Jodå, jag kan fortfarande...

...springa en mil kontrollerat på under 40 minuter själv på träning. Det är ett test jag genomför ibland och det ska vara jobbigt men på ett kontrollerat sätt och precis så kändes det igår kväll. Efter tre dygns löpvila - en vila som delvis var planerad men också förlängd p g a en lätt förkylningskänning och mycket annat att göra - så var det ett par pigga ben som hoppade i favoritskorna Asics Tarther för att testa formen!

Bild från annat tillfälle

Jag vet att min form är bra och det vore konstigt om all kuperad löpning i sommar inte gett både benstyrka och kondition! Men, med inriktning på uthållighet och "halvsnabb" kuperad distans med Lidingöloppet i fokus var det ett tag sedan jag sprang några kilometer i lite högre fart. Träningsdagboken avslöjar att jag sprang 6 x 1000m backintervaller 7 augusti och 4 x 2000m 3 augusti, båda en bit under 4 min/km. Den 9 september sprang jag 3 x 10 minuter i ca 3:50-fart på ett lunchpass. Det är i princip de fartpass jag genomfört i sommar och med en halvmara om tio dagar tänkte jag nu prova lite högre fart igen!

1,5 km uppjogg, lite löpskolning och så iväg. En väldigt kontrollerad känsla inledningsvis även om löpningen kändes ganska kantig. Tekniken satt inte riktigt och upplyftet av vaden efter fotisättning kändes onaturlig. Tröttheten kom och gick under passet men hela tiden kändes det kontrollerat och kilometrarna passerade i jämn fart och jag kunde snart börja räkna ner. I slutet blir jag däremot alltid trött, det är väl hjärnan som vet att passet snart är slut och talar om det för resten av kroppen? Jag tryckte också på lite extra sista kilometern som blev den snabbaste på 3:43. Att springa milen sub40 på träning brukar jag som sagt klara när jag är i form men jag tror inte att jag någon gång tidigare har gjort milen på sub39 på träning och det var en påtagligt nöjd Staffan som joggade ner i den svala och nu mörka höstkvällen med en kvardröjande känsla av bortflyende sensommar!