tror jag) och så kom en löpare från Västerås LK och lade sig framför mig och vi gjorde sällskap något varv. Jag passerade halvmaran på låga 1:26 och nu kändes det bättre än i början och tankegångarna var mer positiva. Jag hade sedan länge börjat varva löpare och en del av dem peppade och hejade. Såg att Jakob höll jämn fart för sub3 bakom mig när jag mötte honom på Bergiusvägen varje varv. Jag tyckte det var mer löpare på banan i år trots marginellt fler anmälda. Jag hade med mig IPoden och hade haft tankar på att för första gången springa med musik på tävling ifall det blev tråkigt men den fick stanna kvar i shortsfickan hela loppet. Fjärde varvet hände inget speciellt vad jag minns, det var skönt att börja räkna ner backarna även om kilometertiderna nu snarare låg kring 4:10 min/km eller t o m något långsammare ibland.

Foto: Gabriel Littson Enning

Foto: Gabriel Littson Enning

Foto: Gabriel Littson Enning

Foto: Gabriel Littson Enning

På näst sista varvet tröttade Västeråslöparen i långa backen upp mot Naturhistoriska och jag lämnade honom bakom mig och även Akele-löparen hade tröttnat framför mig och någon kilometer senare passerade jag även honom vid vätskekontrollen nedanför Lappkärrsberget. En bit innan jag gick ut på sista varvet passerade jag även den rödklädda löparen som passerade mig tidigt i loppet och jag var hade därmed plockat några placeringar efter att ha fått speakerrapport vid varvningarna om att jag låg på 17-18:e plats. Vissa löpare som jag lade märke till p g a klädsel eller löpsteg varvade jag för andra och en löpare t o m för tredje gången! En bit innan jag gick ut på sista varvet hörde jag ledarcyklistens ringklocka bana väg för ledande Jonas Buud men jag hann ut på det sista varvet innan hans målgång och slapp därmed bli varvad i år! Ansträngningen var högre nu såklart, benen tröttare, framförallt baksida lår och rumpa protesterade och stramade även om de inte krampade.Jag började räkna på tider och insåg att det skulle sluta någonstans runt 2:55 men ett tag var jag ändå lite orolig att jag inte skulle rå på min egen tid från 2013 2:57:02. Jag fortsatte springa igenom loppet på ett kontrollerat sätt trots de allt tröttare benen. Med bara 1 km kvar kom en ung kille och sprang om mig och peppade mig att hänga på sista biten men jag höll min kontrollerade fart då jag redan beslutat mig för att inte maxa sista biten som jag gjorde 2013, Lite tidsjakt på tiden från 2013 blev det ändå. Jag ökade farten marginellt i slutet men inte förrän jag passerade starten för sista gången höjde jag farten markant de sista 300 m mot målet och det var skönt att avsluta loppet i nedförsbacke innan jag kunde gå i mål nöjd med armarna uppsträckta i luften på sluttiden 2:55:52 (netto)/2:55:53 brutto vilket räckte till till DM-silver och en femtondeplats. Jag var trött såklart men väldigt glad att vara i mål!

Efteråt började jag frysa ganska omgående trots att jag snabbt bytte om till torra kläder. Med lite skakiga händer intogs cola, bulle, kaffe och banan medans jag pratade med Jakob, Eva och många andra. Efter en stund kände jag dock att det var dags att dra sig mot T-banan vilket jag gjorde under trevligt samspråk med flera andra löpare.

Jag är nöjd med mitt lopp, jag gjorde så gott jag kunde för dagen, försökte på PB som jag planerat trots att jag visste att det var att sätta målet väldigt högt. Trots att formen är bra så har jag varit småförkyld en del i höst och det har varit väldigt intensivt både hemma och på jobbet en period och jag är lite allmänt "nerkörd" och springer ändå relativt kontrollerat en bit under tre timmar på min sjunde mara (den fjärde sub3) och tar dessutom ett DM-silver (guldet var jag chanslös på, Daniel Nilsson, FK Studenterna 2:42) och det var ganska känslosamt att gå i mål och "stänga" den här fantastiska säsongen!

Många hejade på mig, okända löpare som var ute och tränade motsolsvarv, Lennart och Gabriel från Jogg som var ute och fotade och flera kom fram och berömde mitt sätt att skriva både här på bloggen och i forumet på Jogg.se och det är allt lika trevligt och det betyder mycket att jag kan inspirera andra!

Tävlingssäsongen började i mars med 5000m inomhus och efter åtta tävlingar i år och en fantastisk säsong känner jag väldigt mycket att jag nu vill ta en paus från tävlandet, prestationerna, ambitionerna och mysjogga sköna distanspass resten av året. Tack för att ni läst ända hit - årets sista race rapport - och tack igen för alla trevliga möten under dagen! Det sociala i samband med löpartävlingar när jag nu kommit att bli en så pass "offentlig person" genom den här bloggen betyder mycket för mig!

Premara-tankar

Imorgon kl.10 sätter jag punkt för tävlingssäsongen eller snarare gör jag det några minuter innan kl. 13 imorgon när jag förhoppningsvis går i mål på Vintermarathon på norra Djurgården i Stockholm. Inte lika flashigt som New York direkt där, som det kändes, alla sprang förra helgen men en trevlig tävling jag sprang förra året och som jag springer av samma anledning i år. En rolig säsongsavslutning utan resultatpress. Förra året innan vintermaran hade jag uppnått säsongens stora mål - silvermedaljen på Lidingö och i år har jag redan uppnått så mycket att jag absolut inte har något kvar att bevisa för mig själv eller någon annan.

Samtidigt, formen är bra och jag kommer inte mysjogga utan springa offensivt, beredd på att justera ner farten under loppet om det skulle behövas. Veckan har knappast varit idealisk ur förberedelsesynpunkt. Jag har tränat extremt lite  - en kort jogg på 6 km i tisdags och ett kort mycket lätt fartlekspass på 7 km band idag - vilket i och för sig varit helt planerat som nedtrappning efter två riktigt bra träningsveckor men det har varit mycket på jobbet och också minst sagt intensivt hemma. I tisdags tillbringade jag t ex 11 timmar på Södersjukhuset med äldsta sonen då det visade sig att hans svullna lillfinger som han fått när de spelat volleyboll på skolgymnastiken inte var en stukning utan en liten fraktur/spricka. Väntan, narkos, operation, uppvak, röntgen, mer väntan, dåligt med mat (speciellt för sonen...) - en lång, tröttsam dag helt enkelt och jag hade inga som helst tankar på maraton då.

Igår en extra tidig morgon på jobbet då jag gjorde sällskap på första tåget med hustrun som skulle till Göteborg men med hjälp av extra sömn och mat har energin återvänt i slutet av veckan och nu känner jag att det ska bli kul att springa! Jag gör sällskap med David som springer sin fjärde mara för året (han har också sprungit ett 50 km-lopp) och det gör det extra trevligt och jag har många löparkompisar och klubbkompisar som också kommer till start.

Ser fram emot en trevlig dag ute på norra Djurgården, heja gärna på mig så återkommer jag i helgen med en resultatuppdatering! Trevlig helg! 

En tydlig förändring!

Efter en halvdassig inledning på oktober avslutade jag oktober på 240 km löpning och två riktigt bra träningsveckor med mängd på omkring 70 km per vecka inkl ett rejält långpass på 36 km med en fartökning sista milen. Den gångna helgen inledde jag med att ganska kontrollerat sprang milen på låga 39 minuter på banan för Vintermarathon i fredags och igår sprang jag 5x2 km progressivt från 4:00-3:45 min/km med en bra känsla!

Nu väntar därför en riktigt lugn vecka. Min kropp behöver det och sedan hoppas jag, med en kortare nedtrappning än vanligt dock, att framkalla en liten superkompensation till på lördag när jag planerar att för sista gången i år dra på mig linne och nummerlapp och avsluta säsongen med att springa Vintermarathon. Det var ett roligt lopp 2013 och jag hoppas på en repris om nu inte vädret bjuder på bus, i fredags på banan var det mera godis med solsken och fem grader varmt!

Jag känner ingen press att prestera något! Jag har redan sprungit en mara i år och är fortfarande stolt över det loppet och den tid jag gjorde i maj utan ska bara springa för att det är roligt. Jag lär ändå inte kunna låta bli att öppna i fyra minuter per kilometer...håller det så håller det och då blir det roligt, håller det inte får jag sänka både fart och ambition. Precis så resonerade jag förra året och det gick bra, kunde snarare öka farten sista 8 km och det är fortfarande det enda marathonloppet jag sprungit med negativ split.

Jag känner ingen nervositet, tvärtom, det ska bara bli roligt och jag märker en tydlig förändring hos mig själv i år som jag får anledning att återkomma till när säsongen ska summeras; mina egna tankar på startlinjen. På årets första tävlingar var känslan ungefär som vanligt i startfållan, nervositet och lite olust och tankar på att helst vilja vara någon annanstans än just där och att fråga mig själv varför jag gör detta.

På Stockholm Marathon i år och de tävlingar jag sprungit sedan dess - Långlöparnas kväll och Stockholm halvmarathon har detta inte funnits. Istället har jag varit full av självförtroende och det har funnits ett positivt och peppande lugn. Jag njöt verkligen i startfållan på Stockholm Marathon i år trots att jag sikta på att springa över fyra mil mycket fortare än jag tidigare gjort! Kanske har jag vetat med mig att jag varit bra förberedd, att formen varit bra? Kanske att jag därför känt mig säker på att prestera bra? Jag vet inte men förändringen är mycket tydlig och dessutom välkommen!

Kanske är det så enkelt - varför jag älskar detta med löpning?

Vilodag har guld i mund

Morgonstund har guld i mun säger man ju. Det stämmer inte idag. Vaknade med ont i halsen och känslan i kroppen var att det inte blir någon träning idag. Jag skulle säkert kunna springa en lugn sväng men jag tror det är bättre att kroppen lägger energi på att bekämpa den här killförkylningen istället. Jag har ju gått och snorat i flera veckor men inget mera än så och det har inte hindrat mig från att träna lätt.

Inget guld i mun alltså, däremot i brevlådan igår. Inte så ofta jag kommer hem och hittar en liten, med betoning på liten, guldmedalj i posten, nämligen mitt VDM-guld i M40 från Vintermarathon! Hade någon sagt åt mig för några år sedan att jag skulle vara med och tampas om DM-medaljer hade jag nog skrattat högt. Det betyder självklart inte att jag är den bästa marathonlöparen i Stockholm mellan 40-45 år men startar man inte vinner man inte och trots att vi var fem stycken som sprang under tre timmar var jag snabbast och det är jag stolt över!

Kanske hinner jag istället för att träna börja bläddra in en ny bok jag fick hem i veckan. En träningsfilosofi jag fick upp ögonen för just efter Vintermarathon som bygger på att många löpare i sin maraträning lägger för stor vikt vid långa långpass som kanske utgör halva veckovolymen. I de här programmen är inte långpassen längre än 26km (16 miles) men det ingår istället ganska många pass per vecka och vissa av dem i marafart vilket gör att långpasset springs på ben som är ganska nedtränade och därigenom ska de ersätta de riktigt långa långpassen. Jag får återkomma med en recension senare!

Hoppas kunna träna imorgon igen om jag tar det lugnt idag. Tack förresten för intressanta kommentarer och en bra diskussion i förra inlägget om lågpulsträning, ett inlägg som haft nästan 350 visningar redan! I torsdags kväll snackade jag bort en timma i löparskor med min springkompis David och efter 12 riktigt lugna och behagliga km i 5:18-fart skrattade jag nästan högt när jag såg att snittpulsen hamnat så lågt som 139 bpm. Alltså precis vid min "tillåtna" puls enligt Maffetone och rekordlågt för att vara jag. En mycket behaglig runda var det men jag skulle aldrig ha tålamodet att bedriva merparten av min träning i den här låga farten, som känns på gränsen till onaturligt långsam för mig även om det naturligtvis också är en vanesak.

Försiktighetsprincipen...

...råder just nu. Idag 14 km kuperad distans, två kuperade varv i Oxvreten. Några korta stegringslopp i slutet innan hemjogg. Veckan efter Vintermarathon slutade med fyra löppass, knappt 40 km löpning och lite korta hemmastyrkepass och extra stretch. I princip samtliga kilometer har sprungits i lugn och behaglig distansfart och bara några korta, lättare spontana farthöjningar och stegringar i slutet av ett par av passen har det blivit för att jag känt för det.

Kroppen har känts oförskämt pigg och bra hela veckan, vilket bidrar till den smått surrealistiska känslan där jag ibland har svårt att tro att jag sprang maraton förra helgen. Kroppen har trots allt burit mig 42,2 km i personlig rekordfart för bara en vecka sedan och jag vet att kroppen är sliten och att den kommer belöna mig med en fortsatt bra form och känsla om jag bara har vett att ta det lugnt nu. Inspirationen är det inget fel på och suget efter lite snabbare pass finns redan där men jag kommer springa lugna pass även den här veckan och ta det försiktigt. 

Sedan har jag några pass i mitt huvud som ska få pryda träningsdagboken. När springförhållandena är som de varit i helgen - jag har sprungit både igår och idag - är det bara att ödmjukt tacka och ta emot! Igår var jag på en liten upptäcktsfärd i närområdet. Jag avvek från min vanliga terrängrunda som är dryga milen, efter bara en dryg km och tog en ny stig och hamnade på en nästan igenvuxen grusväg jag aldrig sprungit på förut trots att den låg så nära. På fötterna mina Inov8 F-lite med noll mm drop vilket tagit ett tag för mig att uppskatta. Det kommer aldrig bli en sko jag springer mest i men en trevlig och följsam sko med mycket löpkänsla är det! 

Här är det ganska otekniskt och går att trycka på rätt fort. 4:30-fart i skogen känns mycket snabbare än på asfalten

Tänkte inte blogga ikväll, tyckte inte jag hade något att blogga om men det är precis som Lennart skriver. Allt är material. Material till bloggen och hjärnan hittar ständigt nya infallsvinklar under och efter löprundorna!

Post Maraton Pepp och lugn uppstart.

Här råder ingen Post Marathon Depression! Eftersom jag bestämde mig för att springa först ett par dagar före Vintermarathon finns heller ingen tomhet efteråt, bara glädje och inspiration för fortsatt löpning! Jag har varit lite uppe i varv på kvällarna och haft svårt att somna, loppet sitter på näthinnan och sekvenser från loppet spelas på repeat i mitt huvud utan att jag kan påverka det.

Jag har fått massor av otroligt fina kommentarer, här är en från Jogg.se: "Jag såg dig springa förbi mig en knapp kilometer innan mål: Det såg otroligt lätt och fint ut och jag minns att jag var blandat avundsjuk och imponerad över att du såg så glad och fräsch ut efter 41km :-)"

Glad visst men fräsch känner jag inte igen vid 41km, haha! Nog visste jag där att det skulle bli ett rejält PB men jag vet också hur jag kämpade med tröttheten steg för steg på väg mot målet men roligt såklart att jag i andras ögon såg pigg ut.

Fysiskt är det fascinerande hur fräsch jag varit efter loppet, visst gjorde det ont att sova första natten och visst har jag varit stel i utsida höft och öm i framsida lår och vader. Jag hade nog ändå kunnat återhämtningjogga redan i söndags. Nu gjorde jag inte det utan avvaktade. I måndags kväll körde jag lite foam roller och det gjorde gott. Så effektivt blev det väl inte eftersom Nora som är tre år, bredvid mig lekte båt på foam rollern, låg på mage och ramlade av under skrattsalvor, "rulla mera, rulla mera". Igår drog jag igång löpningen igen, 8 km lätt jogg i pratfart på lunchen ihop med David och jag kommer köra några korta, och lätta pass till den här veckan ihop med foam roller, höftstyrka, stretch och rörlighet för att både hålla igång och komma igång igen. Sedan blir det ett maxtest på 5000m bana på söndag...haha, skojar bara.

"Skumrulle alltså...nja, vi är väldigt skeptiska..."

Det blev ju veteran DM-guld i M40 också då jag debuterade för min nya klubb, Stockholm Långdistansklubb. Jag sprang otroligt jämnt och för första gången med negativ split, dvs en snabbare andra halva, på maraton, 1:28:35 halvvägs ger 1:28:28 på andra halvan med 2:57:02 i mål. Jag startade något snabbare än 4:15 för att springa lite långsammare mellan 21-28 km för att sedan öka igen från ca 32-34 km och hela vägen in i mål, en rakt igen fantastiskt känsla!!



Fick hem ett klubblinne först efter loppet. Dock i för stor storlek.

Att jag sprang så bra får mig också att fundera över detta med träningen inför marathon. Jag brukar rekommendera regelbundna långpass och t ex åtminstone ett långpass i månaden på 30km eller längre några månader innan loppet. Men jag inser alltmer att total veckovolym också är viktigt, och jag har snittat närmare fem mil i veckan under hela hösten och är väldigt bra genomtränad just nu vilket också den rekordsnabba återhämtningen tyder på. För att förhindra att det här inlägget blir för långt måste jag nog återkomma mer till detta framöver och hur det påverkar framtida marathonförberedelser men en sak är klar. En spontan start som gick så här bra minskade drastiskt min respekt för distansen, 42,2km kräver sin tribut och ska inte tas alltför lättvindigt men är man bara ordentligt tränad och här ska man naturligtvis bara jämföra med sin egen vanliga träning så finns ingen anledning till överdriven fruktan för distansen heller.

Race Report Vintermarathon

Dags då att sammanfatta gårdagens Vintermarathon. Först en kortsammanfattning:

Tid: 2:57:02 (2:57:14 brutto)
Plats: 16 av totalt 307 herrar som sprang maran, klasseger och VDM-Guld i M40!
Puls snitt/max: 172/189
Splittider halvor: 1:28:35/1:28:28
Väder: Optimala förhållanden, ca 7 grader varmt, vindstilla (lite svagt tilltagande vind mot slutet), mulet men uppehåll.


Micke Sjöbloms fina film från Vintermarathon sammanfattar banan, stämningen och loppet på
ett bra sätt. Såg honom på sin cykel överallt på banan under sex varven igår. Bilder från loppet 
hittar ni här. 

När David som redan sprungit tre maror i år, strax efter Växjö Marathon föreslog för ett par veckor sedan att vi skulle springa Vintermarathon ihop skrattade jag först bara bort det. Men sedan började jag tänka, "varför inte". Jag har varit småsnorig länge men inte så att det påverkat min träning, jag har haft en känning i vaden som varken blivit bättre eller sämre men bortom det har jag tränat bra hela hösten och har behållit en fin form ända sedan Lidingöloppet! Vågade ändå inte föranmäla mig utan avvaktade och i början av veckan lutade det åt att jag inte skulle starta. Sprang ett par distanspass med några kilometer marafart runt 4:10'/km i början av veckan och det kändes lätt och jag började ställa in mig på en start. Laddade med extra kolhydrater och vätska torsdag och fredag och var plötsligt riktigt sugen på att springa även om jag så sent som på fredagskvällen fick en kort ångestattack kring vad sjutton jag höll på med? Springa maraton, utan att förbereda eller ladda någonting men det var just detta som var så lockande också!

Arla morgon lördag och tåg in till stan med David, träffade en okänd Nykvarnslöpare på tunnelbanan som skulle göra marapremiär. Kom till restaurangen som utgjorde tävlingscentrum, träffade Tove och slogs av den trevliga och avslappnade stämningen, efteranmälde mig snabbt, lämnade in värdesaker och tog en kaffe med David och lyssnade till härligt löparprat runtomkring bl a en äldre herre som gjort över 20 maror i år!

Iväg till start och av med överdragskläderna, hade sedan länge bestämt mig för shorts och kompressionsstrumpor, inte mina vanliga tävlingsshorts utan ett par med en rejäl ficka på höften där jag stoppade ett par energigeler. En energigel åt jag nu och så hade jag en tre portioners Maxim-gel i handen, det som fungerade så bra på Lidingö. På överkroppen, långärmad underställströja, linne, buff och vantar. Några kisspauser, lite uppjogg och så ett besök upp i skogen, några kisspauser till, mest p g a nervositet innan det var dags att ställa upp sig för start. Vi var ett gäng som siktade på under tre timmar, David, Robert från Jogg.se, Jakob, Markus, Magnus E från Fredrikshof. Startskottet brann av och vi var iväg. Efter bara något hundratal meter var trängseln borta och det gick att springa på i bra takt nästan direkt.

Stora delar av banan kändes bekant från Premiärmilen även om varvet sprangs "baklänges". Första varvet var två km längre och gjorde en extrasväng och inleddes med en lång backe upp på just Premiärmilens bana innan vi kunde ge oss ut på första riktiga varvet av sex. Först flack löpning i ett par kilometer innan en lång backe svängde upp mellan E18 och Naturhistoriska. Sedan flackt igen innan en härlig utförslöpa tog oss ner under en väg vid stora Lappkärrsberget innan banan blev lite knixig, svängde tvärt vänster, en raka, sedan 180-graders sväng och en lång, lite böljande raka på Stora Skuggans väg, där det blåste lite mot under andra halvan av loppet, en brant men kort uppförsbacke, lätt utför igen, en sista uppförsbacke innan ett härligt flackt parti längs hästhagar och ekbackar tog oss tillbaka till varvning.

Jag gjorde sällskap med Robert från Jogg och David som ibland var före oss, ibland efter. Robert gjorde marapremiär och det var trevligt att snacka bort de första varven och avdramatisera distansen. Han verkade väldigt pigg och vi höll oss stadigt strax under 4:15 min/km. Jag skippade ett par vätskekontroller i början men efter det tog jag en mugg sportdryck vid varje kontroll. Det luriga var att på de två kontrollerna var sportdrycken innan vattnet vid målet och sportdrycken efter vattnet på vätskekontrollen mitt på varvet och vi fick påminna oss om det under hela loppet för att ta rätt mugg. Robert serverade lite tider vid varning då han siktade på sub3 och vi skaffade oss marginal för varje varvning och sprang klokt, slog av på takten uppför och rullade på utför. Vi passerade halvvägs på 1:28:35 på klockan helt odramatiskt även om jag strax innan dess fått den enda antydan till en liten mental dipp och odramatiskt är den främsta känslan från igår, jag tänkte aldrig att jag sprang marathon, hur långt det var, hur långt det var kvar, jag bara sprang och avverkade kilometrar i mycket jämn fart med en stabil, positiv känsla i princip hela tiden!

Efterhand blev det mindre prat även om vi fortfarande var pigga. Jag sade någon gång till Robert att om detta håller så kommer jag gå, inte bara för sub3 utan också för PB. Här någonstans passerade vi duktiga Frida från Tjalve och en stund innan dess Johanna som jag brukar träffa på på tävlingar. Vi hade nu också sedan en bra stund börjat varva löpare och varvbanan gjorde att det nästan hela tiden fanns löpare runtomkring och jag upplevde varvbana som mer positivt än tjatigt!

Det kritiska partiet mellan ca 25-35 km minns jag inte så mycket ifrån, det rullade på, ett tag hade vi sällskap av en Fredrikshofs-löpare och kanske en Hässelbylöpare, vaderna något stela nu men det var inte tungt mentalt. Höll inte direkt någon koll på klockan, ibland uppför visade den 4:20-fart men lika ofta 4:07-4:10 min/km. Började på näst sista varvet kolla efter Louise som jag borde varva snart om hon inte klivit av och efter en stund skymtar jag henne i IF Linnea-klubbkläder och jag ropade något, förhoppningsvis peppande, när jag passerade. Precis samtidigt kom ledarcyklisten och plingade med ringklockan och banade väg för ledande Jonas Bud som var ute på sista varvet i hög fart med ett fint lätt löpsteg!

Jag var rätt stark här och Robert låg nu ofta 3-4m efter mig och det var inte så mycket prat längre, han verkade dock fortfarande vid gott mod men på den sista utförslöpan på varvet med ca 2 km kvar av nästa sista varvet fick jag god fart, fart som jag tydligen behöll ut på rakan längs med hästhagarna för luckan mellan oss växte och Robert ropade efter mig att köra och jag ropade åt honom att han hade marginal till sub3 och att vi skulle ses i mål.

I den här backen vid ca 34 km ökade jag farten!

Nu tryckte jag på rätt bra in mot varvning, minns att jag passerade en Hässelbylöpare som frågade mig om det var målgång men tyvärr, ut nu på sista varvet. Passerade Clarence Ä från FK Studenterna här någonstans och började räkna ner och tänkte att jag passerade varje del av banan nu för sista delen. I backen upp förbi Naturhistoriska fick jag bita ihop men farten var fortsatt hög, in på rakan och varvade några löpare som ropade uppmuntrade åt mig, annars hade de flesta, precis som jag vid det här laget, fullt upp med sig själva. Jag kämpade på och nu fick jag gräva rätt så djupt för att hålla farten och andningen bytte frekvens och blev klart mera ansträngd nu! Nu var jag på väg ur den kontrollerade zonen jag sprungit i hela loppet! Minns att jag här passerade en kille som sprang i Five Fingers och vid 39km, skyltarna stämde förresten riktigt bra med klockan hela vägen, började jag för första gången kolla på tiden och då insåg jag att det skulle bli PB. Vid 40km insåg jag att det nog skulle bli 2:57 någonting vilket sporrade mig ytterligare att inte vara för bekväm. Nu var det bara att bita ihop, andningen var ansträngd, kropp och skalle trötta men jag gjorde verkligen mitt bästa och passerade flera löpare som hejade på mig på min väg mot mål. Med kanske 1 km kvar, på den långa rakan bredvid Hästhagarna, fick jag syn på en välbekant profil, Tove vilket var precis den morot jag behövde. Jag insåg att jag närmade mig men såg tyvärr också att hon hade ont och sprang och haltade. Med kanske 300-400m kvar passerade jag, ropade något, oklart vad och försökte bara maxa sista biten nu, en uppförsknix kvar, inte värd epitetet backe, raksträcka, högersväng förbi klädinlämningen och svagt uppför igen innan det sluttade svagt utför sista 100m mot mål. En sista blick på klockan med ett par hundra meter kvar och jag försökte komma in under 2:57 men det lyckades inte riktigt.


Jämnt och fint med en ökning på slutet. By the book!

Klasseger i M40 och även DM-guld?

Helt slut i mål fick jag medaljen, stannade mitt i banan och var ivägen för löpare som kom in för varvning, tog en bulle jag knappt fick i mig, fick en bok i handen. Gav Tove en bamskekram, Välkomnade både David och Robert i mål, både klart under tre timmar och allt var bara endorfiner, gemenskap, och glädje blandat såklart med en hel del trötthet även om jag repade mig ganska fort. Grattade även Kent och Magnus E till PB och ville stanna där i bubblan i en evighet, så bra kändes det. Skämtade att jag ville "krama hela världen". Efter en stund hade vi varit ivägen för löpare som fortfarande tävlande en bra stund då ju vätskekontrollen faktiskt låg i målområdet. Det hade varit bättre att ha vätskekontrollen 100m efter varvning, då hade det funnit klart bättre med plats. Vi gick och bytte om och där blev det lite lyteskomik när krampen i vaderna slog till när jag skulle kränga på mig tightsen, ska komma ihåg att ta vindbyxor nästa gång, haha. Rookiemisstag! Nåja, med lite hjälp gick det bra till slut.

Glada, duktiga löpare i mål! Johanna, Tove, Frida. Foto: Jag med Johannas mobil

Tunnelbana-och tågresa hem efter ett kort ärende på stan (!) och sedan familjeliv i turbofart med vänner på middag ett par timmar senare. Inget behov av extra återhämtning och så här dagen efter sitter leendet fortfarande kvar men det är en lätt surrealistisk känsla ändå. Sprang jag verkligen marathon igår? På personbästa? Vore det inte för alla grattis via Twitter, Facebook, Jogg.se och bloggen och en lättare stelhet i utsida höft och framsida lår skulle jag nästan ha svårt att tro det! Visst gjorde det lite att sova inatt men så här fräsch efter en mara har jag definitivt aldrig varit tidigare.Jag är nog helt enkelt bättre tränad nu än jag varit tidigare trots att inte träningen varit specifikt inriktad mot maraton. Sådana här spontana infall får det nog bli fler gånger, så skönt att slippa ladda i månader utan bara helt odramatiskt springa utan press eller måsten!

Tack alla som jag träffade för en otroligt trevlig dag! Tack för all pepp och tack för att ni läst ända hit!

Vintermarathon

OK, jag ska inte hålla er som undrat på halster längre, imorgon springer jag Vintermarathon på Djurgården i Stockholm. Just det, hela 42,2km och inte det kortare Vinterloppet som är ett förlängt första varv på 8 km. Lite galet? Ja kanske men ändå roligt. David porträtterad på bloggen nyligen gör sin fjärde mara för året och jag gör honom sällskap. En del av mig tycker det är vansinne, en annan del av mig tycker det är roligt just därför. Inför mina fyra tidigare maror har jag laddat länge, mentalt och fysiskt, tränat strukturerat o s v. Nu har jag inte gjort det. Samtidigt har jag tränat bra hela hösten och även om jag inte sprungit så många 30km-långpass i år, två st tror jag Lidingö inräknat, så vet jag att formen är bra.

Jag brukar inte ta lätt på tävlandet och nästan alltid springa för PB. Imorgon ställer jag inte de kraven på mig! Jag kommer gå ut i en fart för sub3 (4:15 min/km) men märker jag att jag får slita orimligt mycket för det för tidigt i loppet så kommer jag slå av på takten och njuta av att springa lopp istället. Att jag klarar distansen och tar mig imål tvivlar jag inte på! Vädret verkar vara bra och loppet har över 800 anmälda löpare i fyra klasser på en varvbana så det kommer vara ganska gott om löpare hela vägen och det kan bli en rolig dag helt enkelt!

Det blir varmare än i juni 2012 i Stockholm...

Återkommer i kommande vecka med race-rapport. Spännande experiment detta...