söndag 30 december 2012

2012 - En löpares sammanfattning

December och vintern har lagt ett ispansar över motionsspår, cykelvägar och löparbanor. Passar ganska bra att de här dagarna avsluta 2012 med en riktig "killförkylning" och träna lite mindre. Om trängseln i löparspåret under vår och sommar liknas vid ett IKEA-besök helgen efter lön så är det nu fredagskväll och ganska tomt i varuhuset. Kvar är vi entusiaster som framhärdar eller som funnit glädjen i att träna löpning året om. Fast just nu tycker jag inte det är så glädjefyllt och det blir lite glesare mellan passen men det gör ingenting, kanske är det t o m nödvändigt den här tiden på året att vila lite från träningen och från kraven? Hösten är en fin årstid för löpning. Temperaturen är behaglig, luften är klar och lite regn har ingen dött av och som bekant finns det ju inget dåligt väder, bara..., ja ni vet. Efter årets Stockholm maraton har jag förresten fått helt nya referensramar vad gäller väder för löpning. Vintern är också en skön tid för löpning, kravlös sådan, även om årstiden ställer lite mera krav på rätt klädsel jämfört med övriga årstider.

Säsongen har varit lång och min skalle började redan tidigt i höstas att tydligt meddela att det är färdigpresterat för i år. Jag har tävlat lite mer i år än tidigare säsonger och det har varit både medvetet och roligt. I december 2010 skrev jag så här i en artikel i Runners World: “Tänk om jag kan ta mig under 38 minuter på milen och ner mot 1:25 på halvmaran utan att öka träningsdosen? Eller tänk om maran 2012 under tre timmar är inom räckhåll?”

Efter en säsong där jag uppnådde mitt stora mål att springa maraton under tre timmar men i övrigt upplevt att jag blivit frånsprungen av löpare jämna med mig i kapacitet är det nyttigt att blicka tillbaka. De där målen har jag alla klarat! De flesta redan förra säsongen. Sedan har det inte hänt så mycket mera i år men att vara stabil på en ny nivå är väl också ett tecken på utveckling?

Jag var föräldraledig i början på året och lade en riktigt bra grund. Lilltjejen sov gott i joggingvagnen och vi tillbringade många mil på vägarna ihop! Började också med mina 30km-pass inför maran med hygglig känsla och fart från början även om jag i vissa stunder funderade på att sälja mitt startbevis. Lite för lugnt på jobbet under våren efter nedläggningsbeslutet i februari gav bra träningsförutsättningar och i april sprang jag mer än jag tidigare gjort någon månad, 260km på en månad. 

Start Påsksmällen

Min första tävling  - Påsksmällen 10km - gick också över förväntan trots att den inte var prioriterad utan mera en avstämningspunkt. Sprang kontrollerat och avslappnat och ändå nästan 40 sekunder snabbare än förra året. Nästa tävling var också en miltävling några veckor innan Stockholm maraton - Milspåret - och det är nog den bästa miltävlingen jag sprungit hittills. Jag gick ut offensivt och trodde med 1km kvar att mitt personbästa skulle ryka all världens väg men 9km-skylten stod nog inte helt rätt för när den sista kilometern långa kilometern var färdig hade jag missat mitt personbästa med sex sekunder, 37:49 stannade klockan på. Friskt vågat hälften vunnit, ja, förutom ett nytt personbästa då. Men eftersom mitt personbästa på milen är från bana så fuskade jag lite och noterade ett nytt personbästa på 10km landsväg. Man har inte roligare än man gör sig!

Träffar numera många bekanta på tävlingar. Här Milspåret med Petra Månström

Att springa milen under 38 minuter är historia, det har jag gjort tre gånger sedan jag formulerade målen i RW men tio kilometer är fortfarande den distans jag tycker är svårast. Jag tycker ofta jag springer fegt och går i mål missnöjd efter millopp. När jag efteråt ser att jag snittat 95% av maxpuls frågar jag mig om jag verkligen kan springa så mycket tuffare? Kanske ska jag testa att gå ut hårdare någon gång och bara försöka härda ut väl medveten om att jag kanske inte kommer i mål men kanske lär jag mig något?

Jag har förresten provat det i år. DNF som i Did Not Finish. På Enhörna Challenge 10000m bana, samma lopp som mitt personbästa är ifrån och så roligt att jag vill göra om det var det inte. Efter 7,2km, dvs med åtta varv kvar på tartanbanan kunde jag plötsligt inte förmå mig till att fortsätta trots att jag hade draghjälp och låg på schema för att slå mitt personbästa och inte var mer än hanterbart trött. Gissningsvis var det för nära maran som slet både mentalt och fysiskt mer i år än tidigare.

Efter ett genomfört nyckelpass i mars, 34km långpass varav 16km i marafart med tävlingsskorna på fötterna.
Kanske skulle det gå vägen ändå?

Den där drömmen om att springa maraton under tre timmar. Ja, det drömmer jag fortfarande om, men i imperfekt då jag faktiskt har gjort det i år och det är en märklig blandning av mardröm och ljuv dröm med tanke på vädret i Stockholm den andra juni i år. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag aldrig följt något träningsprogram, inte heller i år, men efter att ha läst Marcus Nilssons utmärkta bok som jag gärna gör reklam för (se länk i högerspalten) så blev jag inspirerad av att dela in min träning i olika block under våren. Som boken rekommenderar så grundtränade jag under vintern vilket i princip innebar mitt vanliga upplägg med distans under vintern, blandat med lite löpband för kvalitétspassen. Detta följdes av några veckor med fokus på fart och här följde jag programmets rekommendation att springa korta intervaller varje vecka och det blev fyrahundringar på Södertälje IP varje vecka följt av den sista sju veckor långa marathonspecifika fasen med mycket löpning i tänkt tävlingsfart på maran och jag är helt övertygad om att upplägget hjälpte mig höja fartuthålligheten inför maran! Efterhand gick 4:15 min/km från att kännas ganska tufft till att bli alltmer hanterligt.

Södertälje IP, Här har jag tränat och både satt PB och gjort DNF.

Långpassen sprang jag också regelbundet, det blev totalt 13st över tjugo veckors träning, som längst var jag ute och sprang i tre timmar en dag när jag tagit ledigt från jobbet just för att springa långpass, något jag upprepade flera gånger under våren när det ändå var ganska lugnt på jobbet. Tre timmar var helt avsiktligt då jag ville känna på hela tänkta tävlingstiden på träning. Jag hann 37km på det passet och kryddade det med 3km marafart på slutet, det var inte helt igenom behagligt. De två sista långpassen i maj var korta, omkring 20km men gick ca 10 s/km snabbare än tänkt marafart vilket säkert också byggde lite spets i maraformen ett par veckor innan tävling. Här är den sammanfattande bloggposten över vårens långpass.

Klar med marathonuppladdningen, fokuset är ju tydligt...

Stockholm marathon under tre timmar var årets stora mål och det är lätt nu efteråt att tänka att det var väl inte så tufft men det var på intet sätt ett lätt mål utan tvärtom ett drömmål, inte minst med tanke på den extrakrydda som vädret bjöd på på tävlingsdagen. Det är naturligtvis det jag minns bäst från löparåret och ett minne jag kommer bära med mig länge, kanske för resten av livet? Känslan av att sätta upp ett för mig högt mål, att skala bort nästan tio minuter från ett redan bra motionärspersonbästa på marathon. Att hitta tid i vardagen att träna för det hela våren. Att inte slarva med långpassen varannan helg. När tävlingsdagen kom missmodigt blicka ut på regnet och blåsten, ta på mig ytterligare en jacka och åka till Östermalms IP och vara blöt redan innan startskottet gick.

Känslan av styrka, stabilitet och kontroll tillsammans med Tobias, den första halvan trots regn, kyla och blåst. Tobias som tyvärr fick släppa vid 35km men som tack vare den här bloggen hittade marathonsparring i Göteborg i form av Olov och där båda nu kan titulera sig sub3-löpare på maran! Halvmarapassering efter 1:28:58 i en sådan motvind att jag höll på att blåsa bort. Sega Djurgårdsrundan som kändes förvånansvärt bra den här gången och så tillbaka i stan för andra varvets kamp mot motvinden och det horisontella regnet som hittade in under kepsen på Södermälarstrand. Tvivlet som ansatte mig på väg uppför Västerbron andra gången, kommer det här verkligen att gå vägen? Vad är det jag håller på med? Varför sitter jag inte hemma i soffan och följer de här dårarna med en varm kopp kaffe i handen istället? Komma ner i medvind på Norrmälarstrand och plötsligt känna mig stark igen. Passera och peppa Robert som jag haft inom synhåll hela loppet och som är en snabbare löpare än jag. Springa förbi Centralstationen och missa ett par kilometerskyltar och den där känslan av tvivel igen, starkare nu, hur långt är det kvar? Vad är klockan? Fick sällskap av en skittrött namne, Staffan, på Torsgatan som ville byta några ord och jag som bara ville vara ifred, fokusera , kämpa med mig själv och mina tankar och mina tröttnande ben. Och så, när jag fick syn på 39km-skylten och såg att min klocka visade 2:45 någonting. Den känslan. Visshet. Stolthet. Glädje. Trötthet. Allt blandat med en rejäl dos regnvatten. Passera 40km på 2:50 någonting och peppa mina medlöpare att nu går vi ”sub3”. Komma fram till hörnet Karlavägen Sturegatan och höra speakern ropa upp mitt namn och säga att jag skulle springa under tre timmar. Den känslan!

Yeah! 200m kvar av årets Stockholm marathon.

Flyga (nåja...) uppför backen och titta på klockan, 2:56-någonting, springa utanför Stadions murar med ett fåtal löpare runtomkring. Så säker. Att få äntra tartanen på Stockholm Stadion genom Sofia-porten och veta att jag kommer klara det. Att ta mig tid till att vinka till den tappra publiken, att se klockan närma sig 2:59 och försöka spurta men inte klara det utan komma i mål på 2:59:01, så stolt, så glad, så tom! För att sedan frysa så in i helvete, ursäkta språket. Jag skulle vilja en se film på min egen målgång, det vore TV-underhållning. Eller lyteskomik. Tänk Monty Pythons ”Silly Walks” blandat med en rejäl dos regndisig Ingmar Bergman-realism. Brorsan satt på helspänn hemma i TV-soffan men tyvärr bytte de kamera från Stadion till en intervju på Strandvägen när jag gick i mål. Jag vet att jag vände mig om för att se klockan slå om till 3:00:00 eftersom jag drömt om att göra just det. Resten är suddigt men jag vet att jag kramade om några medlöpare, kröp ihop en stund på de våta löparbanorna och sedan väntade in Tobias. Det tog inte många minuter innan han gick i mål men det räckte, jag har nog aldrig frusit så mycket i hela mitt liv. Fick en kopp kaffe av en snäll funktionär men skakade så att allt hamnade på mitt genomblöta linne. Hittade ett tält där någon ställt in gasolvärmare vilka genererade den värme jag behövde för att sakta förvandlas till människa igen. Jag grät av trötthet, kyla och glädje. Några funktionärer kom fram och frågade hur det var med mig men jag kunde bara vinka avvärjande och göra en tafatt tummen upp för att visa att jag var OK eftersom käkarna lirade kastanjettkonsert och bara levererande gutturala ljud i stacatto.

Efter Stockholm maraton var jag sliten. Länge. Framförallt i baksida lår. Någon annans löpsteg hade invaderat mina ben och jag kände inte igen mina fötters rörelsemönster. Naprapaten konstaterade att jag var sned som ett italienskt lutande torn på väg att sakta rasa och skickade ström genom ryggslut och rumpa vilket var en ny upplevelse. Hur min kropp kan låta när han sedan knäckte bort låsningen var också en ny upplevelse. Tänk hundraårig gran som går av. Knak modell större. Men jag gick inte av och besvären försvann så småningom även om det blev lite mindre löpning i juni, precis som vanligt efter maran. Att tro att jag var återhämtad nog att ställa upp i den där banloppet på 10000m fyra veckor senare var för att uttrycka det milt inte det smartaste jag gjort.

Att springa 5km under 18 minuter gjorde jag för
första gången i somras!
Under sommaren formulerade jag också ett mål att springa 5km under 18 minuter och jag tränade ganska målmedvetet för det under senare delen av sommaren. Målet klarade jag också. Själv på träning. Tävlat på distansen gjorde jag bara en gång i år, På Telge Stadslopp och där fattades sex ynka sekunder men vad gör väl det? Jag sprang fantastiskt bra i 4900 meter och satte ett nytt personbästa med nästan en halvminut. Om inte gatukontoret till nästa år kan schakta ner den där backen där sekunderna rann iväg får jag väl prova igen? Där eller någon annanstans.
Telge Stadslopp 5km
Halvmaran ner mot 1:25 var fjolårets stora mål och att springa en halvmara på 1:23 med en snittfart strax under 4min/km vilket jag gjorde förra säsongen är jag fortfarande otroligt nöjd över. Det kanske t o m är det bästa loppet jag någonsin sprungit, kroppen levererade kilometertider likt ett schweiziskt urverk och så en snabb avslutning där jag plågade det sista ur kroppen. Jag klarade målet även i år på Stockholm halvmarathon även om jag inte lyckades matcha fjolårets tid men återigen, stabil på en ny nivå är jag. 

Halvvägs på Stockholm halvmarathon

Halvmarathon förresten, det är verkligen min distans! Sex personbästa på sju lopp och jag har ännu inte gått i mål missnöjd efter något av mina halvmarathon.

Att sätta mål och sträva efter att uppnå tidsmål på olika distanser motiverar mig i min träning. Det är olika för olika människor. Springa fort. Springa långt. Att springa som en kravlös motvikt till en stressig och fullbokad vardag. Att springa för att gå ner i vikt. Att springa för att man kan. Var och en har sina motivatorer men att fundera lite på varför man springer tror jag är bra. Huvudsaken är att man gör det för sin egen skull och inte någon annans. Att springa för att skryta om sin tid på maraton vid fikabordet på jobbet tror jag inte på.

Jag springer för att jag mår bra av det och för att jag uppriktigt tycker att det är roligt. Inte alltid och inte på alla pass, på sista intervallen skrattar jag sällan eller mår sådär otroligt bra och på en hel del vanliga lugna distanspass och inte minst långpass kan jag bli lite uttråkad men ni är löpare, ni fattar! Jag springer för att gör mig till en gladare person, en bättre pappa och man och för att det efter sex år av regelbunden löpträning numera är en självklar del av mig. Löpningen tilltalar något djupt inom mig med sin enkelhet. Jag tycker en artikel i senaste numret av RW (januari 2013) formulerade det väl, det handlar om delarna Hälsa/Välmående, Prestation och Upplevelse där det olika "tårtbitarna" är olika stora under olika delar av året. För mig handlar det en hel del om Prestation under säsong och en hel del om övriga bitar under  vinter och mitt i sommaren. 

Stockholm marathon var årets stora mål men jag var också väldigt sugen på att slå det där milperset på 37:43 från juni 2011 och inför Hälsoloppet i Huddinge tyckte jag verkligen att jag gjort allt rätt men farten fanns inte där och trots att tiden 38:00 är helt OK förväntade jag mig mycket mera den här kvällen och åkte hem besviken. Jag tävlar mot mig själv främst och gläds alltid över andras framgångar men mitt eget resultat  sved lite extra när löpare jag betraktar mig som ganska jämn med, däribland Tobias gick under 37 minuter med marginal.

Hälsoloppet 10km i augusti.
Inställd på att Prestera blev det årets största besvikelse trots 38:00 på  klockan.

Jag börjar känna mig som en ganska erfaren löpare efter de här åren och känner att jag står på en stabil grund. Motivationen har varit intakt med undantag för en liten dipp nu på slutet och skadorna har som vanligt lyst med sin frånvaro undantaget att jag var sliten i baksida lår och knä efter maran. Att jag lärt mig ett och annat de här åren och har förmågan att lära och inspirera andra via bloggen bidrar såklart till min motivation liksom att jag lärt känna väldigt många härliga människor genom löpningen och via bloggen.


Tankar på nästa säsong har börjat gro. Tankar om att börja året med att faktiskt springa lite mindre och lägga lite mer tid på att bygga grundstyrka. Tankar jag brukar umgås med så här års. Känningarna i baksida lår påverkade min löpträning negativt under året och bidrar än mer till tankegångarna i år. Vi får se, jag och styrketräning är inte en kombination det brukar slå gnistor om och det brukar inte bli så många minuter registrerade i min träningsdagbok, någon som känner igen sig? Tankarna sedan handlar om att kanske ligga på en något lägre mängd än i år men med en ännu högre andel kvalité för att fortsätta jobba med snabbheten, lugna distanspass behövs men det är inte det jag tycker är roligast med löpningen!

Tiderna och målen finns där såklart men jag gör inga illusioner om att plötsligt ta några jättekliv. Jag tror att jag gör ett bland motionärer vanligt misstag. Att gapa över för mycket. Att tävla på alla distanser mellan 5km till maraton och dessutom vilja sätta personbästa vid varje tävling utan att specialisera mig på någon sträcka. Det fungerar inte så och kommer fungera ännu mindre så ju äldre jag blir. I år utvecklade jag uthållighet nog att springa maraton under tre timmar i svåra förhållanden. Snabbheten har jag också utvecklat och jag har sprungit intervaller snabbare än tidigare men jag har inte fått ut det på tävling på kortare distanser. Det vill jag ändra på och hoppas att lusten finns där att bedriva den träning som kommer krävas för det 2013. 

Det där milperset från juni 2011 ska inte få stå sig ännu en hel säsong och det är klart att jag ska ta mig under 18 minuter även på tävling på 5km. Ett par halvmarathon hoppas jag också springa nästa säsong och då förbättra det där personbästat ytterligare en halvminut vilket skulle kvalificera mig till New York City Marathon om nu inte reglerna ändras efter stormen Sandy. 
På jakt efter nya målsättningar

Tiderna jag vill uppnå är mitt pricken över i:et och jag behöver målsättningar för att motivera mig, att bara myslöpa skulle jag tröttna på förr eller senare. Jag har hittat mitt sätt att löpträna 3-4 gånger i veckan och det motiverar mig fortfarande att se hur bra jag kan bli på det upplägg jag har. Ett upplägg som har utvecklat mig hittills och som gör att jag kan prestera bra resultat utan att löpningen tar för mycket tid och fokus från familj och jobb. Ett upplägg som är lätt ibland, hårt ibland men oftast roligt . 

Det har blivit en hel del mil efter mitt beslut i september att inte tävla mer i år. Mestadels lugn distanslöpning men jag har inte bara såsat runt utan också sprungit fort ibland. När jag känt för det. Till och med sprungit intervaller. Korta, långa, kontrollerade men ingen löpning på max. Under oktober sprang jag ganska glädjefull,en hel del i skogen och inte sällan med ett leende i ansiktet men jag är inte så säker på att det är ett friskhetstecken det där. Att springa runt och le för sig själv i oktobermörkret? Jag kan ju skrämma livet ur någon och det vore synd! Alldeles för många är rädda för att springa utomhus i höstmörkret ändå och det vill jag inte bidra till.

Jag uppnådde mitt drömmål i år och har levererat stabila resultat även på kortare distanser om än sparsamt med nya personbästan. Mängmässigt har jag överträffat fjolårets personbästa med 25 mil och har faktiskt snittat dryg ett marathon i veckan, en mängd jag är riktigt nöjd över att kunna hålla sett över hela året! Motivationsdippen på sistone tar jag med ro, jag vet att lusten till löpning blir starkare ju mera ljuset och värmen återvänder!


Jobbmässigt har det varit ett ganska tungt år med neddragning och nedläggning. Privat har det varit ett bra år även om jag och min fru är slitna ibland och tycker det är mycket med alla aktiviteter och skjutsande i vardagen och ibland båda tycker att den träning vi gärna utövar går ut över tid vi kan lägga på våra fantastiskt fina barn. Samtidigt behöver vi träningen som en motvikt i vardagen och som avstressande egen tid.

Hoppas att ni också är nöjda med er säsong? Kanske har ni inte heller nått alla mål men tiden går fort och bara runt hörnet väntar en ny säsong med hundratusentals löpsteg. Varför inte redan nu formulera ett mål för nästa säsong och berätta om det för omgivningen? Blev inte tanken på vinterträningen genast lite roligare? Tack alla ni som har hängt med under året och som skriver kommentarer, frågar och peppar, hoppas vi ses under 2013!

25 kommentarer:

  1. Tack Staffan! Fy fasen vad bra du är! Modig, envis, ödmjuk. Du är en RIKTIG löpare!

    SvaraRadera
  2. Sub3 på maran - hatten av för det!
    Tack för att du inspirerar och delar! Din blogg var den jag "fastnade för" när jag började läsa löparbloggar och du håller fortfarande mycket hög kvalitet på dina inlägg och din träning/tävlingar.
    Tack även för att du stöttar och peppar, det betyder mycket!
    Man kan inte alltid ligga på topp och det är ok att ta en break och hitta tillbaka till glädjen.
    Och ja, det där med styrka, jag tror du vet vad jag tycker om det ;-)
    Gott nytt år - mot 2013!

    SvaraRadera
  3. Mycket bra årskrönika! Det har varit kul att träffa dig på olika lopp. Jag har sett och hört om dina lopp och prestationer i nästan samma stund som de har skett. Det har varit kul!

    Jag hoppas att det blir mer nästa år. På Kungsholmen runt kanske du kapar den där sista halvminuten :-). Ska du springa Kungsholmen runt? Jag avser att springa och kommer att satsa ganska hårt på Kungsholmen runt. Hoppas vi ses där om inte på ett lopp innan dess :-).

    SvaraRadera
  4. Tack Staffan! Både du och bloggen har varit en inspiration under året och det var roligt att läsa om resan. Du resonerar klokt kring löpning och livet - hoppas du får ett riktigt bra 2013!

    Precis som för dig var sub3 mitt stora mål och jag har fortfarande lite svårt att förstå (och är grymt imponerad) att du fixade det i Sthlm under de förutsättningarna. Wow! Eftersom du fortsätter träna bra och fått vara skadefri kommer du ha bra förutsättningar att göra riktigt bra tider även på de kortare distanserna. Ska bli skoj att se och läsa om dem under 2013...

    SvaraRadera
  5. Tack för trevlig söndagsläsning med den här långa och välskrivna årssammanfattningen.
    Har ju följt dig ett tag och du inspirerar ska du veta.
    Utan din blogg hade jag troligtvis inte varit en sub3 löpare i dag. Tack Staffan!!
    Lycka till och gott nytt 2013

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  7. Du måste vara en av de mest stabila människor jag känner till. Imponerande. Och vilket löparår! Det känns inte precis som om du behöver ett inrutat träningsprogram med det fokus och den målmedvetenhet du har. Tack för i år - ser fram emot att följa ditt 2013! (Och imponeras också över din uthållighet att skriva denna sammanfattning - tog en bra stund att läsa, och gissar att det tog längre än vad det tar dig att springa en mara att skriva :) )

    SvaraRadera
  8. Tack för en intressant läsning. Ser fram emot att följa dig år 2013.

    Ha en riktigt trevligt nyår.

    Helen

    SvaraRadera
  9. Härlig sammanfattning! Vi får hoppas att det blir lika underhållande under 2013! (:

    SvaraRadera
  10. Lycka till 2013. Mycket imponerad av dig. Stockholm Marathontiden är mycket inspirerande. Tack

    SvaraRadera
  11. Stort tack själv Annei för din kommentar och ditt pepp!!

    Tack själv Eva och roligt för att det var just min blogg du fastnade för! Det betyder mycket! Nytt år nu och bara att börja om från början med en blank träningsdagbok igen ;)

    SvaraRadera
  12. Tack Lennart, det har varit roligt att ses på loppen 2012 och ja, jag har velat springa Kungsholmen Runt sedan förra gången 2010 men inte kunnat av familjeskäl men i år planerar jag att springa och vill satsa hårt på det under våren, helst gå under 1:23.

    Tack för ditt stöd och ditt sällskap Tobias, hoppas du har rätt i att utvecklingen fortsätter 2013!

    SvaraRadera
  13. Tack själv Olov och Gott Nytt Löparår 2013!

    Tack Sofie, ja jag är en ganska lugn och också stabil person, kanske också lite tråkig. Jag är flitig och målmedveten med saker som ger mig energi, som löpningen och bloggandet men kan dra på andra saker i en evighet. Det var roligt att skriva ihop sammanfattningen ägnade många småstunder åt det men fick ändå ihop en bra helhet trots att det gick klart snabbare än att springa maran :)

    SvaraRadera
  14. Tack detsamma Helen!

    Det får vi hoppas Andreas!

    Tack Niklas!!

    SvaraRadera
  15. Wow, och det var bara sammanfattningen - snacka om smäckfullt löparår! Har som alltid varit jätteroligt att följa dig, ser fram emot fortsättningen. Gott Nytt Staffan!

    SvaraRadera
  16. Tack för att jag fått följa dig i år! Ska bli spännande att hänga med här under 2013! God fortsättning!

    SvaraRadera
  17. Tack för att jag fått följa dig FÖRRA året ska det ju vara....;)

    SvaraRadera
  18. Tack detsamma Sofia, det var roligt att träffa dig på Hälsoloppet, det vägde upp besvikelsen över uteblivet PB, det skulle jag såklart nämnt i inlägget. Hoppas vi ses snart igen och den där runda i Enköping i mellandagarna blev en tungsprungen historia med krånglande mage efter 10km så jag hade inte varit så roligt sällskap :-)

    Tack detsamma Daniel och haha, jag gjorde precis samma misstag på forumet på Jogg.se, att skriva "i år" när jag menade 2012 :)

    SvaraRadera
  19. Fantastiskt år, fantastisk läsning och framförallt är DU fantastisk. Tack för att du delar med dig. :-)
    Jag är säker på att 2013 kommer bli vårt bästa år någonsin!

    SvaraRadera
  20. Tack själv snälla snälla Ingmarie! Det låter som en bra målsättning, åt helsicke med "lagom" :-)

    SvaraRadera
  21. För någon som precis uppfattat det här med att det kan vara kul att springa...och springa lite längre är det synnerligen inspirerande att läsa din blogg. Tittar förbi med jämna mellanrum. tänkte att jag nästan vara skyldig att skriva en kommentar. ser fram emot bra läsning under 2013.

    Mvh!
    Johan

    SvaraRadera
  22. Hej Johan, du är inte skyldig någonting men jag uppskattar att du läser och ännu mera att du lämnar en kommentar då och då. Hoppas du ska fortsätta hitta inspiration här under året, bara den här förkylningen lämnar kroppen ska jag nog komma igång med lite roligare träning igen!!

    SvaraRadera
  23. Häftigt, vilket år, och vilken diger och välskriven sammanfattning av träningsåret. Jag blev ivrig, och började se fram emot sommaren när jag läste detta. Dina tider kan jag däremot inte greppa. :) Jag försöker, men jag inte begripa hur snabbt man måste springa för att komma på sub 3h på maraton. {känslomässigt, matematiskt kan jag :)}

    Men nöjd är jag med mitt gångna träningsår. Jag fördubblade sprungna km till 900, och lyckades springa ett 10 km lopp på 50:43, vilket för mig är racerfart. :) (2011 sprang jag några gånger 10 km på 58-59 min)

    Jag känner igen det du skriver om att kombinera träning och familj. Det är svårt, och rätt så ofta får man fundera på hur man borde prioritera och fördela tiden.

    -Fridens Liljor
    /Mikael

    SvaraRadera
  24. Mikael, tack för din kommentar, grattis till dina framsteg under året, med kontinuitet, variation och bibehållen träningsglädje kommer också tiderna förbättras. Marathon under tre timmar, liksom milen under 40 eller halvmaran under 1:30 kändes ouppnåeligt för mig också för 3-4 år sedan! Din blogg finns numera länkad här i högerspalten med de andra löparbloggarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jo, jag inser ju nog att det är inte första eller andra sommaren som folk springer en mara på sub 3h. :) Men det är ändå så otroligt imponerande.

      Oj vad glad jag blev över att du lagt till min blogg på din sida. :) Tack.

      Radera