Lidingöloppet 2013 Race Report 2:11:27 (466:a) - Ett lopp med helt olika känsla i början och i slutet!

Det är dagen efter höstens stora mål och jag har lallat runt hemma med kompressionsstrumpor på, slitna lår men med ett stort leende på läpparna. Tillbaka till igår:

Resan upp till Stockholm gick fint men det var segt att komma med tunnelbanan och väl på Ropsten var kön till bussarna mot Lidingövallen över 100 meter lång och det började kännas lite stressat. Efter ett tag fick vi gå framåt i kön och kom snart med en buss och trots att jag är van vid t ex Stockholm marathon var det nästan överväldigande att komma till Lidingövallen. Snabbt genom mässan och på med nummerlapp och chip och toabesök, ner med kläderna i överdragspåsen och iväg mot Kolltorp och starten och jag var lite stressad då det närmade sig. Valde att springa med splithorts, T-shirt, kompressions-strumpor och tunna handskar, ett helt perfekta val i de närmast perfekta löparväder som rådde!

Dags för start. Bild lånad från Niklas. Jag skymtar i mitten av bilden i grön tröja. 

Kontroll av klockan tydligen, alldeles före start. Tack Niklas för bilden!

Väl på Koltorp var det bara 5 min kvar till start och jag var lite stirrig men hittade rätt startlinje i gräset och träffade Olov och Tobias. Speaker ropade att det var en minut kvar till start och ca 20 sekunder (!) därefter small det och vi var iväg. Rusade inte men sprang ändå omkring 4:15-fart ungefär iväg över gärdet och det kändes OK, höll sedan höger i gräset istället för att följa grusgången och det var torrt och fint. Snart blev banan smalare och jag var nästan i chock över hur trångt det var första 3-4 km! Löpare höll upp händerna när det stoppade upp, någon snubblade, folk sprang in i varandra, irritation, frustration och inte så lite rädsla blandat i luften och jag tyckte mest av allt att det var riktigt olustigt, inte för att jag ville komma om eller behövde öka farten, jag låg precis rätt, utan för att jag skulle snubbla och falla i trängseln. Vid en vänstersväng satt det någon form av plastband som avspärrning på tunna pinnar, det sprang löpare in i, snubblade, svor, jag kunde bara hålla min linje men precis när jag kom fram till svängen hade bandet gått av och det gick att passera utan att ramla.

Jag hade ju läst på banprofilen och läst så många banbeskrivningar och artiklar om Lidingöloppet så det bara snurrade i huvudet dagarna innan och kom ihåg att jag läst att första 5 km var ganska kuperade och det var de ju, ganska många och ganska rejäla backar och jag tyckte från början att tempot kändes ganska högt men jag låg precis där jag ville, hade medeltempo sedan start på klockan och låg på ca 4:25 min/km. Framme vid Kyrkviken blev det mera flackt och det var en av de sakerna som faktiskt fastnat - att mellan 5-15 km är det ganska flack och där bör det gå lite fortare och den planen följde jag och snittfarten från start ökade ner till 4:22 min/km och låg där fram till 16 km, 4:22 blev ju även så småningom blev min snittfart för hela loppet. Jag hoppade över första vätskan innan Kyrkviken och passerade därmed ganska många löpare och det blev tillfällig lite bättre plats att trycka på i löpningen och det var en härlig känsla med mycket publik nära löparna på det här partiet!Sedan drack jag sportdryck vid varje kontroll och sippade från min tre portioners Maxim Gel jag höll i handen vid ca 10, 15 och ca 24 km. Gott om energi hela loppet tack vare det och inga "biverkningar" i form av magstrul, ett helt perfekt upplägg! David passerade mig någonstans innan första milpasseringen men jag tyckte att tempot redan var högt och ville inte gå med utan höll mitt tempo. Jag hade honom dock hela tiden inom synhåll som mest kanske 100-150 meter framför mig. 

Trångt igen in i skogen efter Kyrkviken och en del uppför uppför, jag sprang på och började ladda för "Tvättbrädan" - det kuperade partiet jag läst så mycket om vid 15km. Det hände dock inget , jag passerade 15 km-skylten på ca 1:06:30 och fortsätte vara ganska flackt fram till 16 km där det böljande partiet började. Visst var det brant och mycket uppför men också mycket nedför såklart och jag tyckte jag sprang bra här men klockan började visade km-tider på 5:20-5:10 min/km plötsligt vilket ju berodde på att den tolkade alla branta backar som att jag kom långsammare framåt. Förstod ändå att jag inte sprang så långsamt utan höll nog ett hyggligt jämnt tempo. Tog det ganska lugnt uppför varje backe men koncentrerade mig på att springa snabbt utför med ett kort, snabbt steg med hälkick i varje backe och det var en lyckad taktik och jag tror jag vann mycket tid på det!

Framme vid Grönsta var det ett massivt härligt publikstöd som lyfte mig och alla andra löpare! Klockan visade bara 19,5km vid 20km-skylten och och jag förstod att jag sprungit bättre än klockan visat mellan 16-20km! Lättnad och en helt annan känsla i löpningen efter det! Jag drack ur en mugg sportdryck och gick ett tiotal meter i Grönstabacken, tyckte inte jag förlorade något på det, tyckte inte den var så farlig, visst brant men ganska kort och på krönet var jag fräsch och kunde komma tillbaka i rätt fart direkt.

Nu började ett riktigt bra parti där jag var stark, sprang riktigt bra och tyckte faktiskt att det var ganska lättsprunget och det syns också på mitt resultat nedan att jag plockade löpare hela tiden! Passerade David någonstans runt 22 km "här går det undan" ropade han efter mig. Lite antydan till pirr i vaderna nu i uppförsbackarna men inga riktigt krampkänningar. Laddade för Abborrebacken nu och visst var den tvärbrant i början och jag blev riktigt trött, gick ca 10 meter, joggade lätt en bit, gick ett kort parti igen och plötsligt var jag uppe på asfalten och sprang igen. Förväntade mig att backen skulle fortsätta högre upp men det gjorde den ju inte utan snart kom en skylt där det stod "Högsta punkten", Va'? Var backen inte längre?


Anders var ute och filmade, jag skymtar förbi efter 10:53 med 23,1 km
kvar att springa och efter 46:06 med tungan hängande utanför efter allra
sista backen med 1,3 km kvar att springa. 

Kollade på klockan vid 25 km och den visade 1:51 och jag förstod att jag var "hemma". Det enda orosmolnet var vaderna som pirrade oroväckande nu i varje uppförsbacke och jag var rädd för att jag skulle behöva stanna och stretcha p g a kramp men det blev behövdes aldrig. Sprang bra även nu och laddade för sista jobbigheten, Karins backe, trygg i förvissningen att jag hade råd att ta det lugnt. Gick några meter i den då den var riktigt brant också men var snart upp och förbi den och även backen efter den. God fart mot målet nu, kontroll på klockan, 2:05, 2:07, orkade peppa med mina medlöpare med "silvret är hemma, kom igen nu sista biten" och sprang om många trötta och stumma löpare. Så grymt härligt att springa utför och höra speakern från målområdet, mäktigt att komma ner och svänga vänster in på upploppet som var kortare än jag trodde från TV. Höjde farten, applåderade publiken, sprang och gjorde tummen upp och skrek ut min glädje när jag närmade mig mållinjen och gick i mål! Rejält trött men överlycklig och även lättad då detta varit ett stort mål för mig sedan länge!

Välkomnade David i mål halvminuten efter mig och försåg mig av vad som bjöds i energiväg i mål men det var riktigt nära att kaffet direkt kom i retur! Grattade Tobias (2:10) och Olov (2:07) till fina resultat men var rätt så sliten så ganska snart traskade vi iväg till överdragskläderna där jag träffade på långlöpande Niklas vars blogg jag läst länge. Buss till stan, äta lite med David i väntan på tåget som sedan tyvärr blev stående i Södertälje p g a fel i ett ställverk så vi blev hämtade där. Inte vad en sliten löpare men en orolig mage behövde! 

Jag är otroligt nöjd, jag fixade silvermedaljen med stor marginal, det var en riktigt rolig bana och ett bra arrangemang förutom trängseln och stressen första halvmilen! Loppet gjorde helt olika intryck, de första 10 km var jag ganska negativ, jag tyckte det var trångt, jag tyckte min fart kändes ganska hög, för hög, från början, jag tvivlade på min målsättning och njöt inte av att vara där jag var. Resten av loppet kändes klart bättre och roligare trots att jag såklart var tröttare. Trängseln hade minskat, jag kände mig stark trots tröttheten och ju längre in i loppet jag kom desto säkrare blev jag på att klara min målsättning och desto härligare blev löpningen. De tre ökända backarna på sista milen tycker jag, som bara sprungit en gång, har överdrivet dåligt rykte. Visst är det branta, framförallt Abborrebackens början och också hyggligt långa och visst kommer de sent i loppet men jag hade en bild av dem innan loppet som värre än vad de var!

Jag får nog smälta intrycken en aning innan jag besvarar den klassiska frågan kring vad som är jobbigast, Stockholm marathon eller Lidingöloppet. Jag är rejält sliten dagen efter Lidingöloppet men ändå inte på samma sätt som efter maran! Det beror också såklart på hur man förberett sig.  Jag kan konstatera att mina förberedelser varit bra och både backstyrkan och uthålligheten räckte väl till och att det var ett riktigt roligt lopp och det kommer säkert bli fler Lidingölopp framöver, även om det ligger nära i tid med Stockholm halvmarathon som jag också gärna springer!

Detta var den sista av de stora klassiska motionärsmålsättningarna, sub40 på milen och sub90 på halvmaran som både sedan länge är passerade, sub3 på maran och nu också silvermedaljen på Lidingöloppet! Det känns förstås fint att ha klarat dem alla och jag hoppas kunna behålla den här fina nivån jag håller och kanske t o m fortsätta utvecklas på olika distanser med hjälp av smart träning även om det såklart blir svårare och svårare. Några nya riktiga drömgränser inom rimligt avstånd finns inte men jag låter de tankarna vila just nu och njuter av det bärgade silvret först. 

Resultat hittar ni här. Peter Holgerssons snygga bildspel från loppet hittar ni här och ett från Löpning för alla finns här. Min vän Lennart är klubbkamrat i Vallentuna med herrvinnaren Lars Södergård och ställde några frågor till honom efter segern, ni hittar det här.

Silver it is!